"Take a leap of faith"

I filmen Inception diskuteras det vid flera tillfällen detta med att "a leap of faith", dvs att våga ta "språnget" utan att faktiskt veta vad man ger sig ut på. Begreppet kopplas ofta till Søren Kierkegaard och handlade i det fallet om religion, dvs att det är nödvändigt att verkligen "hoppa" oavsett alla motargument som säger att man inte borde göra det (Kierkegaard talar egentligen om A Leap To Faith men det är en helt annan historia). Begreppet är i vilket fall bra för det kan nyttjas i så många olika sammanhang, inte minst när det gäller frågor om internet/teknik och lärande. Vi måste sätta oss in ordentligt i andra människors oro och även rädsla för att ta nya språng för vi har alla varit där någon gång.

Kanske är just tanken på att helt huvudstupa kasta sig in i ett religiöst sammanhang och därefter tillhöra detta en vettig tankeövning? Tänk er själv att lämna kända domäner för att gå in i något helt nytt, för de flesta av er så är det otänkbart för det finns så mycket som motbevisar det sunda i det, dessutom...varför ska jag göra det när allt just nu fungerar så bra?

Om vi tänker i dessa banor vad gäller att våga förändra mycket i det sätt vi vant oss att arbeta i skolan som lärare så blir det lättare att förstå varför det ofta finns ett motstånd, både hos kollegor såväl som ledning och föräldrar. Vi relaterar klart till vår egen skolgång eller det sätt vi alltid arbetat, vi ser på andra som t.ex. farit illa i en religiös avart eller i framför datorn och dessa argument leder oss till att tro att allt detta är fel. Nu ska jag inte tala om religion men däremot om IT (som alltför ofta och för många "inspiratörer" blivit något av religion).

Jag har under senaste veckorna tagit del av debatten i flera tidningar som handlar om alla problem samt den brottslighet som är kopplad till Facebook, inte minst SvD har fokuserat på denna fråga och skapat en tema-sida om detta på Facebook vilket i sin tur skapar en större klyfta mellan de pedagoger som förstår styrkan med IT i skolan (sociala medier mm) och de som inte tagit detta steg ännu. Hur kan vi ens förvänta oss att de pedagoger som vi gärna ser vågar pröva något nytt gör det när debattklimatet ser ut som dagspressen vill utmåla (se Niclas Strandhs-DeepEd´s inlägg om Brottet och Facebook ).

Vad jag vill säga är att det krävs ganska mycket att våga "a leap of faith" när det inte bara sitter i huvudet utan våra tankar om hur man ska göra eller vad pedagogik är sitter så djupt inrotade våra själar. Att gå över till en förändrad lärarroll gör ont och kräver mycket av en, lika mycket som det krävdes av alla de barn som hänger upp sina nappar på nappträdet i Falun. Barnen var påhejade och puschade av sina föräldrar eller de barn som i omgivningen gjort samma sak. Alla sa att det var bra att lämna nappen men ändå så är det så svårt att ta steget.

Vi har tagit många steg i många olika sammanhang...IT i skolan är egentligen inte ett så stort steg utan ett naturligt steg, problemet är att det är så mycket annat som vill påpeka motsatsen och när vi slutar att tänka själva och lyssnar till andra utan att själva prova...då kommer vi aldrig att ta några fler "leaps of faith".

Education Needs a Digital-Age Upgrade

I NY Times opinionsavdelning kan vi läsa om hur skolan idag måste fundera ett varv över hur vi utbildar och vad vi utbildar inom. Detta med tanke på att många av de som går i skolan idag inte kommer att hålla på med något som idag är känt, dvs. yrken som inte ens ännu behövs. Vem trodde för några år sedan att det skulle bli så stort detta med app-utveckling för mobila enheter?

Om så är fallet så har skolan ett mycket delikat uppdrag, inte det att försöka att skola elever till ett framtida samhälle som ingen vet något om, men däremot att än mer fundera över hur utvecklar den pedagogiska verksamheten. Vi kan inte hålla tillbaka den enorma kraft som finns hos många unga utan denna måste vi kunna nyttja för att få en skola som för eleverna känns viktig.

