Smart eller stupid sheriff? Blab idag klockan 14.

Vi är alla ibland eller kanske ofta oroade över vad som sker i barn och ungdomars kommunikation via t.ex. sociala medier såsom Snapchat, KIK eller Instagram. En oro som ibland kanske är befogad men ofta också helt obefogad. I vilket fall är detta något som diskuteras ofta i Sverige såväl som i andra länder. Inte minst är det fokus på mobbning och kränkningar.

I Sydkorea har man tagit till krafttag då man från regeringens sida lagstadgat så att mobiloperatörerna måste kunna erbjuda verktyg till föräldrar så att de kan övervaka vad ens barn gör med sina mobiltelefoner. Med bevakningen kan föräldrar få information i sin egen telefon vad barnen sysslar med. Appen Smart Sheriff fungerar just på detta sätt där jag som förälder kan få en notifikation om mitt barn kanske sökt på ordet mobbning eller gravidiet.

SVT har i ett kortare inslag berättat om detta den 5 oktober 2015 (se inslag nedan).

För en del föräldrar tror jag att detta känns betryggande, att alltid kunna ha koll på sina barn. Men appen hjälper föga skulle jag tro. Snarare skapar den en större klyfta mellan barn och föräldrar och som jag brukar säga, det är en stor skillnad mellan att studera kommunikation och att delta i kommunikationen. Det enda vi säkert vet är att det händer något på telefonen. Om det är ens eget barn som använder den eller en kompis är oklart. Om man skulle använda telefonen till att i skolarbetet söka information om graviditet eller narkotika så skulle säkert förälders app löpa amok...helt i onödan.

Det som är mest intressant med detta inlägg är just övervakningssamhällets konsekvenser. Är det överhuvudtaget etiskt försvarsbart att kontrollera ens barn på detta sätt? Eller ännu värre, är det rimligt att telefonoperatörerna (och staten) skall inneha denna information om våra unga? Vi har med appar som Smart Sheriff passerat så många etiska gränser att det kommer bli svårt att reparera den skada som övervakning som denna innebär.

Det finns bara ett sätt att lösa problemen som man kanske identifierat hos barn, och det är i samtal, utbildning och en hög grad av etisk självransakan. Kanske måste vi som vuxna börja med oss själva och fundera över hur vi själva var som barn, vad vi dolde från våra föräldrar och vuxna i vår närvaro och där ta vårt avstamp.

Jag efterfrågar en diskussion om detta och sätter igång den klockan 14 idag bia Blab. Välkommen ni som har tankar kring detta. Uppdatering: För er som ev. försökte delta så blev det "epic fail"-av någon anledning ville inte Blab start såsom jag önskade. Det får bli ett nytt försök vid senare tillfälle. Ber om ursäkt för detta.

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

Dagens Nyheter har satt fokus på en viktig fråga i artikeln Barn berättar: Så hatas och kränks vi på nätet och vill nu bevaka näthatet och vad polisen och skolorna gör åt det. Näthat, troll och mobbning är starka ord som gör oss upprörda och det är det som DN också vill, dvs få oss att läsa och bli upprörda. Frågan är till vilket pris?

Missförstå mig rätt...mobbning är alltid mobbning är alltid mobbning och det är allt för många barn som mår dåligt av detta. DN skriver: Barn hatar barn på nätet, varje dag. Tusentals kränkningar, hat och hot cirkulerar på anonyma forum, visar DN:s granskning. Det stämmer säkert med tusentals kränkningar på anonyma forum men DN lyckas också att än en gång skuldbelägga barnen, skolorna och polisen för detta då det är föräldrarna till dessa barn som i de flesta fallen skall ha all skuld. Föräldrar som inte vet vad medmänsklighet är och aldrig förstått vad värdegrundsarbetet i skolorna går ut på. Föräldrar som mer eller mindre är fullständigt ointresserade i sina barns liv och vad de t.ex. gör på nätet eller mobiltelefonen. Föräldrar som är mer upptagna av sig själv, sina telefoner och uppdateringar än sina barn. Föräldrar som aldrig dyker upp på föräldramöten eller information om t.ex. mobbning (vilket skolorna ofta erbjuder). Dessa föräldrar finns i alla samhällsklasser så det är ingen klassfråga utan en attitydfråga. Det finns också föräldrar som har gett upp eller som inte orkar och som tappat greppet över sina barn. Är det då skolans fel eller polisens? Eller är det socialtjänstens fel eller kanske politikernas fel?

