Vi behöver ett IT-etiskt råd i Sverige

Det är artificiell intelligens (AI) som gäller och troligtvis kommer att bli 2018 års stora samtalsämne. AI testas och utvecklas inom alla områden och utbildning är inget undantag, tvärtom, här finns mycket att göra. Varför inte ha en egen personlig mentor som under hela din studietid följer dig och hjälper dig samtidigt som denna AI-mentor lär känna dig allt bättre så kan denna stödja dina styrkor och utveckla dina svagheter då denna intelligens känner dig. Det finns redan nu en del tjänster som börjar att slå in på denna väg. Ta t.ex. EmmaIdentity där du tillsammans med Emma kan jobba tillsammans för att förbättra dina texter samt upptäcka ev. plagiat, se film nedan:

Samtidigt så börjar alltfler att varna för konsekvenserna vad gäller AI där inte minst Elon Musk gång på gång varnar för följderna med AI. Läs t.ex. IDGs artikel: Elon Musk: 90 procents risk att AI utplånar mänskligheten eller DNs intervju med filosofen Nick Boström:  Filosof varnar för superintelligensen – ”är ett större hot än atombomben” .

Är all teknik bra bara för att den är effektiv och smart? Det är kanske frågan vi bör ställa oss och det som oroar mig är vilka det är som idag har makten i våra samhällen? Genom att ha kontroll på algoritmerna i våra digitala nätverk samt utifrån dessa kunna utveckla nya intelligenser så blir det hela oroande. I Sverige så hänger vi lite okritiskt med och i den Nationella digitaliseringsstrategin för skolväsendet så är det tydligt att målet med denna i mångt och mycket handlar om att "Sverige ska vara bäst i världen på att tillvarata digitaliseringens möjligheter". I sin tur handlar det om att vi skall satsa på IT i högre omfattning.

Men vad händer om allt går fel? Den fiktiva (hur fiktiv den egentligen är kan inte jag svara på) filmen Slaughterbots (se nedan), som producerats av http://autonomousweapons.org/ som är en organisation som verkar för att förbjuda vapen som bygger på AI, ger en skrämmande bild av vad AI kan innebära för vapenindustrin. Det är en skrämmande utveckling enligt min mening och makten ligger hos de som kontrollerar informationen.

Bill Keller vid New York Times sa en gång:

”It´s not having the information that´s important, it´s what you do with it”

Innan nu vår regeringen eldar på i frågan kring teknikutveckling bör kanske det skapas ett IT-etiskt råd som samlar kloka individer som kan se bortom profit och effektivitet för att se vad AI egentligen innebär för oss. Kanske borde det vara universiteten i Sverige (och internationellt) som skulle driva denna fråga för den är inte bara brännande...den kan bli avgörande för vår framtid. Jag tror inte att regeringen är rätt väg att gå i denna fråga, de har tyvärr för mycket fokus på Sverige som ledande IT-nation och duckar för de viktiga frågorna.

Tänk om din Wi-fi router kunde avläsa dina vänners känslor?

Vi har under flera år kunnat läsa om system som kan avläsa människors känslor genom att studera ansiktsuttryck eller deras tal men i de fall där jag som individ inte just kan tala eller där det är omöjligt att tolka ansiktsuttrycken så uppstår problem. Nu har MITs datavetenskap och artificiell intelligenslab (CSAIL) byggt ett system som heter EQ-Radio som kan identifiera känslor med radiosignaler från en trådlös router, oavsett om en person talar eller visar sina känslor med ansiktsuttryck.

EQ-Radion består av tre element. En RF-radio som avger lågfrekventa radiovågor och fångar sina reflektioner från objekt i miljön. En algoritm reagerar på de fångade vågorna, separerar hjärtslag och andningsinformation och mäter intervallet mellan hjärtslag. Slutligen matas hjärtslag och andningsinformation till ett maskinlärande som kartlägger personens emotionella tillstånd.

Det är en hel del teknik inblandad här men i stort handlar det om Artificiell Intelligens som via radiovågor mäter hjärtats rytm. Filmen nedan beskriver kortfattat vad det handlar om.

Det hela är spännande, inte minst med tanke på vad detta system skulle kunna göra inom hälsosektorn där indikationer på hjärtattacker mm skulle kunna bli viktiga. Däremot finns det klart mer komplicerade etiska implikationer gällande övervakning och datainsamling utan att individer känner till det. Vad som också är värt att notera är det faktum att AI är en viktig faktor inom i stort sett alla områden och diskussion som pågår just nu är huruvida AI är en farlig väg att träda in på. Läs mer om detta här samt Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs svar på Elon Musks farhågor.

Utvecklingen inom artificiell intelligens kommer att fortgå och frågan är vilket nästa område som kommer att kopplas samman med AI?

Har förintelsen ägt rum? Google verkar tveka.

Först kommer ett svar på frågan...ja, förintelsen har ägt rum! För många så är det ändå oklart om det har hänt eller ej och i takt med att åren passerar så verkar allt fler tro att förintelsen inte har ägt rum.

Nu till det mer problematiska kring denna fråga och det gäller Googles sökalgoritmer. Om du söker på begreppet "har förintelsen ägt rum" så kommer din andra träff vara en rasistisk sida som presenterar en historierevisionistisk bild av andra världskrigets folkmord. Om du söker på den engelska motsvarigheten "did the Holocaust happen" så får du som första träff även där en välkänd rasistisk sida där förnekandet av förintelsen drivs.

Under en tid har detta diskuterats i amerikanska medier, se t.ex. Digital Trends och The Verge och Google har uppvaktats i denna fråga för att få dem att ändra i sina sökresultat vilket också skall ha skett enligt artiklarna (men som jag ännu inte ser i mina resultat). Det som är problematiskt är att den som besitter informationen också har stor makt att leverera information som kan vara inkorrekt. 2016 är det år då vi fått lära oss att det nu finns en mängd nyhetsartiklar som är fejkade och risken är stor att dessa blir allt fler. Än värre blir det när nationer kommer i konflikt med varandra pga av en fejkad nyhet vilket just har skett mellan Israel och Pakistan (se mer på CBSnews). I kölvattnet av en smutsig presidentkampanj där fejkade nyheter har spridits i sociala medier (se t.ex. Pizzagate) finns det stor anledning till att bli än mer orolig för helt uppenbart är att den som har kontroll över medierna...den vinner.

Frågan är hur vi ska gå vidare i denna fråga? Idag söker vi information via nätet och några goda alternativ verkar inte finnas längre. Frågan om källkritik och eget kritiskt tänkande kommer att bli än viktigare redan 2017 och här kommer skolans roll att bli oerhört stor. Men det räcker inte, om inte regeringar gör något åt detta kommer vi att hamna i en situation där val är riggade utifrån nyhetsflöden och sociala medier där de som har kontroll över dessa kan styra våra uppfattningar. Frågan är inte liten och de kommersiella krafterna har ett för starkt grepp över nyhetsflödena. Kan vi ens acceptera att sökjättar som Google eller sociala medier som Facebook har möjlighet att styra våra uppfattningar? Jag ser behovet av fler grävande journalister som får möjlighet till att utföra sina jobb istället för att nyheter skall skapas av artificiell intelligens eller smarta algoritmer. Vi måste lägga mer statliga medel på Public Service där fokus skall ligga på saklighet och fakta och kanske mindre på underhållning som skapar klickmonster. Visst säljer nöje och spännande rubriker men fokus måste ligga på att rapportera om vad som sker i vår värld och i Sverige för att kunna fortsätta vara en demokratisk stat där starka krafter inte skall påverka oss med nyheter som inte är korrekta.

Vad gör du för att kontrollera källor och ständigt vara källkritisk?

