Krävs det en app för att sluta med apparna?

Diskussionen kring mobiltelefonens inverkan på utbildning sker överallt och i USA har ett företag (Kickstarter-företag) en något annorlunda modell för att få eleverna att sluta att använda sina telefoner under lektionstid. Appen Pocket Points är rätt så simpel som idé och det enda du behöver göra är att komma till skolan, starta appen och sedan låsa telefonen (dvs stänga av skärmen/viloläge). Under tiden som telefonen inte används så tjänar du poäng som du i sin tur kan nyttja för att få t.ex. rabatt på kaffet. Filmen nedan beskriver det hela enkelt:

Det här är ett annorlunda sätt att ta itu med ett problem som kan uppstå i skolan under lektionstid. Jag skulle klassa denna modell som en Rolighetsteori (läs mer om detta här) som bygger på att det finns en anledning till att förändra sitt beteende. Detta är något som jag har föreläst mycket om och funderat kring. Kanske behövs det inte ens en app eller något annat i en lektion utan lektionen i sig är förhoppningsvis så intressant så att mobilen inte lockar alls. Men problemet är att vi alla är olika och vi har olika intressen så diskussionen om att göra "roliga" lektioner för att få alla intresserade är i sig en märklig diskussion.  Den andra orsaken till att mobilen lockar är för att den hela tiden påkallar vår uppmärksamhet. Det här är ett problem som har funnits länge och i alla möjliga sammanhang. I Mexico så har en del kyrkor installerat störsändare för att hindra gudstjänstbesökare att fippla med mobilerna.

Så vad är grundproblemet?  Handlar det om lektionsstruktur? Handlar det om lärarutbildningar där vi inte tillräckligt förbereder våra studenter för en digital värld? Handlar det om uppfostran och föräldraansvar? Handlar det om tekniken i sig? Eller handlar det om att unga idag måste ha "morötter" i form av rabatter eller gratissaker för att kunna lägga ifrån sig mobilen? Eller handlar det om att vi helt och hållet måste tänka om hur vi skall nyttja digitala enheter och göra något som handlar om lärande? 

Det är många frågor och det finns många som har svar på dessa. Skriv gärna en kommentar och hur ser ni på lösningen Pocket Points? (Det bör understrykas att denna app inte är tillgänglig i Svenska App-store)

Frågor som handlar om integritet och kommersialism i skolan bortser jag helt från i ovanstående inlägg.

Om du hör något som kvittrar...så är det kanske en bild

Tekniken tar hela tiden nya steg och ibland så oväntade. Vi har nu vant oss med att skicka filer via mail, appar eller dela på olika sätt men oftast är det ändå krångligt. Vi skall känna till en speciell adress, para ihop enheter eller bli vänner med varandra för att kunna dela filer. Men så kommer något helt annat. Att kunna sända information till en stor grupp människor samtidigt är ett problem som nu man med appen Chirp kommer (iOS/Android) runt genom att sända information via ljud. Egentligen så är ljudet bara bärare av information som ligger i molnet men möjligheterna är stora. Inte minst att slippa kommunicera en massa information över hur man når materialet.


Det hela är enkelt, via appen så väljer du om du vill sända en bild, film, text eller en länk. Sen når du alla som har appen i sin mobil och som har den igång. Du når alla som är inom ljudhåll. Se film nedan:

Om du har Chirp igång och låter Chirp ta in ljudet från filmen ovan så får även du tillgång till bilden :-)

Tekniken och människan

Jag har ett stort intresse för vad det innebär när tekniken kryper allt närmre oss som enskilda individer. Tidigare har jag skrivit om Lifelogging och Quantified Self samt inlägget om kameratjänsten Memoto där vi på olika sätt ser hur vi nyttjar tekniken för att mäta oss själva. Mobilen är idag en förlängning av oss själva där vi har svårt att tänka oss att vara utan denna artefakt. Många känner sig mer eller mindre nakna utan mobilen. Detta ser jag som början på en utveckling som kommer att förändra hur vi förhåller oss till datorer. Tidigare så var datorn objektet och det som låg i fokus för vår användning, nu flyttas detta fokus till att bli ett viktigt komplement till den enskilde individen.

Thalmic Labs håller just nu på att utveckla en produkt, MYO, som möjliggör att vi kan styra olika digitala föremål eller datorer med hjälp av våra muskler (det gör vi i och för sig även nu men detta handlar om något annat :-). Genom att ha ett band på armen som känner av små muskelrörelser så kan vi programmera datorer, radiostyrda enheter, telefonen mm till att göra det vi vill. Hoppa fram till nästa låt eller styra en presentation genom att peka med fingret.