Men det är lättare att överlåta ansvaret på skolorna som "inte gör något" åt detta. Jag har besökt många skolor och träffat så många skolchefer och rektorer som i förtvivlan säger att man gör så gott man kan utifrån de resurser som finns och inom de ramar de får verka inom. Värdegrundsarbetet arbetat man med varje dag. Men mobbning pågår dygnet runt och oavsett om det är skoldag eller inte och det finns många gånger små möjligheter till att flytta elever (vilket ofta inte är en bra lösning heller) som mobbar. Föräldrar till barn som mobbar försöker man resonera med men inget händer. Skolorna är mycket sällan problemet annat än att där samlas en stor mängd barn på ett och samma ställe.

Än en gång, frågan är viktig och det är utifrån såna här situationer vi får debatter om mobilfria skolor och övervakning av nätet.

Jag hoppas att denna kartläggning som DN nu påbörjat inte blir ännu en debatt där barnen blir offer och slagpåsar utan där man lyfter ansvarsfrågan till de som förser våra barn med digitala verktyg. Dessa verktyg som kan vara en välsignelse för somliga men en förbannelse för andra.

Ibland funderar jag över detta att det är förbjudet att aga sina barn, en helt logisk lag, en obestridlig sådan. Men borde det inte vara lika olagligt att medverka till att ens barn ignorerar mänskliga rättigheter och värden? Dessa värden är det viktigaste vi har att ge våra barn. Om vi inte har dem som vuxna...hur skall vi då kunna begära det av barnen?

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

DN har tagit bollen...se nu till att inte fumla med den.

Unga/Småungar och Medier 2013

Äntligen kom den, rapporten från Medierådet där vi kan läsa om Unga/Småungar och Medier där det allmänna intrycket är att IT alltmer är en central del i varje barns liv. Det finns mycket att läsa i rapporterna och jag tänkte nöja mig med några nedslag som jag tycker är värda att uppmärksamma.

Man har i tidigare rapporter talat om högkonsumenter av IT (mer än 3 timmar per/dag), detta börjar nu bli "inaktuellt att tala om eftersom andelen högkonsumeter när det gäller internet och mobiltelefoni överstiger respektive närmar sig hälften av den undersökta åldersgruppen". IT är alltså en sådan stor del av vardagen och tar mycket tid av oss så vi är alla "högkonsumenter", eller ska vi helt enkelt släppa det begreppet, alternativt sätt en ny gräns för vad en högkonsument är?
Vi ser också en hel del skillnader utifrån genusperspektivet. Dessa skillnader ligger t.ex. i datorspel och mobbning. Men även vad gäller nyhetskonsumtion. Det visar sig att jämfört med tidigare år har andelen som tar den av nyheter i någon form ökat påtagligt, förutom när det gäller i form av papperstidning, där en liten minskning kan skönjas. Pojkar i åldersgrupperna 13-16 och 17-17 använder i högre utsträckning nätet och mobilen som nyhetskälla, medan flickor 17-18 något oftare läser papperstidningar.

På frågan om du själv gjort något av följande på internet eller via mobilen under det senaste året så är resultatet intressant då det nästan är 100% nekande svar på detta, se bild nedan (klicka för större bild):

Den kanske viktigaste frågan är att ta del av ungas uppfattning över vad som man anser vara bekymmersamt på nätet eller på tv såväl som spel. Mobbning är något man blir ledsen eller deppig av men även bilder från sjukhus och operationer, fattiga människor och återkommande från tidigare år ligger material där barn råkar illa ut, lider eller mår dåligt. Se graf nedan:

När det gäller sociala medier och mobiltelefoner så nyttjar sig flickor i högre utsträckning av detta än vad pojkar gör. Men avseende internet är förhållandet det omvända. 19% av flickorna anser att de lägger för mycket tid på nätet medan endast 7% av pojkarna anser detta. Generellt sätt är flickor i betydligt högre grad missnöjda med sin mediekonsumtion. Detta är något som jag själv reflekterar över mycket. Om man nu är missnöjd med detta...hur skapar vi förusättningar för att kunna ändra på det och är det önskvärt?

Man ser en skillnad från undersökningen 2010 då färre ansåg att man spenderade för mycket tid åt internet, givetvis hänger detta ihop med möjligheten att nu jämt vara uppkopplad samt de allt bättre artefakterna som nyttjas.