Integritetens död är nära

I en digitaliserad värld är våra liv allt mer spårbara och det förefaller som att gränserna för vår personliga integritet överträdes gång på gång. Vi har snart inget som helst privatliv så länge vi nyttjar våra digitala enheter. Vi känner alla till detta men det är få som vidtar åtgärder för att om möjligt minimera vår synlighet.

Storbritannien är på väg att bli ett av världens främsta övervakningstillstånd och kommer nu inom kort att tillåta polis och underrättelsetjänster att spionera på sitt eget folk till en grad som saknar motstycke för en demokrati. FN: s integritetschef har kallade situationen "värre än skrämmande". Edward Snowden säger följande om the Investigatory Powers Bill: "the most extreme surveillance in the history of western democracy."Den nya regleringen som går under namnet Operational Case for the Retentionof Internet Connection Records innebär att varje medborgare kommer att övervakas på sådant sätt att historiken över alla sidor som jag som användare besöker kommer att sparas i en särskild katalog upp till ett år. Där loggas när, varifrån, hur länge du besöker en sida samt viss information om din dator. Det handlar även om att appar mm som jag har på min mobiltelefon kommer att övervakas. Denna data kommer sedan polisiära myndigheter att kunna hämta ut för de syften som de anser kräver denna data. Det bör tilläggas att du som besökare av en sida inte blir övervakad exakt vilken sida du är på men däremot vilken adress som du besöker. Om du är på denna sida registreras det inte att du kanske läser just denna post men däremot att du är inne på adressen etik.blogspot.se.

Landet som har flest övervakningskameror i världen tar alltså nu nästa steg i övervakningshysterin allt i syfte att skapa ett fredligare samhälle antar jag, men frågan är, vilket blir resultatet? Och när kommer Sverige att vilja ta nya steg för att övervaka oss? Nu börjar dock motståndet i Storbritannien att öka och fler än 134 000 personer har skrivit under en protestlista för att förhindra att lagen träder i kraft, mer om detta på Repeal the new Surveillance laws (Investigatory Powers Act) och  Business Insider.

Vi talar ofta om att skolan ska bli bättre på att arbeta med IT, men det som krävs nu är också att skolan kanske måste arbete med hur vi döljer oss på nätet, inte minst för att få information som inte är direkt anpassad för mig men även för att barn inte skall bli föremål för övervakning av denna sort.

Vad ska vi göra som användare? Ska vi börja att använda oss av krypterade nätverk och kommer det att bli olagligt just med tanke på att myndigheterna vill ha informationen om oss användare. Och är det inte myndigheterna som vill åt vår data så är det företagen. Är vi villiga att lämna etablerade platser för att skydda vår integritet, är det troligt att flera av mina vänner vill lämna Twitter för att gå över till t.ex. Mastodon som är en ny open source social plattform för korta texter? Troligtvis inte.

Mastodon

En annan kanske säger, men det gör väl inget om jag spåras på nätet, jag har inget att dölja? För dig som tänker så ber jag innerligt...tänk igen. För nu börjar vi att närma oss en brytpunkt där vi inte längre talar om  Orwellsk "Storebror ser dig", detta är många gånger värre.

Vilket är bekvämlighetens pris i vår digitala värld?

Ett kort inslag på Vetenskapsradion angående vad våra smarta prylar gör med oss fick mig att fundera över var vi är på väg i vår yrvakna aktualitetsjäkt efter snabbare data, mer info om var vi är och var vi är på väg. Enligt en brittisk studie så gillar många att köra bil, men forskningen går allt mer mot att bilar skall köra själva. Frågan är om vi vill dit egentligen? Inslaget på Vetenskapsradion refererar till en artikel som forskarna Jan Norin och Nasrin Olsson författat under titeln: The Internet of Things and convenience. Med all information som vi delar med oss så blir vi snart styrda som marionettdockor menar Norin i reportaget. Det här inslaget kommer passande när nya mobiler har presenterats under veckan och där en smart klocka kan göra så mycket, men samtidigt så samlar den in så mycket om oss.

Var går gränsen för dessa smarta funktioner egentligen? När kommer vi som enskilda individer stressas ihjäl av att t.ex. Google eller Apple redan innan vi själva vet vad vi vill berättar det för oss? Vad händer med vår vilja och hur styrda blir vi av våra tidigare vanor? Finns det inte poänger med att vänta? Rektor Marita Hilliges (högskolan Dalarna) brukar ibland säga att det finns ett värde i väntan, väntan gör något med oss som är positivt för danandet av karaktären och belöningen blir så mycket större när den inte kommer omedelbart.

Och kan det vara så att vi ibland måste få vara ineffektiva? Att köra bil själva istället för att bara åka med? Eller få rätt att glömma saker ibland för att i kölvattnet av detta misstag antingen lära sig något nytt eller få uppleva oväntade händelser. För en sak är säker, om vi får allt mer teknik som kommer att leda oss kommer vi inte att få uppleva det oväntade, utan bara det vi redan visste och kunde ana.

Här tar du reda på nästan allt vad Facebook vet om dig

Facebook är skrämmande bra att rikta annonser. Dessa annonser bygger på oerhörd mängde information som vi själva valt att ge Facebook utan att vi kanske ens reflekterat över det. Våra politiska sympatier, vilken teknik vi använder och vår plats är givna delar i det som Facebook vet om oss. All information är lovligt byte för att kunna ge oss en så individinriktad, specialanpassad upplevelse som möjligt. Vad Facebook gör är att försöka kategorisera oss i ett antal olika kategorier som exakt skildrar vilka vi är och vad vi kan vara intresserade av. Enligt uppgift så arbetar Facebook med en teknik som inte bara ger oss det vi vill ha utan även kan förutsäga vad vi vill ha innan vi ens vet om det själva.

Men vad bygger då Facebook sin bild av mig på för data? Du kan faktiskt ta reda på rätt mycket om det genom att besöka din annonsprofil här. Här radas data om dig upp snyggt och prydligt och mest intressant blir det om du går in under rubriken "Livsstil och kultur" så får du oerhört mycket information över vad Facebook vet om dig. Jag ser tydligt vilken mobiltelefon jag har, att jag har tonårsbarn mm mm. Det som är positivt är att du via denna sida kan ta bort sådant som du inte vill bli förknippad med av Facebook och det kan vara klokt att se över dessa inställningar mer än en gång.

Kanske är det dags att ta digital kontroll över de delar som vi faktiskt kan påverka.

Mobiltelefonen och paniken

Jag läser debattartikeln på Surfalugnt.se där Elza Dunkels tillsammans med bland andra sociala medier experten Nina Jansdotter och Telenors telefonjoursansvarige Lina Sundqvist för Nätpratsjouren för föräldrar skriver om hur vuxna måste tala med sina barn istället för att förbjuda. Läs artikeln, Vi vuxna måste mota paniken i grind.

Artikeln är sund och egentligen svår att argumentera emot, det är korrekt att förbud kan hämma barns utveckling vad gäller förtroende och tillit. Flera exempel presenteras där skolor tagit över det ansvar som borde ligga på föräldrarna och inte skolan. Jag har under så många år träffat föräldrar och lärare på fortbildningsdagar och föräldrakvällar och de jag träffar är just de föräldrar som är intresserade av sina barns liv och vardag. Däremot kommer aldrig de föräldrar som man egentligen skulle behöva nå. Det är dessa vuxna det handlar om i artikeln. I den bästa av världar så talar alla vuxna med sina barn som man har ansvaret för...i den bästa av världar. Den lever vi inte i. Tvärtom, vi lever i en värld där man samtalar allt mindre med varandra. Där vuxna sitter framför datorn eller TVn under middagen och i bästa fall äter man samtidigt. Vi lever i en värld där det är fel att sätta gränser vilket det ibland behövs göras. Vi måste sätta gränser för hur mycket godis vi sätter i oss, eller hur lite mat någon kanske får i sig och svälter sig själv. Men när det gäller mobiltelefoner eller datorer så blir vi oklara över hur vi skall hantera det hela.