Detta är mycket spännande och skapar nya möjligheter till att interagera med våra digitala enheter. Det som jag ser är nu början av en utveckling som innebär att vi flyttar fokus från datorn till själva tjänsterna. Att sökningar mm kommer att flytta in i våra alldagliga ting istället för att vi ska gå till datorn. Det låter som science fiction men detta är en naturlig utveckling och kanske är det så att datorn som vi känner den bara är en kort passus i vår digitala utveckling

En del av er funderar säkert, vad innebär detta för oss som individer. Var går gränsen mellan teknik och biologi, människa och maskin? Detta kommer jag att skriva med om men det vi ser är att människa och maskin alltmer smälter samman. 

"Google Earth on steroids"

Tänk att se världen rotera och att man passerar över land efter land i realtid i en streamad tjänst. Du kan följa vår värld från ett perspektiv som få sett det. Detta kommer snart att vara möjligt via tjänsten UrtheCast som snart går in i beta-stadium och där inbjudna kan få ta del av detta. Det blir Google Earth+ med tanke på att Google Earth inte är realtid. Mer intressant blir det när kameran kommer att passera över ytor som är dolda på GOogle Earth, t.ex. områden i Nordkorea eller i Israel.

Det man gör är att man sätter HD-kameror på ISS-stationen  och följer stationen och besättningens resa runt jorden i en hastighet av 16 varv runt jorden per dygn (7.7 km/sek).

Det som skulle bli naturligt att sedan lägga in är olika Tweets och uppdateringar från andra sociala medier beroende på varifrån de sänts. Detta innebär att vi när rymdstationen streamar över Syrien så ökar antalet Tweets väsentligt. Detta är tjänster som jag är rädd för kommer att regleras ganska rejält då det finns politiska och ekonomiska intressen i att inte visa allting. Däremot kan en sån här tjänst vara helt suverän med tanke på skolan, detta är annat än jordgloben det.

Det är bara att gå in på UrtheCasts sida och anmäla att du vill vara med när tjänsten släpps.

Se informationsfilm nedan:

En fråga om ansvar

          Publicerad med tillstånd av Jan Berglin. Stort tack!!

Vad är verkligt och vad är inte verkligt. Debatten om internet har inte sällan fokuserat just på det faktum att en del vill mena att internet är av mindre del av denna värld än de möten vi har utanför. En fråga som är relativt irrelevant för varhelst där människor interagerar och på olika sätt påverkar varandra så är det en del av vår verklighet och verklighetsuppfattning.

Däremot ser jag att det just nu finns en hel del som vill mena att sociala medier idag förändrar vår värld och hur vi kommunicerar med varandra på ett negativt sätt. Katarina Bjärvall hade en debattartikel på DN kultur igår som tog upp detta att för mycket av sociala medier kan hämma empatin samt skapa avstånd mellan människor. Bland annat lyfte hon fram den amerikanske författaren Susan Maushart som skrivit boken "Nedkopplad"som kanske är ett extremfall där en hel familj inte kommunicerar med varandra eller har några naturliga mötesplatser och som utifrån detta valde att vara helt offline i ett halvår. (Bjärvalls artikel är något tveksam i och med att hon hänvisar till forskning rent allmänt utan att hänvisa till källorna). I DNs artikel kan vi läsa det som sker när en familj väljer att koppla ned:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat. 

Vi kan skylla på tekniken och att den har orsakat detta att man inte äter tillsammans eller att man sover för lite. Vi kan också skylla på vår oförmåga att som vuxna helt enkelt ta vårt ansvar som föräldrar och får livet att fungera trots att det finns teknik i hemmen. Än en gång har tekniken få klä skott för ett högst mänskligt problem, oförmågan att ta ansvar samt att inte kunna kommunicera med varandra utan går omvägar för att kommunicera.

I vilket fall finns det alltid diken att hamna i och den Aristoteliska "gyllene medelvägen" är något som än idag fullt ut är anpassningsbart i våra digitala samhälle. För vi kan hamna i situationer där vi blir helt uppslukade av t.ex. ett digitalt medium/spel såväl som vi kan bli totalt förlorade i svampplockning eller motorcyklar. Vi kan också likt Amish-folket hoppa av utvecklingen och stanna i 1800-talet som en protest i den snabba utvecklingen. Det som glöms bort i debatten om internet och sociala medier (mobila enheter) är det faktum att vi har ett behov att på olika sätt kommunicera med vår omvärld, som i de flesta fall ändå är en rätt begränsad omvärld. Det behovet, den önskan, går inte att stoppa och ska inte stoppas. Om jag vill meddela min lilla omvärld om att jag dricker kaffe så är det upp till mig att göra detta. 

