Vår ofullkomliga digitala värld

Jag har idag på högskolan Dalarna fått mottaga ett besök från Palestina och Birzeit University i Ramallah. Palestina är som de flesta känner till en orolig region och som inte är alldeles kontroversiell. Jag har varit själv en del i regionen och när jag googlade upp lite områden på Google Maps så upptäcker jag att det först och främst var svårt att finna Ramallah överhuvudtaget, flera av träffarna gick istället till USA och närmsta träff låg i Jordanien. Det var överhuvudtaget svårt att finna Ramallah via Google Maps (försök själv så får du se). Om man däremot går till sökmotorn Bing och Bing Maps och söker på Ramallah så blir det direktträff, utan tvekan. Faktum är att Google Maps inte alla gånger är så tillförlitlig, ett exempel är om man står på somliga platser i Palestinskt område och nyttjar sin positioneringstjänst i mobilen så blir man ibland istället positionerad på en närliggande bosättning. Det hela är inte några misstag utan här har man ingående diskuterat hur tjänsterna skall uppträda vid olika områden. Ibland finns det skäl till varför Google Maps inte visar ut områden, särskilt då det handlar om militära områden eller kanske kärnkraftsverk, detta kan vara förståeligt, men det finns en stor problematik med detta och den ligger i att vi faktiskt inte kan lita på källorna som våra sökmotorer och tjänster tillhandahåller. Vi måste vara oerhört kritiska i detta och det är lite anmärkningsvärt att i den nyligen släppta rapporten Svenskarna och internet 2011 så framgår det ungefär som att sökning på internet är synonymt med Google, detta är problematiskt. Om vi så ensidigt nyttjar en enda sökmotor till informationssökning och inte har möjlighet eller kunskap till att värdera informationen eller kan ställa den i relation till andra sökverktyg så sitter vi i knäet på t.ex. Google.

I skolan så brukar vi ställa Google mot böcker för att kunna vara källkritiska, vi bör också ställa Google mot andra sökmotorer för att även där finna likheter såväl som skillnader i hur man hanterat t.ex. politiska konflikter. Vi tror också att sökmotorerna som t.ex. Google mpas har relevant information men ett exempel på att Google maps är sent ute att uppdateras är t.ex. tidigare i år då Sydsudan erkändes av FN i juli men kom inte att bli en självständig stat på Google maps förrän i september (se IDG).

Det finns fler ställen i världen som inte är tillgängliga via Google Maps och en lista på exempel återfinns här. Läs också artikeln: Why Google Earth Can´t Show You Israel.

Jag kommer nog att använda en hel del andra sökmotorer framgent...Google är bra, men inte perfekt.

När barnen blir business

Tjänsten Lociloci har funnits under några år och är en sk. positioneringstjänst där det är möjligt att se var ens vänner eller anhöriga finns genom att spåra den telefon som personen ifråga bär med sig. Lociloci är en en bland flera positioneringstjänster och Facebook har en sådan (dock av annan karaktär och funktionalitet) såväl som t.e.x Google Latitude. Lociloci lanserade sin tjänst inledningsvis som ett verktyg att hålla koll på sina vänner men har nu flyttat fokus till en annan kundgrupp och den mest spekulativa av alla...oroliga föräldrar. Denna grupp är den mest känsliga grupp som man kan spela på då det i detta fall handlar om det viktigaste en vuxen människa innehar...sina barn. Jag förstår att det har varit svårt att överleva för Lociloci om fokus inte flyttades till denna målgrupp då det finns så många fria positioneringstjänster. Nu ligger ett starkt fokus just på möjligheten att kunna ta reda på var ens barn är genom att sitta hemma framför datorn och följa mitt barns aktiviteter. Aktuellt har uppmärksammat detta och gjort ett reportage om en förälder som nyttjar tjänsten oh på Locilocis blogg kan vi i samband med detta reportage läsa:
 "Emmas mamma sa att hon känner sig säkrare att ge sina barn frihet när man vet var dem är."


Jag förstår att man som förälder är orolig för sina barn men jag känner mig tveksam till att sammankoppla begreppet frihet med övervakning. Jag har vid flera tillfällen diskuterat denna fråga med många och jag brukar påstå att det är en mycket stor skillnad mellan att delta i kommunikationen och att studera den. I detta fall handlar det om att studera vad som sker men det vi inte vet är vad som egentligen sker. Vi ser bara rörelser och var mobilen befinner sig...inget annat. Vi måste istället fråga oss varför vi vill nyttja tjänster som övervakar våra barn...är det för att vi litar på dem? Troligtvis inte för då skulle övervakning vara onödig. Är det för att vi vill ge dem frihet? Troligtvis inte för vi har ingen frihet om vi är övervakade.