I dag rapporterar försäkringsbolag If om att många unga har sömnproblem pga sociala medier och mobiltelefonen (se SVTs reportage Sociala medier bakom försämrad sömn hos unga) och det är helt klart att många unga (och vuxna) har svårt att kunna koppla ifrån och koppla av.

Nu till frågan...vems ansvar är det? Givetvis är det vuxenvärldens ansvar men när vuxna inte axlar detta ansvar, då får skolan ta det ansvaret och ta värdefull till från undervisning till att arbeta med frågor som föräldrar tidigt borde lärt sina barn. Skolans anställda nätvandrar när inte föräldrar tar sitt ansvar och många skolor känner att det varken finns tid eller resurser till detta. Min fråga är...vad gör skolor som inte klarar av detta? Är det så underligt när det är kaos i klassrum att skolor väljer att förbjuda när varken resurser finns eller föräldrar tar sitt ansvar för sina barn?

Det går inte att argumentera emot artikeln på Surfalugnt, för i grund och botten så är det korrekt att samtal alltid är det bästa. Men...vi lever inte i den bästa av världar och verkligheten ser så annorlunda ut på många skolor att samtalen ligger långt borta i en situation då förbud krävs innan samtal kan sättas igång.

Problemet är kanske inte att vi måste mota paniken i grind utan att vi istället faktiskt skulle behöva lite panik hos många vuxna som fullständigt ignorerar att ens barn mår dåligt, om de ens lägger märke till det?

Periscope har verkligen lyckats

Om du nämner ordet Periscope i sociala medier eller i skolan så händer det saker. Om du Googlar på ordet så finns det mängder av artiklar som lyfter problemet med unga som använder appen för att filma och förstöra lektioner. Klart att skolvärlden funderar och vill reagera. En del skolor väljer att förbjuda mobilen, andra vill arbeta för att eleverna ska förstå varför man inte bör hantera mobilen på detta sätt. Vänner av tekniken inom skolan skriver arga inlägg och förstår inte de skolor som förbjuder mobiler medan andra, mindre tech-savvy inriktade, ser en stor poäng i att vila från mobilerna under skoltid. Debatten är inte ny, i höstas diskuterades mobilen i skolan utifrån perspektivet fysisk aktivitet och passivitet under skolans raster.

Jag har skrivit några inlägg i denna blogg om mobiltelefonen i skolan och just nu ser jag i statistiken att dessa inlägg trendar. Frågan är inte alldeles enkel och jag respekterar de skolor som väljer att förbjuda telefonerna i skolan, det finns säkert goda skäl till detta. Jag respekterar även de skolor som inte förbjuder utan vill försöka hantera frågan utifrån ett annat perspektiv.

Men frågan är inte oviktig. I senaste numret av Journal of Media Education så presenteras en undersökning över hur studenters sociala mediers aktiviteter under lektionstid och hur de uppfattar att detta påverkar dem studiemässigt. Det visar sig i denna rapport att studenternas aktivitet i sådant som inte handlar om skolarbete ökar under lektionstid. Mycket för att man helt enkelt tycker att lektionerna är tråkiga och ägnar sig istället åt mobilen. Vi kanske måste studera oss själva för att förstå dessa processer. Jag kan inte låta bli att se på alla bilburna vuxna som inte kan låta bli att tala i mobilen medan de kör bil. Flera gånger har jag sett förare köra mot rött med mobilen tätt mot örat och inget märker de. Dessa förare vet att det är olagligt att nyttja mobilen på detta sätt men trots detta ser man dagligen bilister som ignorerar det faktum att de är en trafikfara. De anser väl att de har kontroll men det som kan inträffa är en fråga om liv och död. Vi tror att vi är närvarande när vi kör och håller på med mobilen, på samma sätt tror vi att vi är närvarande när vi under föreläsning/lektion eller på ett möte när vi använder oss av mobilen...men vi är det inte. Vi har inte koll, vi är inte närvarande.

Här argumenterar många för att mobilen kan nyttjas som pedagogiskt verktyg. Pedagogisk utveckling är viktig. Vi som undervisar vet också att många gånger nyttjas mobilen för helt andra syften, kanske för att lektionen är tråkig, kanske för att studenten/eleven inte kan fokusera just pga mobilen? Om lektionerna nu är så vansinnigt tråkiga att man känner sig nödgad att filma lektionen och vill förstöra dem så bör ett mobilförbud för dessa elever definitivt införas. Det jag skulle vilja se är en rejäl forskningsansats som fokuserar på distraktion kontra pedagogisk nytta av mobilen i skolan.

Som jag ser det så finns det flera problem med mobilen i skolan. I yngre åldrar handlar det om att den fysiska aktiviteten kan hämmas under rasterna vilket är olyckligt, vi behöver tvärtom röra mycket mer på oss.

I högre ålder handlar det om dels den pedagogiska nyttan av mobilen i skolan. Ibland fyller mobilen ett pedagogiskt behov, men inte alltid och inte under alla lektioner.

I frågan om mobbning eller kränkningar så är frågan solklar. Detta är inte accepterat under några omständigheter och skall anmälas och filmerna som filmats med t.ex. periscope skall nyttjas som bevisföring.

Det mest intressanta i denna debatt är det faktum att Periscope verkligen fått gratis marknadsföring utifrån allt som skrivits i media. Ju mer vi skriver om detta, desto fler användare blir det.

Dags att lämna grottan

Appen Archives

I våra sociala flöden ser vi det som vi vill se, eller det som Facebook och Google vill att vi ska se. Vi ser glada ansikten, härliga maträtter och vackra soliga sandstränder. Ibland flashar något förbi som just blivit viralt, en person som sagt något som alla redan visste eller något som vi aldrig kunde tro skulle hända, bara vi ser filmens upplösning.

Men världen är så mycket större samtidigt som våra sociala medier gör den bara mindre och mindre. Vi trodde någonstans att Internet försåg oss med information från världens alla hörn men det vi matas med är allt annat än objektivt och alldeles för sällan viktigt.

I tystnaden sker saker som vi aldrig får se i sociala medier. För om vi ser för mycket elände på t.ex. Facebook så vill vi ju inte längre vara där, magin har gått förlorad och världen blev grå igen. Om, och jag säger bara om, vi vill ta del av världen som den är så bör vi gå utanför våra komfortzoner och påminnas om hur världen ser ut för så stor del av befolkningen. Jag laddade ned appen ARCHIVES + ABSENCES som är en minimalistisk app där namnen listas på de som senast blivit skjutna till döds av polisen i USA. Fram till dags datum har 117 personer dödats i år och dödsfallen finns över hela USA, i några stater mer frekvent än i andra. Informationen kommer från The Guardians databas. På morgonen när jag vaknar har nya namn lagts till på listan. Insikten över att vara en priviligerad svensk i ett förhållandevis säkert land kan inte bli tydligare. Jag påminns om en osäker värld.

Webbutvecklaren Josh Begley som ligger bakom appen har tidigare haft en annan app på marknaden som informerade om vilka drönarattacker som utförts av den amerikanska armén och hur många som omkommit i dessa. Denna app tog Apple bort från App store då man inte ansåg att den passade in i deras utbud. Appens innehåll var enligt Apple “överdrivet rå eller innehöll stötande information”. Appen finns fortfarande kvar på Google market under namnet Metadata. Informationen kan också nås via http://dronestre.am/.