Många beklagar sig över att man twittrar ut oväsentligheter men det har vi inte att göra med. Någonstans har vi dessutom valt att ta del av denna information, då ligger även ansvaret på mig oavsett om jag tycker att det som personen ifråga skriver är nonsens. 

Frågan handlar till syvende och sist om ansvar. Vi har alla människor ett ansvar som vi inte kan friskriva oss från och det ansvaret är inte kopplat särskilt till teknik eller sociala medier utan det ansvaret ligger i definitionen "att vara människa". Hur vi sedan förvaltar detta ansvar, det skiljer sig från person till person men skyll inte på tekniken...klandra istället de som förser t.ex. våra unga med denna teknik...den som det då faller tillbaka på slutligen är mig själv.

Stulen kamera? Kanske kan nätet hjälpa dig

Idag har jag lite brått och hinner inte skriva det inlägg som jag egentligen vill sitta och fila på, däremot kan det vara intressant att ta del av sidan Stolencamerafinder som gör det möjligt att ta reda på vem som lägger upp bilder på nätet med foton tagna med min stulna kamera. En mycket intressant idé, tyvärr har inte denna tjänst stöd för några mobiltelefoner men vi får hoppas att det bara är en tidsfråga. Om du funderar över vilka kameror som stöds finns en lista över dessa under supported cameras. Det bästa är ju om kameran inte alls blir stulen men om olyckan är framme så kan det vara en idé att testa tjänsten.

MVG-knappar till alla goda skolutvecklare/lärare

Jag funderar mycket över det motstånd som politiker, lärarkollegor, föräldrar mfl. ofta ger uttryck för när det gäller att nyttja IT i skolan. Jag försöker att förstå vari motståndet ligger och hur vi kan överbrygga detta för att tala om de brännande frågorna gällande pedagogisk utveckling och den enskilde elevens kunskapsutveckling. Jag tror att det delvis kan bero på att IT-utvecklingen faktiskt i realiteten har förstört mångas syn på effektivitet och utveckling.

Jag tror att alla människor någon gång har förbannat de underliga "goddag yxskaft" svar man får när man ringer supporten till internetleverantören man har, eller svurit över de svåra inloggningarna till försäkringskassan eller banken eller den mycket komplicerade proceduren för att återställa sitt lösenord till hotmail-adressen då man inte kommer ihåg det. Det är givet att våra tidigare erfarenheter av digitala miljöer påverkar oss och faktum är att de digitala systemen sällan fungerar problemfritt. Bara det faktum att man funderar över att införa datorer eller läsplattor i skolan gör att många blir oroliga just pga tidigare erfarenheter. Därför är pressen på oss som vill nyttja ny teknik i undervisningen särskilt stor och toleransen för misstag eller direkta fel med tekniken kan slå mycket hårt mot de skolor som vågar och vill satsa på framtiden. Utifrån detta kanske vi helt enkelt ska sluta att tala om datorer eller en-till-en satsningar och helt enkelt direkt klassa alla digitala verktyg som läromedel. Föräldrar och politiker har aldrig tidigare lagt sig i vilka läromedel vi nyttjar när det handlar om böcker (det har väl hänt men inte i samma omfattning som när vi talar om datorer) och därför skall vi återerövra det pedagogiska ansvaret för vilka pedagogiska artefakter vi nyttjar och kanske istället lägga fram våra IT-investeringar med följande argumentation: "I år har vi valt att satsa dubbelt så mycket på våra elever i form av kursmaterial/läromedel" om det där ingår teknik så är det helt oväsentligt.