Men detta ovan är troligtvis inget som föräldrarna primärt tänker på utan snarare handlar det om ett behov som man lyckats skapa hos föräldrarna. Föräldras oro (som jag tycker i sig är en viktig del av föräldraskapet) har här blivit business. oro säljer bra. På Locilocis blogg finns en mängd olika vittnesmål som förklarar hur bra tjänsten är och hur väl tjänsten går ihop med frihet. Vi kan läsa följande:

"Min dotter har kommit till den åldern att hon gärna vill cykla iväg själv. Jag och min fru är däremot tveksamma till detta och känner att hon fortfarande är lite för ung.  Jag skapade ett Lociloci konto och kände mig trygg nog till att släppa iväg min dotter. Hon är lycklig över den nyvunna friheten att få cykla iväg själv, samtidigt som min fru och jag känner oss trygga över att kunna se var hon är." (Se Locilocis blogg)

Citatet handlar egentligen bara om föräldrarnas frihet i att ha kontroll över sina barn men man nyttjar argumentet för att visa på att det är barnet nu som blir fritt i och med att vi kan övervaka dem.

Nej, frihet bygger på förtroende och riktig frihet..inte övervakad sådan. Frihet bygger på respekt och att ge våra barn ett ansvar. Jag undrar hur många föräldrar som egentligen vill att alla ens förehavanden skall loggas...för loggas görs det och utan att gå in på den frågan så kan man undra var all denna information lagras.

Vad är din tanke...går det att förena frihet och övervakning/positionering?

Checka in med nya Google Latitude

Facebook var inte först med positionering, inte på länga vägar men nu finns den funktionen i världen största sociala mötesplats. Google försöker att kontra och gör det rätt så bra. Om Facebook i stort sett gjort samma sak som Gowalla och Foursquare så tar nu Google latitude ett steg till. På Googles blogg kan vi nu läsa att Google Latitude kommer med en funktion som gör att man automatiskt checkar ut från den plats man är på i samma stund man lämnar den. Detta är något som jag saknat och innebär att jag inte kommer att vara incheckad på den senaste platsen tills dess att jag checkar in på ett nytt ställe igen. Samtidig så förstår man att man som användare vill ha möjlighet till att faktiskt styra i vilken grad ens incheckningar skall vara offentliga eller privata, så nu finns en hel del nya funktioner för att styra detta.

Nästa steg blir naturligtvis att telefonen så småningom checkar in själv utan att man behöver göra något alls, detta är en naturlig följd och rätt så utmanande. Det skulle kunna innebära att på vägen till jobbet så passerar jag 192 incheckningsplatser vilket blir mycket märkligt. I praktiken så kan det redan ske automatiskt då nya Google Latitude hela tiden känner av var du är och kan även föreslå att checka in på den plats du är. Vi börjar nu närma oss individuell positionering vilket idag är något som är vanligt i t.ex. träningsprogram.

Oerhört intressant...men bara intressant med Google Latitude för dem som har Android. iPhoneanvändare göre sig inte besvär.

Film nedan beskriver det mer ingående:

Elevregistrering på Facebook - en god idé?

Har funderat lite över Facebooks funktion "places" som nu också finns i Sverige. En funktion som skulle kunna fungera som elevregistrering (kanske redan testas någonstans, jag har dock inte hört något om detta). Skolan har ett uppdrag att bland annat föra närvaro över elevernas närvaro och det slog mig när jag positionerade mig på min arbetsplats för någon dag sedan att jag kunde lägga till kollegor eller vänner som också befinner sig just här. Jag lade till några av mina vänner i korridoren utan att tillfråga dem, det gjorde mig lite illa till mods för de hade inte bett om att bli taggade. Då slog det mig att Facebook kommer nog någon förr eller senare att nyttja för att föra elevnärvaro, kanske kan det vara en god tanke att eleverna själva loggar in där de finns under lektionen...eller så är det inte en så bra idé.

Vi bör vara lite försiktiga i att göra det enkelt för oss, i mitt exempel ovan (för fallet ovan är endast hypotetiskt) så skulle man också kunna anföra att detta vore bra för då kunde föräldrarna se att ens barn är på skolan och deltar under lektionen. Andra kan mena att detta är toppen för då är det möjligt att även dela med sig av material till varandra och då får även föräldrarna del av detta.

Varför låter jag då tveksam? Av flera skäl:

• Jag är tveksam till att använda Facebook i allmänhet till skolärenden.
• Positionering innebär inte att vi vet att någon är där eller inte.
• Administrationen kan bli svår då det inte går att styra vem eller vilka som får göra dessa "elevregistreringar"
• Datainspektionen skulle nog ha synpunkter på detta.
• Vi är tvungna att "tvinga" in lärare i Facebook som kanske inte vill vara där.
• Ska vi arbeta med positioneringar så skall vi nog göra det i en annan lärmiljö än Facebook, för Facebook är primärt ingen lärmiljö.

Men visst vore det samtidigt lite kul...?