Nej, vi ska helst inte se världen så som den är utan hellre dövas av roliga filmer, fina profiluppdateringar, lustiga historier och på sin höjd upprörande händelser eller uttalanden som jag besserwissrigt kan skaka åt huvudet åt. I en tillrättalagd värld blir vi inte bara gladare utan vi förleds också till att tro att vi är en del i verkligheten när vi gillar ett politiskt korrekt inlägg och att vi där gör skillnad, när vi egentligen bara läser och gillar sådant som Facebook och Google redan visste att vi skulle uppskatta.

Det är kanske dags att komma ut ur våra Platonska grottor och se världen såsom den är?

Är dina elevers uppgifter säkra i Googles GAFE? Think again!

Det finns så många fördelar i att arbeta med Googles produkter i skolan, inte minst vad gäller samarbeten online och den enkelhet som molntjänster erbjuder. Men för att nyttja Google i skolan krävs att särskilda juridiska villkor är uppfyllda så att inte informationen som eleverna producerar blir offentliga eller samlas in för att i hög grad nyttjas av Google. Elevernas integritet är ett måste och det är det ingen vare sig i Sverige eller i många andra länder tvekar över. Därför har skolor som följt den juridiska regelboken gått in i ett avtal med Google i det som kallas för Google Apps for Education (GAFE). Detta avtal skall garantera att ingen information om vad elever gör på Google skall läcka till vare sig Google eller andra aktörer på marknaden. Detta har varit en lång process som några kommuner i Sverige lyckats att genomföra. Frågan är bara om Google ändå, trots all försäkran, tar del av elevernas information?

Enligt The Electronic Frontier Foundation (EFF) så förefaller det som att Google trots allt spårar elevers sökningar, vad de klickar på, videofilmer de letar efter samt de lösenord som de sparar. EFF fann att Googles "sync"-funktion för Chrome som t.ex. är aktiverat som standard i Googles Chromebooks gör det möjligt att bygga på Googles datagruva för att förfina sina tjänster. Detta sker utan tillstånd från skolor, elever eller föräldrar.

Google har meddelat EFF att de ska stänga av funktionen där surfhistoriken loggas, men det är inte tillräckligt enligt EFF som menar att inget skall loggas. Det hela är intressant då Google är med i Student Privacy Pledge där över 200 företag (däribland Google) lovar och svär att de bland annat inte ska:

✘     Not collect, maintain, use or share student personal information beyond that needed for authorized educational/school purposes, or as authorized by the parent/student.

Tillägg: Google har gått ut med ett svar där de bemöter kritiken från EFF med att svara hur Google Sync fungerar och där man understryker att GAFE inte kommer att nyttjas för att rikta reklam till eleverna.  Man skriver också att man kan stänga av Google sync så att information inte synkronieras (se hur man gör det här)

Trots Googles svar så är det hela oroväckande. Det kan vara svårt för företagen att hålla fingrarna borta från sådant de inte skall veta något om och det är klart att Google vill veta så mycket de kan om den kommande generationen, vad de gör, vad de tittar på och hur de rör sig över nätet. Det är ju dessa Google skall leva på. Jag skulle inte bli förvånad över om detta informationsspioneri även omfattar Chromeläsaren.

Kontentan av detta är att vi inte kan lita på våra molntjänster trots att det finns avtal som reglerar förhållandena. Följdfrågan blir också...är det så att även företag som har Google Apps for Business som lösning omfattas av detta avtalsbrott, då är det dubbelt allvarligt.

Notis: GAFE liksom samtliga andra lösningar som har ett sk. Safe Harbour avtal mellan EU och USA gäller inte just nu men den frågan behandlas i ett tidigare inlägg, se Hur är det med skolans molntjänster?

Sociala medier kan bli demokratins död

Vi får den information vi förtjänar. Sociala mediers algoritmer bygger på att vi som nyttjar t.ex. Facebook skall vara glada och nöjda över det vi ser. Vi ser sådant som vi redan gillar och sådant som sociala medier vet att vi ogillar sållas bort i hög omfattning. Vi fungerar på detta sätt själva även offline, vi umgås helst med såna som vi gillar och undviker de vi ogillar. Men i det stora informationsflöde som vi överöses med varje dag via sociala medier så blir det ännu tydligare och det är dessutom lättar att välja bort sådant som vi inte vill se, eller kanske ännu bättre (läs: sämre), sociala medier väljer bort det åt oss.

Det är nu det börjar att bli farligt och där vi som användare måste ta oss utanför våra komfortzoner och söka oss till sådant vi inte vill se eller höra om. Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) sa i en intervju i Filosofiska rummet år 2013, att hon väljer följa personer på Twitter som hon verkligen inte gillar, detta för att just förstå hur andra tänker och resonerar. Om vi inte konfronteras med det som vi ogillar så kan vi inte heller reagera på sådant som vi borde reagera över. En klok tanke som idag kanske är än viktigare.

Sociala medier fungerar ungefär som en del staters mediaapparater där ledningen i landet berättar vad folket skall gilla och inte gilla. Vi ser mycket lite av demokratiska värderingar i våra sociala medieflöden för att dessa inte är av intresse eller kan uppfattas som moraliserande eller helt enkelt...tråkiga. Därför väljer man att gilla inlägg som gör mig glad eller tillfreds. Facebook vill inte att vi som användare skall känna oss obekväma i det vi ser i våra flöden. Det hela blir tydligt i Times artikel från i somras där vi kan läsa följande om Facebooks planer:

The end goal for the world’s largest social network isn’t just to guess what you’ll click on when you’re bored. The company wants to show you the things you care about most in your life, both online and off. “If you could rate everything that happened on Earth today that was published anywhere by any of your friends, any of your family, any news source…and then pick the 10 that were the most meaningful to know today, that would be a really cool service for us to build,” says Chris Cox, Facebook’s chief product officer. “That is really what we aspire to have News Feed become.” The company, it turns out, has a plan for doing just that.

Utifrån ovanstående planer och förhoppningar så är målet alltså att vi i allt högre grad skall matas med sådant som vi gillar. Problemet är ifall vi förlitar oss för mycket till dessa tjänster så kommer vår världsbild att bli rejält förvriden med tanke på att världen inte bara är god eller vacker. Men vi är enkla människor, vi stannar till och ser på den där roliga filmer i några sekunder och det räcker för Facebook för att inlägget skall flaggas som något du är intresserad av och stannar du till tillräckligt länge så läggs detta till din profil i Facebook. Även om du inte gillar eller kommenterar filmen så kommer du att få mer av samma innehåll i ditt flöde,

Facebook har inte ambitionen att bli platsen för politiska diskussioner eller moraliska överväganden, Facebook skall vara anhalten där du ser dina vänners uppdateringar och särskilt de vänner som du står nära. Snaran dras åt och du blir alltmer låst i dina flöden och om du till äventyrs vill lägga upp en länk som handlar om en politiskt fråga så lär du inte få många gilla, inte för att det inte är intressant utan för att så få ser ditt inlägg. I den värld vi lever i idag så måste vi ta del av sådant som vi inte tycker om, direkt ogillar och kanske också hatar. Detta för att förstå vad som händer i världen. Eller vi kanske inte måste fokusera på världen utan det räcker att vi ser inlägg som nedan från Sverigedemokraten Ted Ekeroth, för att förstå att det finns krafter i Sverige som har tydliga planer på vad som ska ske när de "tar makten":

@Provokatoren @polisen_skane Jag vet. Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser.

— Ted Ekeroth (@Tedekeroth) 19 oktober 2015

Ovanstående inlägg postade jag på Facebook men jag fick få gilla eller reaktioner på mitt inlägg. Om man inte förstår mekanismerna så tror man klart att inlägget inte är passande eller totalt ointressant, mer troligt är att de flesta av mina vänner aldrig ser inlägget för att det sållas bort i mina vänners flöden. Om så nu är fallet så har vi som digitala medborgare mycket liten möjlighet till att upplysa och påverka vår omvärld.