Så långt är detta argument som handlar om vår omvärld och inte den omedelbara utbildningsmiljön som lärare vistas i dagligen. Däremot har vi ett annat problem och det gäller de pedagoger uppfattar inte arbetet med datorer som deras centrala uppgift och rimmar illa med synen de har på lärande och pedagogisk miljö. Detta bottnar säkert i det faktum att flera av oss mer eller mindre drunknar i olika datorsystem där vi skall administrera både det ena och det andra, t.ex. semester, utlägg, elevfrånvaro mm. Om dessutom själva lärargärningen blir digitaliserad så känner en del pedagoger att man inte orkar mer. Då fungerar inte retoriken om läromedel som jag anförde i stycket ovan. Det interna arbetet med skolutveckling måste skötas mycket klokt inom kollegiet och där måste vi försöka särskilja alla andra upplevelser av system som inte fungerar med vad det handlar om inom pedagogisk kontext. Detta arbete, det interna, är det svårare men som måste utföras. Tyvärr har allt för många andra knepiga webbtjänster och program mm totalt grusat vägen för många av skolans pedagoger och deras negativa erfarenheter kommer därför också att direkt skapa negativa tankar om IT i skolan som del i lärandets vardag.

Ni som arbetar med utveckling och vill framåt, ni har ett tufft jobb...men någon måste göra det, för skolans framtid. Kan inte Micke Gunnarsson ge er alla en MVG-knapp?

Digitala infödingar-begreppet förlorar sin mening

Som tur är har vi kommit ifrån begreppet digitala infödingar (digital natives) som på något sätt skulle markera den unika generation som nu växer upp. Begreppet är missvisande då vi egentligen inte har en unik generation utan alla generationer är lika unika och de är alla del i en teknikutveckling, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Vi är snarare del av generationsskiften och där känner sig alltid den äldre generationen klart lite efter, eller milt uttryckt...kritisk.

Jag fick just se denna film och den visar på att vår historia och vår ungdom också var digital och tekniskt driven, vi tenderar bara att glömma det ibland:

CS: "IT istället för slöjd"

I kölvattnet av gårdagens rundabordssamtal så spinner Computer Sweden (CS) vidare på den IT-boost som just nu fokuserar på skolan och skolutveckling. CS tar upp en gammal tanke om att byta ut slöjd till IT-kunskap istället. En tanke som är lika fel som dess avsikt med tanken. På samma sätt har man diskuterat om lärarutbildningen, dvs. att man ska ge särskilda kurser eller inriktningar som ger en bättre IT-kunskap (hur vi nu definierar det?). Detta är det första feltänket som jag ser det. IT skall inte vara ett ämne i skolan, IT ska inte vara valbart utan integreras i samtliga ämnen, såväl matte som slöjd. Det är precis som att hantverk i form av kreativt skapande av naturliga råvaror är mindre viktigt än IT. IT och slöjd är samma sak anser jag, det handlar om färdigheter och skolan skall tillse att eleverna har så goda färdigheter som möjligt när de lämnar skolan och går ut i arbetslivet.

Särskilt intressant är det att läsa i CS ledare att man dessutom tror att fler kommer att välja IT-utbildningar på högskolor och universitet om IT integreras i högre grad i skolan. Min fråga till CS är, vilka IT-kunskaper tror ni att skolan skall arbeta med i undervisningen? Inte är det att utveckla program eller bli experter på excell...skolan skall nyttja IT för att fördjupa förståelse i humaniora, samhällskunskap och teknik/naturvetenskap. Där ingår att t.ex. nyttja datorn till att göra en 3D-modell av något som man sedan vill skapa i slöjden. Att särskilja IT från skolans verksamhet och göra ett eget ämne är ett inte bara ett feltänk...det blir direkt kontraproduktivt i skolans uppdrag. Det är tydligt att CS inte har särskilt stor kännedom om hur skolan fungerar med tanke på deras slutkläm:

Just nu delas datorer ut till elever i stor skala runt om på landets skolor. Hur de bäst kommer till nytta får eleverna dock oftast klura ut på egen hand.

Vi ska inte ha en skola med IT-ämne. Vi ska ha en skola som utvecklas i takt med tiden, i alla ämnen och som fokuserar på pedagogik och inte teknik.

Jag fann en underbar sida som just tar upp kopplingen mellan slöjd och IT i Kravallslöjd, vad kan man säga annat än att...klicka på Gilla-knappen.

Kanske tänker vi lite för likriktat

Många av oss som är i skolvärlden ser att fler och fler skolor väljer att köpa in datorer till eleverna i så kallade en-till-en/elevdator satsningar. När skolor skall köpa in krävs upphandlingar och antingen slutar det med ett märke eller ett annat. Upphandlingar i sig blir ofta märkliga men det är inte primärt problemfokus i detta inlägg. Snarare är det det att vi tänker kring datorer på ett alltför likriktat sätt, dvs att alla i skola X skall ha en dator av märke X med följande specifikationer. Om vi nu tror att våra elever är olika och de dessutom på gymnasienivå läser på olika program så kanske datorerna skall vara av olika slag, ibland kanske det inte ens skall avara en dator utan en läs/skrivplatta och dessutom kanske vi bör ta hänsyn till att vi är olika som personer.