Frågan uppstår då genast....blir detta inte en flumskola? Det är möjligt om man inte är vaksam på det man håller på med. Eleverna måste igenom många tunga och svåra moment i skolan dels för att skolans styrdokument säger det men än viktigare är att förstå att dessa är viktiga och nödvändiga för att få en helhet. Matematiken är oerhört viktig att förstå men jag är säker på att man inte greppar den genom att hela tiden sitta och upprepa samma slags tal sida efter sida. Jag vet vad jag talar om för jag knäckte aldrig matematik-koden i grundskolan, idag ser jag dess tjusning och skönhet men inte på grund av att jag gick i skolan.

Med ny teknik kan vi faktiskt åstadkomma så mycket mer, skrivandet i bloggform har för många barn öppnat deras ögon till en spännande litterär värld medan andra finner svar på sina frågor om naturvetenskap och matematik på nya sätt.

Om vi låter följa med strömmen med ny teknik och nya sätt att kommunicera så tror jag att stora saker kan hända, vi kan i realtid följa börskurserna för att få spänning inom ekonomiämnet på gymnasiet samtidigt som vi försöker förstå de psykologiska mekanismerna som sätts igång i tider som nu (och börserna fortsätter att falla) samt hur dessa kan påverka vår värld och vad vi kan lära oss från tidigare börsnedgångar.

Vi kan inte lämna IT utanför skolan för IT är dörren in i verkligheten, inte tvärt om som en del vill mena. Genom att öppna denna dörr når vi ut i världen, till Afrikas horns svältområden såväl som till Wall-streets kostymklädda börshajar. Om varje ämne i skolan verkligen skulle ta sig tid över hur man kan nyttja IT i skolan så är jag säker på att skolans elever skulle inte bara längta till skolan...utan med den längtan kommer också kunskapen.

Världen är här mitt framför mig och jag är del av den.



Tack Christian Castenskiold för att du delade med dig av filmen ovan. Fantastisk!

Är vi vänner av (o)ordningen?

CC by geek&poke 2.0

Det författas, skapas nya innovativa lösningar och samarbetas i en omfattning vi inte kan uppskatta, men mycket händer. Vi skapar och delar Google dokument och skapar nya kollaborativa ytor i form av Wikis och Ning-grupper. Jag kan dock ibland fundera över alla dessa kollaborativa samarbeten och resultat som tas fram. Om man följer Twitterflödet så skapas än det ena, än det andra projektet och initiativet. Såg en grupp på Facebook som skapats för att tipsa om iPad-appar för förskolan och skolan samtidigt som det redan finns en liknande grupp på Diigo som heter appar för skolan/förskolan. bra med olika initiativ, inget snack om saken men mindre bra då vi inte lyckas att finna sätt att arbeta tillsammans, eller mer intressant kanske, vi lyckas inte (eller ids inte) ta reda på om något redan finns. Här har vi ett stort problem som bara blir större. Vi har flera sidor med öppna digitala lärresurser (OER) och innehållen är av varierande kvalitet. Om vi inte på ett tydligare sätt försöker att knyta ihop projekten så riskerar de att splittra oss.

Vän av (o)ordningen säger väl att detta är ju just vad internet handlar om, olika initiativ och miljöer som skapas och försvinner och så ska det se ut på nätet. Det är ett argument som jag inte sällan hör och tror inte att det är sant bara för att det sägs ofta eller för att en del fortfarande menar att internet skall fungera som en anarkistisk verksamhet. Den digitala anarkin är mer eller mindre död och om vi som arbetar med skolutvecklingsfrågor hänvisar till sådan argumentation så hamnar vi fel. Vi kan inte heller skapa nya mötesplatser utan att ta vara på det som redan gjorts, då hamnar vi definitivt i ett ineffektivt och bakåtsträvande arbetssätt. Bara för att det är mycket är det inte bra utan vi kan skapa vilka grupper vi vill och fylla dem med t.ex. en massa förslag på appar, men om vi inte analyserar innehållet kommer gruppen att försvinna, för den blev inte mycket mer än yta. Om vi istället tog oss tid och kanske arbetade med en app samtidigt som vi studerade våra elever som arbetar med just denna lösning samt också dokumenterade effekterna med denna lösning så kan det bli intressant. Inom IT och lärande har det ofta blivit ett hoppande från den ena till den andra lösningen eller datorn i jakt efter att finna skatten vid regnbågens ände, men om vi inte stannar upp så upptäcker vi troligtvis alla de skatter som redan finns runtomkring oss.