Därför måste vi göra som Mymlan gör, dvs. följa personer och organisationer/företag som vi direkt ogillar för att kunna ta ställning i viktiga frågor och delta i debatten. Därför fyller annan media en viktig funktion där vi kan ta del av händelser och debatter som aldrig dyker upp i våra sociala flöden.

I detta måste skolan bli än bättre på att förstå de mekanismer som driver utvecklingen inte minst i sociala medier. Skolans uppdrag blir än viktigare för varje dag som går, för varje ny teknisk landvinning blir uppdraget mer komplicerat men samtidigt också än viktigare. Däremot är det inte alldeles säkert att alla lärare förstår de digitala mekanismer som styr våra flöden och här har vi ett stort uppdrag i att arbeta med detta. 

Det är en grym ironi att medborgarens digitala egenmakt i hög grad kan bidra till att försvaga våra demokratiska system, detta utan att vi ens märker det utan lever i illusionen att vi har möjlighet att påverka vårt samhälle genom sociala medier. I värsta fall kommer vi inte ens att upptäcka förskjutningar i värdegrundsfrågor eller demokratiska skeenden då vi har fullt upp med att leva det "trevliga" livet i sociala medier.

Hur är det med skolans molntjänster?

Det har inte talats särskilt mycket om det uppsagda avtalet mellan EU och USA som går under namnet Safe Harbour. Den 6 oktober i år så  ogiltigförklarar EU-domstolen i Luxenberg EU-kommissionens  beslut att de så kallade Safe Harbor-principerna som säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter. Safe Harbor-avtalet mellan EU och USA innebär att USA uppfyller Europas dataskyddsstandard. Men med domen den 6 oktober så gäller inte detta längre. Orsaken är att amerikansk lag går före reglerna om dataskydd i Safe Harbor. Myndigheter i USA kan oinskränkt hämta in uppgifter. Därigenom urholkas överenskommelsens själva innebörd.

Detta innebär i sin tur att samtliga skolor och organisationer som enligt konstens alla regler lyckats sluta avtal med Google och/eller Microsoft i värsta fall riskerar att få börja om igen. För just nu kan detta EU-beslut resultera i att EU kan stoppa Facebook, Microsoft och Google från att sända över och lagra data om europeiska medborgare i USA. Det handlar inte bara om dessa företag utan allt som allt är det så många som 4 000 amerikanska bolag som säljer olika tjänster i Europa som använder sig av avtalet när de för över personuppgifter om europeiska medborgare till USA. I klartext innebär detta att alla som idag nyttjar GAFE eller Office365 inom utbildning (eller företag) kanske måste se sig om efter annan lösning. Just nu pågår ett febrilt arbete för att finna lösning på detta problem men i grunden är det bra att det hela undersöks ingående. Vad det hela handlar om är att våra personuppgifter såväl vad vi gör på nätet inom skolan inte skall vara en angelägenhet.

SKL har tagit detta på allvar och vill givetvis ha en lösning så snart som möjligt, men i väntan på den så rekommenderar SKL att tillfälligt beakta följande rekommendationer (källa):

• Gör en kartläggning av organisationens IT-system och tjänster där det finns en överföring av personuppgifter till USA. 
• Gör en förnyad analys av vilken typ av personuppgifter som hanteras i de tjänster som berörs och fundera på om det finns alternativ. Ta gärna hjälp av Datainspektionens informationsmaterial och SKL:s vägledning. 
• Ta kontakt med berörda leverantörer och fråga efter deras åtgärder till följd av att Safe Harbour-principerna upphört att gälla. Fråga om de planerar någon förändring av t.ex. var och hur lagring av information sker. 
• Analysera möjligheterna inom gällande avtal. Hur lång avtalstid är det kvar på avtalet med leverantören? Finns t.ex. utrymme för omförhandling eller att inte förlänga befintliga avtal? 
• Begränsa möjligheterna för leverantörerna att överföra personuppgifter till USA i kommande upphandlingar. 

Detta är något som vi så snart som möjligt vill skall lösas. Särskilt med tanke på att de flesta läplattformar och digitala lärmiljöer har koppling till olika molntjänster som Office365 och Google Apps for Eduacation (GAFE).

Mer läsning:

Microsoft svarade den 6/10 på denna nyhet med följande blogg-inlägg.

Lista över företag i USA som nyttjar/nyttjat Safe Harbour

Smart eller stupid sheriff? Blab idag klockan 14.

Vi är alla ibland eller kanske ofta oroade över vad som sker i barn och ungdomars kommunikation via t.ex. sociala medier såsom Snapchat, KIK eller Instagram. En oro som ibland kanske är befogad men ofta också helt obefogad. I vilket fall är detta något som diskuteras ofta i Sverige såväl som i andra länder. Inte minst är det fokus på mobbning och kränkningar.

I Sydkorea har man tagit till krafttag då man från regeringens sida lagstadgat så att mobiloperatörerna måste kunna erbjuda verktyg till föräldrar så att de kan övervaka vad ens barn gör med sina mobiltelefoner. Med bevakningen kan föräldrar få information i sin egen telefon vad barnen sysslar med. Appen Smart Sheriff fungerar just på detta sätt där jag som förälder kan få en notifikation om mitt barn kanske sökt på ordet mobbning eller gravidiet.

SVT har i ett kortare inslag berättat om detta den 5 oktober 2015 (se inslag nedan).

För en del föräldrar tror jag att detta känns betryggande, att alltid kunna ha koll på sina barn. Men appen hjälper föga skulle jag tro. Snarare skapar den en större klyfta mellan barn och föräldrar och som jag brukar säga, det är en stor skillnad mellan att studera kommunikation och att delta i kommunikationen. Det enda vi säkert vet är att det händer något på telefonen. Om det är ens eget barn som använder den eller en kompis är oklart. Om man skulle använda telefonen till att i skolarbetet söka information om graviditet eller narkotika så skulle säkert förälders app löpa amok...helt i onödan.

Det som är mest intressant med detta inlägg är just övervakningssamhällets konsekvenser. Är det överhuvudtaget etiskt försvarsbart att kontrollera ens barn på detta sätt? Eller ännu värre, är det rimligt att telefonoperatörerna (och staten) skall inneha denna information om våra unga? Vi har med appar som Smart Sheriff passerat så många etiska gränser att det kommer bli svårt att reparera den skada som övervakning som denna innebär.

Det finns bara ett sätt att lösa problemen som man kanske identifierat hos barn, och det är i samtal, utbildning och en hög grad av etisk självransakan. Kanske måste vi som vuxna börja med oss själva och fundera över hur vi själva var som barn, vad vi dolde från våra föräldrar och vuxna i vår närvaro och där ta vårt avstamp.

Jag efterfrågar en diskussion om detta och sätter igång den klockan 14 idag bia Blab. Välkommen ni som har tankar kring detta. Uppdatering: För er som ev. försökte delta så blev det "epic fail"-av någon anledning ville inte Blab start såsom jag önskade. Det får bli ett nytt försök vid senare tillfälle. Ber om ursäkt för detta.

Välståndets baksida

Unga män säljer kurslitteratur på gatan

Vi kämpar med skolan. Omotiverade elever och låga resultat är det vi kan läsa om i media och vi ställer oss frågan...varför är skolan för många elever så ointressant? (Givetvis är det inte så generellt). Jag ställer mig frågan utifrån den geografiska plats jag befinner mig på just nu. Jag har under veckan besökt University of Rwanda och diskuterat utbildningsfrågor i ett samarbete mellan universitet och högskolan Dalarna. Rwanda är en nation som har genomgått en häpnadsväckande utveckling sedan folkmorden 1994. Här finns en framtidstro och en strävan att gå framåt. Här är det särskilt ett ord som är viktigt: Utbildning. Alla strävar efter att utbilda sig samt att kunna finansiera sina barns utbildningar.  Alla vet att utbildning är nyckeln till ett bättre liv och på gatan i Kigali finns det områden där man kränger litteratur och förhandlar om priset för varje bok. Varje lärobok är viktig och nästan värd sin vikt i guld.