Vän av ordningen ställer sig nu frågande till vad jag svamlar om...kanske med rätta. Men min poäng är att vi i skolan sällan (läs aldrig) köpt samma böcker till olika ämnen beroende på det logiska faktum att det är just olika ämnen och vi kan inte nyttja religionsboken särskilt framgångsrikt i matematikämnet. Kanske skulle vi behöva tänka ett varv till i detta?

Men då blir man som lärare riktigt bekymrad i detta. Hur ska jag kunna undervisa om mina elever har olika system och kanske t.o.m olika maskiner i form av en blandad miljö av läsplattor och bärbara datorer? frågan bör ställas men jag tror inte att det är omöjligt att lösa. Vi talar ofta om att vi skall nyttja IT för att driva de pedagogiska frågorna men trots att vi säger detta så är det ändå våra datorer som dikterar villkoren för vad som är möjligt eller inte möjligt. I en kreativ miljö kanske det snarare är bättre att vi har olika system och verktyg för då ser vi på frågorna och problemen utifrån olika perspektiv. Vi har olika lösningar och angreppsmetoder. Läraren skall fokusera på pedagogiken och sitt eget ämne, inte tekniken i sig vilket vi ännu är inne i. Vi har kurser för våra lärare som går in i elevdatorprojekt och man menar ofta från kursledarnas håll att det handlar om pedagogik...jag har sett det många gånger och för mig är det alltför sällan pedagogik det handlar om, det är föreställningar med magi och hemliga trick som förför och förblindar. Det är inte pedagogik...det är illusioner som snart genomskådas...och då är inte tekniken mycket värd längre.

Tekniken skall stödja pedagogiken...den utmaningen är så mycket mer komplicerad än vad vi någonsin kan ana.

Teknik förändras-inte människor

Kanske finns det risk för att en del läsare känner sig tveksam över mitt påstående, men ta det i beaktande en liten stund. Vi kan alla vara överens om att teknik förändras och det mycket snabbt. Men många vill också göra sken av att vi människor förändras med tekniken. Jag tror att en retorik som vill mena att vi människor måste ändra på oss för att tekniken gör det har fått en hel del om bakfoten. I grunden är vi samma människor och vi gör samma saker men med ny teknik. Vi kommunicerar som alltid annars men nu i nya sammanhang och med nya människor och med stöd av teknik. Vi uttrycker våra känslor och vår avsky, nu bara i nya medier och vi handlar, lyssnar på radio och ser på film men bara i nya förpackningar. Jag tror att vi kan sluta oss till ovanstående.

Med detta i åtanke så funderar jag...varför ska det då vara så svårt att få till en förändring i skolan med stöd av IT? Svaret är rätt enkelt...alltför många som driver utvecklingen på skolor eller i kommuner ofta nyttjar ord som paradigmskifte eller ny pedagogik vilket jag tror skrämmer mer än lockar. För om vi går in i paradigmskiften så tror vi människor att vi som inte är på väg in i detta skifte måste ändra på oss vilket är ett feltänk men nog så viktigt att förstå. Jag har under senare tid mött en hel del rätt framstående IT-pedagogikförespråkare som i sin retorik över det förträffliga med IT mer låter som säljare än pedagoger vilket oerhört alarmerande. Pedagogik handlar om att lyssna in den man talar med och veta när man bör backa, ta en annan väg eller helt enkelt börja om. Många av våra IT-förespråkare drivs att ett glödande patos vilket är viktigt men man tappar så ofta fokus och lyfter fram allt fantastiskt vi kan göra med tekniken men glömmer det viktigaste...människor förändras inte, inte på samma sätt som tekniken utan människor tar sitt avstamp från där man är och vill utifrån denna plattform fundera över vad vi talar om när vi talar om IT i skolan eller inom en organisation.

Människor kan aldrig hålla samma takt som tekniken men det är inte heller vår uppgift, vår uppgift är att stanna till och fundera över vad som händer inte minst i lärprocesser och inom pedagogisk utveckling. Men...tekniken kan vara till oerhörd hjälp när den bygger på mänskliga behov och goda tankar. Utmaningen blir att förena detta till en förståelig syntes.