Det måste vara mig det är fel på

Jag läser just nu Jonas Söderströms bok "Jävla Skitsystem" som sätter fingret på det som så många upplever i alla våra digitala miljöer, dvs detta att visst borde väl saker och ting kunnat vara enklare. Detta gäller inom alla yrkesområden och visst har vi alla varit med om t.ex. lärplattformar som är på tok för krångliga eller kräver alldeles för många musklick innan man ens gjort det man är där för att att göra? Se intervjun med Jonas Söderström nedan:

Samtidigt tar jag del av strömmarna av goda IKT-pedagoger landet över som har många bra idéer och vill nyttja den digitala miljön i skolan så mycket som det är pedagogiskt motiverat, det är bra, men vi som dagligen arbetar med dessa miljöer måste komma ihåg att vi inte är "vanliga" användare. Vi är de som lever och sover med IT, vi nyttjar detta på fritiden och på jobbet och vi har dessutom blandat ihop dessa två miljöer. Vi måste komma ihåg att vi inte är den genomsnittlige pedagogen utan vi är de som orkar göra allt det där lilla extra trots att vi slösar enormt med tid och energi på att få det att funka...kort sagt...vi är allt det som "vanliga" människor betraktar som väl teknikorienterade. Denna klyfta känner ni alla till och ni har ständiga diskussioner om just detta med era kollegor.

Vad vi däremot inte kan komma ifrån är att många av våra system för gemene man är rätt så besvärliga, eller snarare, direkt användarovänliga. Jag tror att vi alla måste arbeta bra mycket hårdare mot alla företag som med fina ord säljer lösningar som faktiskt inte fungerar. När jag läser Jonas Söderströms bok så ser jag att detta är samma sak inom alla organisationer och kanske är det värst inom statlig och kommunal verksamhet. Inte minst pga att vi är tvungna att upphandla och dessa upphandlingar tar sällan sitt primära perspektiv på användarvänlighet och pedagogik utan snarare på villkoren som omhuldar våra fokus. IKT-pedagoger och visionärer som vill driva frågor om utveckling måste vara en mycket aktiv part i alla inköp som direkt rör lärmiljön i skolorna.

Om vi har lösningar som kräver en mycket omfattande utbildning samt många klick som dessutom kan leda till att man måste börja om från början ifall något går fel så kommer många lärare att känna att det är de som är "dumma" eller som inte "förstår" när det egentligen är fel på gränssnitten eller systemen i sig själva. Då räcker det heller inte alla gånger att vi säger:"nej, det är inte ni som är dumma utan ni lär er snart, gör detta bara 78 gånger så sitter det fint sedan". Vi ska istället säga: "Det här systemet är urkasst och vi anser precis som ni att det är korkat och vi ska lägga all vår tid vi kan på att få företagen att förstå att det är de som skall ändra sig...inte ni". Det är märkligt att vi kan låta olika IT-lösningar så till den grad diktera våra pedagogiska villkor.

Problemet bottnar i två delproblem:

• Vi saknar ofta sk. beställarkompetens så vi vet inte exakt vad vi vill ha eller vad vi kan kräva av företagen som vi handlar av.
• Ofta är det helt enkelt inte pedagoger som beställer utan någon annan organisation som inte förstår pedagogernas behov men som däremot förstår det rent tekniska. Om fallet är det senare så kanske det är så enkelt att att systemen som IT-teknikerna tycker är enkla ofta blir för komplicerade för oss pedagoger (fast detta har jag inget belägg för)

Jag uppmanar oss alla som brinner för detta med pedagogisk utveckling med hjälp av IT att i hög grad och på alla fronter nu mycket tydligt markera mot leverantörerna att det inte räcker...vi vill ha mer och vi vill ha enkla, logiska system som fokuserar på vårt huvuduppdrag...att utbilda för framtiden. Det är inte våra kollegor det är fel på, utan det är det faktum att tekniken fortfarande inte är tillräckligt enkel för gemene man, även om vi kan tycka det. Jag tycker att Eddie Izzard från showen Glorius på ett strålande sätt visar hur tekniken ibland förvirrar, har ni inte sett klippet nedan så måste ni bara göra det:

(För eventuella företag som tar åt sig av mitt inlägg så vill jag bara tydligt markera att jag inte talar om något specifikt företag utan i allmänna ordalag)

Ny bok-Digital kompetens i undervisningen

Natur & Kultur har nyligen släppt Ulf Jämteruds bok Digital kompetens i undervisningen-Handbok för lärare i samhällsvetenskapliga ämnen. En läsvärd bok som dessutom innehåller många goda och matnyttiga tips för den som i högre grad vill nyttja IT i undervisningen. Som religionsvetare och filosof så är det trevligt att se att det är en bok inriktad mot samhällsvetenskapliga områden, detta behövs. Ulf tar upp många områden och bara för att nämna några; mobilt lärande och skolan, datorspel i skolan och plagieringsproblematiken. För egen del har jag blivit omnämnd några gånger i boken vilket är roligt, inte för att jag anser mig ha så mycket klokt att säga men ett citat vet jag att flera verksamma lärare säkerligen har svårt med angående mobilt lärande och skolan:

Om mina studenter tycker att det är mer intressant att knappa på sina mobiltelefon eller laptop istället för att lyssna på mitt föredrag, då är det jag som har problem. I så fall får jag skylla mig själv och jobba på att göra min undervisning mer intressant eller åtminstone relevant för mina århörare (citat sid. 49)

Jag har sagt ungefär detta vid några föreläsningar och vid ett tillfälle så fick jag till respons av en lärare som tände till på ovanstående följande: "Så Du menar att mina föreläsningar är tråkiga?". Den frågan sa mer om läraren än mitt uttalande anser jag.

Till boken har Ulf Jämterud också skapat en webbsida med länkar och annan information om boken, denna information nås på adressen digitalkompetens.nu .

Teknik förändras-inte människor

Kanske finns det risk för att en del läsare känner sig tveksam över mitt påstående, men ta det i beaktande en liten stund. Vi kan alla vara överens om att teknik förändras och det mycket snabbt. Men många vill också göra sken av att vi människor förändras med tekniken. Jag tror att en retorik som vill mena att vi människor måste ändra på oss för att tekniken gör det har fått en hel del om bakfoten. I grunden är vi samma människor och vi gör samma saker men med ny teknik. Vi kommunicerar som alltid annars men nu i nya sammanhang och med nya människor och med stöd av teknik. Vi uttrycker våra känslor och vår avsky, nu bara i nya medier och vi handlar, lyssnar på radio och ser på film men bara i nya förpackningar. Jag tror att vi kan sluta oss till ovanstående.

Med detta i åtanke så funderar jag...varför ska det då vara så svårt att få till en förändring i skolan med stöd av IT? Svaret är rätt enkelt...alltför många som driver utvecklingen på skolor eller i kommuner ofta nyttjar ord som paradigmskifte eller ny pedagogik vilket jag tror skrämmer mer än lockar. För om vi går in i paradigmskiften så tror vi människor att vi som inte är på väg in i detta skifte måste ändra på oss vilket är ett feltänk men nog så viktigt att förstå. Jag har under senare tid mött en hel del rätt framstående IT-pedagogikförespråkare som i sin retorik över det förträffliga med IT mer låter som säljare än pedagoger vilket oerhört alarmerande. Pedagogik handlar om att lyssna in den man talar med och veta när man bör backa, ta en annan väg eller helt enkelt börja om. Många av våra IT-förespråkare drivs att ett glödande patos vilket är viktigt men man tappar så ofta fokus och lyfter fram allt fantastiskt vi kan göra med tekniken men glömmer det viktigaste...människor förändras inte, inte på samma sätt som tekniken utan människor tar sitt avstamp från där man är och vill utifrån denna plattform fundera över vad vi talar om när vi talar om IT i skolan eller inom en organisation.

Människor kan aldrig hålla samma takt som tekniken men det är inte heller vår uppgift, vår uppgift är att stanna till och fundera över vad som händer inte minst i lärprocesser och inom pedagogisk utveckling. Men...tekniken kan vara till oerhörd hjälp när den bygger på mänskliga behov och goda tankar. Utmaningen blir att förena detta till en förståelig syntes.