Lokalerna som nyttjas på universitetet skulle i Sverige varit utdömda för länge sedan, men i Rwanda fungerar de. Dessa platser är åtråvärda för de studenter som har råd att studera.

En föreläsningssal vid University of Rwanda.

När jag talar med studenter här och ser deras beslutsamhet över att utbildning är inte bara viktigt för mig som enskild individ utan för landet så funderar jag över hur vi i Sverige ser på utbildning? Här betraktas inte sällan utbildning som något betungande och som man ibland skulle vilja slippa. Här beklagar vi oss över att vi måste vara i skolan och att utrustningen är dålig, ämnena tråkiga, lärarna är dåliga, politikerna är dåliga och det finns för lite pengar.

Datasal för utbildning inom IKT

Det jag funderar över är hur vi skall återfå längtan till lärande och se utbildning i ett större perspektiv än endast en personlig angelägenhet? Utbildning bygger nationer och vi får aldrig tro att vi är färdigutbildade. Kan det vara så att vi i vårt välstånd känner att vi inte behöver lägga ned så mycket tid på studier för det finns alltid andra sätt att klara sig på? Jag behöver bara bli känd så kommer pengarna att strömma in ändå. 

Det är lätt att ta saker för givna, det är inte förrän vi kommer ut som jag i detta fall till Rwanda där jag påminns om hur viktigt det är att inte ta utbildning för givet. Vårt välstånd förblindar oss och när vi har alla möjligheter till fri utbildning, fri litteratur, skolmat och tillgång till fantastiskt goda pedagoger...varför inte utnyttja denna möjlighet till fullo? Utbildning är vår enda väg till ett gott samhälle. Utbildning är vår enda väg till ett samhälle fritt från främlingsfientlighet. Utbildning är en möjlighet framför en rättighet. 

För er som läser denna blogg slår jag säkert in öppna dörrar...men jag var tvungen att skriva det ändå. tack alla ni pedagoger som varje dag utför stordåd i skolan...ni är värda er vikt i guld.

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

Dagens Nyheter har satt fokus på en viktig fråga i artikeln Barn berättar: Så hatas och kränks vi på nätet och vill nu bevaka näthatet och vad polisen och skolorna gör åt det. Näthat, troll och mobbning är starka ord som gör oss upprörda och det är det som DN också vill, dvs få oss att läsa och bli upprörda. Frågan är till vilket pris?

Missförstå mig rätt...mobbning är alltid mobbning är alltid mobbning och det är allt för många barn som mår dåligt av detta. DN skriver: Barn hatar barn på nätet, varje dag. Tusentals kränkningar, hat och hot cirkulerar på anonyma forum, visar DN:s granskning. Det stämmer säkert med tusentals kränkningar på anonyma forum men DN lyckas också att än en gång skuldbelägga barnen, skolorna och polisen för detta då det är föräldrarna till dessa barn som i de flesta fallen skall ha all skuld. Föräldrar som inte vet vad medmänsklighet är och aldrig förstått vad värdegrundsarbetet i skolorna går ut på. Föräldrar som mer eller mindre är fullständigt ointresserade i sina barns liv och vad de t.ex. gör på nätet eller mobiltelefonen. Föräldrar som är mer upptagna av sig själv, sina telefoner och uppdateringar än sina barn. Föräldrar som aldrig dyker upp på föräldramöten eller information om t.ex. mobbning (vilket skolorna ofta erbjuder). Dessa föräldrar finns i alla samhällsklasser så det är ingen klassfråga utan en attitydfråga. Det finns också föräldrar som har gett upp eller som inte orkar och som tappat greppet över sina barn. Är det då skolans fel eller polisens? Eller är det socialtjänstens fel eller kanske politikernas fel?

Men det är lättare att överlåta ansvaret på skolorna som "inte gör något" åt detta. Jag har besökt många skolor och träffat så många skolchefer och rektorer som i förtvivlan säger att man gör så gott man kan utifrån de resurser som finns och inom de ramar de får verka inom. Värdegrundsarbetet arbetat man med varje dag. Men mobbning pågår dygnet runt och oavsett om det är skoldag eller inte och det finns många gånger små möjligheter till att flytta elever (vilket ofta inte är en bra lösning heller) som mobbar. Föräldrar till barn som mobbar försöker man resonera med men inget händer. Skolorna är mycket sällan problemet annat än att där samlas en stor mängd barn på ett och samma ställe.

Än en gång, frågan är viktig och det är utifrån såna här situationer vi får debatter om mobilfria skolor och övervakning av nätet.

Jag hoppas att denna kartläggning som DN nu påbörjat inte blir ännu en debatt där barnen blir offer och slagpåsar utan där man lyfter ansvarsfrågan till de som förser våra barn med digitala verktyg. Dessa verktyg som kan vara en välsignelse för somliga men en förbannelse för andra.

Ibland funderar jag över detta att det är förbjudet att aga sina barn, en helt logisk lag, en obestridlig sådan. Men borde det inte vara lika olagligt att medverka till att ens barn ignorerar mänskliga rättigheter och värden? Dessa värden är det viktigaste vi har att ge våra barn. Om vi inte har dem som vuxna...hur skall vi då kunna begära det av barnen?

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

DN har tagit bollen...se nu till att inte fumla med den.

Närmare 1000 bilder delas på nätet av föräldrar innan barnet fyllt 5 år

Enligt en studie genomförd av The parent Zone i Storbritannien så har bilder på barn under deras första fem år publicerats av sina föräldrar i olika sociala medier i snitt med mer än 900 bilder. 

Undersökningen genomfördes i anslutning till en säkerhetskampanj (knowthenet) och där framgick att i genomsnitt publiceras 973 bilder på nätet av sina föräldrar innan barnet hunnit fylla 5 år. 17% av dessa föräldrar har heller aldrig kontrollerat sekretessinställningarna i de kanaler som bilderna publiceras via. Nästan hälften av föräldrarna (46%) hade endast kontrollerat säkerhetsinställningar en eller två gånger.

Det hela är egentligen underligt inte, delning handlar om att dela de dyrbara stunder vi värdesätter med våra barn och via sociala medier har det blivit lättare än någonsin. Sedan länge är fotoalbumen borta. 

Bild på mig från mitt fotoalbum

Det är lätt att moralisera kring detta men vi kan se på delning av våra barn på olika sätt: 

Vi visa vår omvärld att vi är del av den. På samma sätt som andra lägger upp bilder på sina barn (ofta får många barn ungefär samtidigt i sin umgängeskrets) så vill även jag visa upp min lycka och skatt som jag har i mitt barn. Det sociala trycket i sociala medier kan bli stort och där är jag inte en del om jag inte delar på samma sätt som min omgivning. Dessutom bidrar vår rörlighet vad gäller jobb, boende och resor till att vi inte alltid har närhet till släkt och vänner och delningar blir då ett naturligt sätt att visa upp vardagen med familjen. Än en gång, fotoalbumet är både avlägset för mina vänner och min familj och dessutom på tok för långsamt.

I en snabb värld där det handlar om att dela just nu, just här, så kan också en delning av mitt barn i sociala medier helt enkelt vara en snabb reflex. Det är så naturligt att dela bilder i andra sammanhang och därför ges liten tanke kring varför eller hur jag delar bilder på mina barn. Detta gäller särskilt den nya generation som nu blir föräldrar, de har växt upp med sociala medier på ett annat sätt än t.ex. jag själv. 