Ja, man kan skriva hur mycket som helst om detta...jag rekommenderar er att läsa rapporterna.

Poetiskt, vackert och alldeles otroligt tungt

Mobbning och utanförskap är vanligare än man vågar tänka och att förstå hur det känns är svårt. Poeten Shane Koyczan har skapat en anti-mobbning film som för tankarna till Pink Floyds The Wall men med ett helt annat djup. Ord kan inte beskriva detta...

Dunkels: Det finns ingen särskild nätmobbning

På den läsvärda sidan Forskning.se finns det en avdelning som handlar om mobbning och om den har flyttat ut på nätet. Elza Dunkels bloggar på Forskning.se och har författat ännu ett mycket bra inlägg som nyanserar debatten i hennes inlägg Det finns ingen nätmobbning! Elza är troligtvis den mest beläste forskaren i Sverige (Även internationellt) såväl som en mycket god praktiker inom IT och medier och hon skriver just det som även jag vill understryka, dvs "det finns ingen särskild nätmobbning". Elza lyfter fram ett intressant perspektiv som kallas för historisk minnesförlust, dvs att vi tenderar att glömma bort sådant som präglade vår egen vardag i t.ex. vår ungdom och att nya generationer alltjämt upprepar samma misstag som vi gjort.

Elza kommer att skriva flera inlägg om nätmobbning på Forskning.se, det ser jag fram mot.

Kontroll av elevernas telefoner

I England har man funderingar på att ge skolor möjlighet att kolla av elevernas mobiltelefoner för att se om det skrivs något mobbningrelaterat i t.ex. Facebook. I debatten så menar man att detta med digital mobbning är mycket värre än mobbning på skolgården. Till stöd för denna idé så menar man att telefoner borde klassas som annan befintlig kommunikation och just därför menar man att man med rätt kan kontrollera dessa. Debatten verkar gå åt helt fel håll och fokus ligger på att kontrollera istället för att driva det etiska arbete som måste till i alla sammanhang när man har med mobbning att göra. Frågan är om det ens är lagligt, ens i England?

Frågan har alltid varit aktuell och den kommer att vara aktuell en tid framöver även i Sverige. Däremot kommer vi troligtvis inte att gå så långt att lärarna ges befogenhet att kontrollera innehållet i den telefon. Rent praktiskt så låter det hela som en omöjlighet också då lärarna måste bli experter på att gå igenom telefoner för att se om något ser illa ut.

Mer komplicerat är det att som jag ser det så kan mycket av det som vi vuxna skulle mena är mobbning i ungdomars fall är något helt annat, en del i ett spel, ett skämt eller kanske också för att helt enkelt driva med läraren. Vi kan utgå från att om sådana förslag som man funderar över ovan går igenom så kommer eleverna alltid att skapa motstrategier som en ren protest över den klumpighet som myndigheten utövar.

Än en gång finns det bara en väg ut ur detta, och det är att i ständig kommunikation med eleverna diskutera och fokusera på problemets kärna: varför mobbning och hur hantera dessa situationer, i alla medier och andra kommunikativa sammanhang vi befinner oss i.

Läs mer på PCPro

Mobbning på nätet-allt skall ses utifrån sin helhet

En något gammal nyhet men dock viktigt att komma ihåg är att visserligen har vi möjlighet att mobba via nätet men fortfarande så är mobbning som vi alla känner till offline fortfarande ett större problem. Pew Internet an American Life Project visade i sin intervjustudie om Cyberbullying att 13% av de mobbade blev det online, men den stora andelen mobbning (31% av de tillfrågade eleverna) skedde offline. I de studier jag har tagit del av i Svenska förhållanden så har det handlar om att ca. 10% av eleverna mobbas online, däremot saknas oftast jämförande statistik för offlineförhållandena. Däremot är det en oklar gräns mellan online och offline skulle jag vilja påstå...vi kan inte särskilja dessa former av mobbning då mobbning är alltid mobbning är alltid mobbning. Den lärdom vi kan dra av alla dessa studier är att vi aldrig kan bli av med mobbning förrän vi blir av med det helt och hållet, vi kan inte skilja mellan offline eller online och vi kan inte låta nätet få klä skott för mobbningen, det som skall hanteras är mobbarna, inte mediet.

Ta del av rapporten i light-version nedan:

Cyberbullying 2010: What the Research Tells Us

View more presentations from Pew Research Center’s Internet & American Life Project.