Mobiltelefonen och paniken

Jag läser debattartikeln på Surfalugnt.se där Elza Dunkels tillsammans med bland andra sociala medier experten Nina Jansdotter och Telenors telefonjoursansvarige Lina Sundqvist för Nätpratsjouren för föräldrar skriver om hur vuxna måste tala med sina barn istället för att förbjuda. Läs artikeln, Vi vuxna måste mota paniken i grind.

Artikeln är sund och egentligen svår att argumentera emot, det är korrekt att förbud kan hämma barns utveckling vad gäller förtroende och tillit. Flera exempel presenteras där skolor tagit över det ansvar som borde ligga på föräldrarna och inte skolan. Jag har under så många år träffat föräldrar och lärare på fortbildningsdagar och föräldrakvällar och de jag träffar är just de föräldrar som är intresserade av sina barns liv och vardag. Däremot kommer aldrig de föräldrar som man egentligen skulle behöva nå. Det är dessa vuxna det handlar om i artikeln. I den bästa av världar så talar alla vuxna med sina barn som man har ansvaret för...i den bästa av världar. Den lever vi inte i. Tvärtom, vi lever i en värld där man samtalar allt mindre med varandra. Där vuxna sitter framför datorn eller TVn under middagen och i bästa fall äter man samtidigt. Vi lever i en värld där det är fel att sätta gränser vilket det ibland behövs göras. Vi måste sätta gränser för hur mycket godis vi sätter i oss, eller hur lite mat någon kanske får i sig och svälter sig själv. Men när det gäller mobiltelefoner eller datorer så blir vi oklara över hur vi skall hantera det hela.

I dag rapporterar försäkringsbolag If om att många unga har sömnproblem pga sociala medier och mobiltelefonen (se SVTs reportage Sociala medier bakom försämrad sömn hos unga) och det är helt klart att många unga (och vuxna) har svårt att kunna koppla ifrån och koppla av.

Nu till frågan...vems ansvar är det? Givetvis är det vuxenvärldens ansvar men när vuxna inte axlar detta ansvar, då får skolan ta det ansvaret och ta värdefull till från undervisning till att arbeta med frågor som föräldrar tidigt borde lärt sina barn. Skolans anställda nätvandrar när inte föräldrar tar sitt ansvar och många skolor känner att det varken finns tid eller resurser till detta. Min fråga är...vad gör skolor som inte klarar av detta? Är det så underligt när det är kaos i klassrum att skolor väljer att förbjuda när varken resurser finns eller föräldrar tar sitt ansvar för sina barn?

Det går inte att argumentera emot artikeln på Surfalugnt, för i grund och botten så är det korrekt att samtal alltid är det bästa. Men...vi lever inte i den bästa av världar och verkligheten ser så annorlunda ut på många skolor att samtalen ligger långt borta i en situation då förbud krävs innan samtal kan sättas igång.

Problemet är kanske inte att vi måste mota paniken i grind utan att vi istället faktiskt skulle behöva lite panik hos många vuxna som fullständigt ignorerar att ens barn mår dåligt, om de ens lägger märke till det?

Internet och traditionella medier

Ibland känns det som att vi inte utvecklats alls under de senaste 10 åren när det gäller frågan om Internet och barn och ungas relation till allt vad internet för med sig. Vi är just nu inne i ett nytt mediedrev där man vill utmåla detta "nya" (som inte längre är nytt) som problematiskt inte minst för unga. Datorspelen förstör våra barn och Facebook för bara olycka med sig och ibland känner man att man nästan vill ta upp det gamla uttrycket att allt detta endast är verktyg, sen hur vi hanterar dem är något helt annat (dock är det begreppet lite vanskligt att använda då det inte alltid är tillämpbart)

Nu har Göteborgs Universitet och professor Olle Findahl i en ny rapport från Nordicom (Nordiskt informationscenter för Medie- och Kommunikationsvetenskap) beskrivit situationen lite annorlunda i det som presenteras under rubriken: Internet slår inte ut traditionella medier hos unga. I den undersökningen fastslår författarna att:

I ett 30-årigt perspektiv ser de visserligen lite mindre på tv, lyssnar mindre på radio ochinspelad musik. De läser lite mindre, särskilt fack- och läroböcker. Men fortfarande används traditionella medier mer än internet. 75 procent av medietiden ägnar skolbarnen (9-14 år) åt traditionella medier och bland äldre ungdomar (15-24 år) är andelen 60 procent.

Vad jag läser i rapporten är att vi med internet står inför samma skiften som vi gjorde när TVn och radion infördes i våra hem. Jag hör fortfarande idag att föräldrar säger till sina barn att sluta att sitta framför datorn men det är helt OK att de mer passiva får sitta framför TVn. Vi har på något sätt avdramatiserat TV och radio (Video och DVD för den delen också) men med Internet är det tydligen något helt annat. Kan det bero på att den tekniska utvecklingen inom TV inte gått lika snabbt som utvecklingen av datorer. Kanske blir det enklare när alltmer av internet flyttar in i TVn eller slår vi föräldrar bakut igen då?

Rapporten från Göteborgs Universitet är inte något avgörande rapport i denna debatt, men den kan hjälpa oss att normalisera förhållandet mellan traditionella medier och nya medier. Den fråga jag ställer mig är vilken skada tillfogar dagens etablerade media vara unga? Det vore intressant att ta del av ngn studie som visar hur media har förändrats över tid och hur internet under senaste tiden speglats i media. Vi vet att vissa rubriker säljer bättre än andra, inte minst om läkemedel eller sådant som innehållet kaos i någon form, jag är rätt säker på att Internet i kombination med ordet unga också fungerar som en god trigger.