Det finns även situationer där man faktiskt inte inser att man delar i sociala medier. Både Google Foto och bildsajten Flickr erbjuder via sina appar att ladda upp bilder automatiskt så snart de har tagits. I och för sig får man en fråga om det är okej men det är inte alltid man kanske uppfattar eller förstår denna fråga (inte för att man är dum utan för att språket är komplicerat och omständigt i de frågor som apparna ställer).

Det andra perspektivet är just frågan över varför vi måste dela så många bilder 

Kanske handlar det om en generationsfråga? En ny generation där delandet av mina barn i sociala medier är högst naturligt. Men vi har också en ny generation som växer fram och det handlar om just dessa barn som aldrig valt att publiceras på nätet. Där bör vi kanske ställa oss frågan över hur vi respekterar deras integritet (som kanske är en chimär men ändå) och ger möjlighet för dem själva att välja hur man framställs och delas. Den stora frågan är varför man vill dela något på nätet? Är det för att man så gärna vill visa upp det allra viktigaste som finns i mitt liv, då är delning kanske ett alternativ, om det däremot handlar om att få många gilla eller klick...då handlar det primärt inte längre om mitt barn utan mer om mig själv.

Jag vet, av erfarenhet, att även om barnen är små kan man diskutera dessa frågor rätt tidigt. Och av respekt för våra barn kan det vara klokt att se över sekretessinställningarna i Facebook men även Google för att inte bidra till oavsiktlig överdelning. 

Jag kan inte nog understryka att detta inte handlar om att moralisera kring frågan, utan snarare är det en integritetsfråga för våra barn som jag anser ofta inte tas på tillräckligt stort allvar.

Alla rusar åt samma håll...var det tårtan som lockade?

I måndags skrev jag ett inlägg om det kommande mötet om #tonen som sammankallades av RAU. Man gick ut och slog på stora trumman att nu skulle de stora aktörerna bjudas in för att diskutera viktiga saker. Till och med SVT tog upp denna träff. Man måste erkänna att RAU verkligen lyckades med att nå ut med sitt budskap. Vad man däremot verkar vara sämre på är att återge vad som avhandlades. Den enda som yttrat något vad jag vet är Elsemarie Hallqvist som var inbjudan utifrån sin rektorsroll. På hennes Facebooksida kan man läsa en liten sammanfattning över hennes intryck av samtalen och jag återger en mening från henne:

"Vi kom förstås inte fram till något för detta var bara en dialog och sedan får var och en ta med sig det ut i sina sammanhang och sina organisationer."

Men i övrigt har det varit helt tyst. Det Elsemarie talar om att ta med sig samtalet ut i sina sammanhang och organisationer verkar bara hon har förstått. Jag har via en Tweet (se nedan) stött på Peter Karlberg som representerar Skolverket såväl som Fredrik Svensson som stod för inbjudan men jag har mötts av tystnad. Jag hade kanske inte väntat mig något svar från RAU men däremot Karlberg som även gjort reklam för denna träff i en kommentar i Ylva Petterssons blogg.

Detta var som sagt en exklusiv träff där de som inte fått inbjudan var persona non grata. Jag vet att det var flera som önskade vara med, däribland Håkan Fleischer som en del menar har ett tuff attityd på Twitter men han var inte välkommen. Kanske vore det idé att plocka in de som debatten ibland har handlat om? Nu vet jag inte exakt vilka som deltog men inbjudna var enligt pressmeddelandet Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, Skolverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges elevråd-SVEA, Sveriges Elevkårer och Friends samt också Elsemarie Hallqvist.

Det som oroar mig men samtidigt roar mig är att när RAU kallar så rusar alla åt samma håll. Det är märkligt att denna fråga som inte på något sätt är en ny fråga helt plötsligt blir så oerhört viktig att man på kort varsel måste infinna sig. Givetvis handlar det om exklusivitet, dvs. att nu fick en del aktörer visa att vi är viktiga i detta men någon transparens eller dialog efteråt verkar inte finnas. Jag är inte ensam över att fundera över vad det hela handlar om, två Tweets återges nedan där Gunnar Valinders undrar om att träffen i måndags hade till uppgift att få oss att att flytta fokus från debatten om Rebel Learners som URs skolministeriet lyfte för någon vecka sedan. Medan Per Falk ställer samma fråga som jag ställt.

Det är skickligt att lyckas flytta fokus från kritik av sitt företag till en diskussion om #tonen på Twitter! Väldigt skickligt...

— Gunnar Valinder (@GunnarValinder) 5 maj 2015

Ohoj twitter. Apropå rabaldret #tonen; har mötet varit, finns det något skrivet om det eller var det bara en illusion av egots vibrationer?

— Per Falk (@perfal) 6 maj 2015

Min egen fråga till Karlberg/Svensson

Söker efter blogginlägg/reflektioner eller annat som avhandlar mötet i måndags arrangerat av RAU. Uppslag? @peterkarlberg @RAU_fredrik

— Janne Svärdhagen (@JanMSvardhagen) 6 maj 2015

Jag tycker att det är rimligt att om en fråga nu är så viktig för skolsverige att diskuteras så borde någon form av transparens vara rimlig. Om nu mötet var så viktigt för dessa organisationer så vore det givande för andra som inte var där, som inte fick komma in eller som läst om detta att få lite information. Eller så var det kanske tårtan som lockade?

Dåligt för skolan-men kanske bra för eleven?

I dagens Computer Sweden kan vi läsa om att många skolor inte bryr sig om de problem eller integritetsfrågor som nyttjande av molntjänster innebär. Det är i sig inte underligt men samtidigt anmärkningsvärt.

Om vi ser till fördelarna med molntjänster så är de flera, inte minst med tanke på enkelheten, att alltid nå sina filer oavsett enhet eller plats gör det hela lättarbetat. Att också kunna redigera direkt i ett dokument, skriva bloggar och dela filer är andra fördelar. Det hela blir enklare och det är klart att skolorna vill komma dit, på så sätt kan man fokusera på det skolan skall handla om, dvs. lärande. Tiden är förbi då tekniker måste hjälpa till och administratörer på IT-avdelningar måste ordna med lösenord. Läraren har via molntjänsterna fått kontroll på det digitala läget och det är klart att det är önskvärt.

Men det finns problem med molntjänsterna också. Inte minst handlar det om att vi sluter avtal med företag där vi inte har någon aning om hur man kommer att använda sig av de uppgifter som man dels ger dem i samband med registrering eller det material som man lagrar i deras tjäntser. Vi vet inte hur länge dessa tjänster kommer att finnas kvar och det är osäkert huruvida vi kommer att kunna spara det material som vi en gång laddat upp.

Vidare har vi ingen aning om vilka andra som får ta del av materialet vilket har varit tydligt i samband med NSA-skandalen. Vi vet inte heller hur vår data kommer att nyttjas för att utveckla nya produkter eller kanske säljs (eller köps upp) till andra företag. För vem tar sig tid att läsa villkoren till en tjänst och hur många förstår vad man läser (se mer om villkor i tidigare inlägg)?

Trots att jurister i Sverige tror sig ha löst problemet med molntjänster så ser vi att datainspektionen gång på gång säger nej, det räcker inte. Vi måste säkra upp ytterligare menar de vilket kan kännas tråkigt för skolan...men kanske viktigare för eleven?

Vad många som nyttjar molntjänster i skolan inte har förstått är att en kommun/skola måste sluta avtal på egen hand med varje molntjänstleverantör som man vill nyttja och det är mycket komplicerat att för en kommun att genomföra detta. Jag rekommenderar alla att läsa hur Datainspektionen ser på molntjänster och personuppgifter och vid en snabb genomläsning inser man att detta är inte lätt.

Det uppenbara problemet är nu att lärarna blir begränsade i hur de kan arbeta och känner sig uppgivna om man inser hur reglerna ser ut för att arbeta med elever i molnet. Det som då naturligt sker är att man istället väljer att blunda för detta och kör ändå...det får gå som det vill men jag måste lösa min undervisningsvardag.

Detta måste dock tas på allvar och i takt med att vi för in allt mer tjänster och program i skolan så måste vi också se till elevernas säkerhet i första hand. Om du går på en föreläsning och lyssnar till alla lärare som berättar hur de arbetar med olika molntjänster i skolan och frågar dem hur de löst det hela rent juridiskt, så tror jag att det är få som kan säga att det finns något avtal mellan skola/kommun och leverantören av tjänsten. 

Framtid istället för livstid. Rätten att bli glömd.

Vem har väl inte både sagt men också hört uttrycket att det man gör på nätet är som en tatuering, omöjlig att ta bort, eller att allt finns kvar på nätet. Digital material får livstid och när du väl lagt upp t.ex. en bild på nätet så försvinner den aldrig. Det är hårda ord allt i syfte att förhindra att VI (läs INTE barn och ungdomar) lägger upp sådant på nätet som vi kommer att få ångra. En sorts preventiv varning som egentligen inte har funkat annat än för att skrämma upp föräldrar. (Nu behöver det inte heller vara så att det är den enskilda individen som lägger upp material om sig själv utan det kan lika gärna vara andra som lägger upp information om mig.)

Men tänk om det skulle vara möjligt att digitalt material inte får livstid? Det att vi någonstans kapitulerat inför tanken om att vi aldrig kan ångra något är egentligen märkligt. Det hela bygger på att vi har stora företag som Google, Yahoo och Facebook som sparar information om oss. Det är informationen deras verksamhet bygger på, utan oss...ingen verksamhet. Om det nu är så borde det vara rätt enkelt för dessa företag att faktiskt radera spåren efter oss...eller?

Kanske får vi ett banbrytande fall i det att EU och Europas högsta domstol i förra veckan meddelade att en enskild individ har rätt att kunna påverka vilken information som det länkas till på Google. En sökmotor som Google bör låta internetanvändare bli "bortglömda" efter en viss tid genom att radera länkar till webbsidor om det inte finns "särskilda skäl" att inte göra detta menar EU-domstolen i Luxemburg (läs utslaget här). Det hela har sin början i en spansk medborgare som ville få bort en länkning till en artikel i en spansk tidning som beskrev personen ifråga på ett inaktuellt och ofördelaktigt sätt (läs mer på DN, SvD eller IDG om detta).

Google har ännu inte kommenterat detta utfall men domen skulle kunna innebära att människor kan kräva att sökmotorer tar bort resultat som de anser är kränkande. Mycket är oklart ännu och Google lär säkert bestrida denna dom. Det bör tilläggas att Google har en sida där man kan ansöka om att få material borttaget (Removing Contect from Google) men huruvida det sker och på vilka grunder är oklart. Det förefaller som att man inte kan ansöka om att få bort en länk som är knuten till mig som privatperson (företag kan dock göra detta).

Mycket är som sagt oklart men kanske kan detta vara ett första steg till att komma vidare i ett samhälle där vi som användare är fast i kommersiella aktörers godtyckliga beslut och iver att tjäna mer pengar. Orsaken till varför Mark Zuckerberg (Facebooks grundare) är mångmiljardär är helt enkelt den att Facebook nyttjar vår information och säljer den. Givetvis kommer bilder som jag kanske inte vill ha på nätet att finnas kvar på enskilda datorer (lokalt) och på servrar men det är på intet sätt omöjligt för IT-företag att hög grad radera information om en enskild individ...det är bara det att IT-företagen inte vill det då vi är deras inkomstkälla. Jag hoppas att vi kan slippa diskussionen om livstid på nätet framöver och istället tala om en framtid på nätet.

För den som är intresserad av lag och rätt kopplat till Internet kan läsa mycket intressant här: Chilling Effects.

Din vardag och träning, Facebooks nästa steg in i våra liv.

Facebook köpte för två veckor sedan upp det finska företaget Protogeo som skapat appen Moves. Detta är en en app som mäter när du går, cyklar, springer mm men även när och var. Moves är bara en i raden av hälsoappar som möter dina steg och beräknar kalorier mm. Vi ser liknande funktioner i Runkeeper, Nike+, Runtastic, Argus mfl i de sk. Fitness-apparna. Det är i grunden rätt bra appar som ger dig lite kontroll över hur du rör på dig mm.  Nu när Facebook köpte upp Moves så händer något annat som är intressant. Senast i fredags gjorde ProtoGeo klart att användardata från denna Moves inte skulle sändas till Facebook men kort därefter, nu i måndags, så ändrade Moves i tysthet användaravtalet där vi kan läsa följande:

We may share information, including personally identifying information, with our Affiliates (companies that are part of our corporate groups of companies, including but not limited to Facebook) to help provide, understand, and improve our Services.

Vad det handlar om är att data från appen kan Facebook nyttja data från Moves som skulle kunna läggas till din profil i Facebook, vad det skulle kunna innebära utvecklar jag strax. Facebook har via ett pressmeddelande sagt att Facebook att de endast vill nyttja informationen för att kunna utveckla appen och ge tekniskt underhåll.

"Commingling, or merging, data would allow us to identify Moves users who are also Facebook users – we have no plans to do that. In other words, Facebook is not adding Moves user data to a Facebook user’s Facebook account. But, Facebook will be providing support and services to the Moves app and to be able to do this, we have to have access to the data that Moves already collects from its users – which is ‘sharing’ data.

In order to support the provision and operation of the Moves app, Facebook will need to have access to the Moves data. Such support for Moves may include performing technical maintenance and developments of the service that improve the experience with the app."

Jag tror att det finns goda skäl till att få informationen från Moves kopplade till Facebookprofilerna, tänk bara vad Facebook kan göra med denna information:

• På vägen till jobbet passerar du en affär och när du går där och samtidigt mäter dina steg så får du ett meddelande om uppfriskande dryck.
• Du kan få riktad reklam om gym i närheten eller kanske om löparskor, cykelkläder eller träningsmode på din Facebook-profils flöde. Kanske också lite lukta-gott artiklar.
• Och om det visar sig att du går lite så får du kanske tips om tidningar eller appar som du kan köpa för att motivera dig mer. I de fall man har kopplat Moves-appen till andra appar så kanske du också kommer att mäta hur du sover på nätterna, då är det ju bra om du får förslag på tabletter så att du sover bättre.

Problemet är att nu handlar det om information som kanske inte verkar så värdefull egentligen för mig men när man korskör stora mängder data så vet helt plötsligt t.ex Facebook mer om dig, dina vanor och dina vänner än vad du själv gör. Om man i nästa steg tänker sig att denna information säljs till försäkringsbolag så kan de företagen med denna data räkna ut din hälsa utifrån hur du rör dig eller inte rör dig. Utifrån det så sätts försäkringspremier. Det sker inte idag men det är en möjlig utveckling.

Eller om fel personer får veta exakt hur du rör dig i din stad på dina rundor så kan denna data nyttjas på en mängd olika sätt.

På Twitter är det nu många som reagerar på detta uppköp och lämnar appen för andra alternativ (se ovan). Det som jag funderar på är om man framöver måste få produktinformation om appar så att man vet vilka partners företagen delar min information med.

Det kan tyckas att jag överreagerar men om man sätter sig in lite i hur mekanismerna fungerar så inser man att det helt klart är vi som är produkten. Och det som är oroväckande är hur Facebook m.fl. får allt mer makt i vår vardag.