Såhär enkelt kommer du åt det som sker omkring dig

Jag fick nyligen frågan hur det kan komma sig hur man inte riktigt förstår att när man gör en taggning rent geografiskt över var man är samtidigt som man lägger upp en bild på Instagram eller Twittrar att man publicerar information om sig själv. Frågan var egentligen, borde man inte fatta att det jag lägger ut kopplas till den plats man är på? Jag tror inte att det är så enkelt. I teorin förstår man detta men rent praktiskt kan det bli svårt att förstå. Man kanske inte ens reflekterar över detta och det blev tydligt i den film som jag bloggade om i gårdagens inlägg om Social Media Experiment.

Hur synliga blir vi då när vi lägger upp bilder eller Twittrar samtidigt som vi dessutom visar vår position? Kanske blir det tydligt genom att studera några tjänster som gör just detta. Se exempel nedan för Instagram och Twitter, pröva gärna själv via de länkar som finns nedan.

Vi kan klart bli oroade av detta, eller så kan det också var värdefullt att kunna ta del av denna information. Kanske kan vi nyttja den transparenta världen till att förstå vad som pågår inom ett område eller vid en viss situation. Nu har jag endast fokuserat på geo-information och det är helt klart så att många inte nyttjar denna funktion så detta är ingen lösning på något, snarare en information och en mycket tydlig bild över hur transparent vår värld alltmer blir.

Jag tror inte att vi egentligen inser vad en incheckning innebär även om vi gör detta kontinuerligt. Vi tänker oss kanske att detta är information som våra vänner och kontakter kan se, men det är så mycket större än så. Utifrån denna information förstår man också hur otroligt viktiga dessa tjänster är för företag och andra intressenter.

Instahood ger dig inblick i dina grannars Instagramliv

Instagram

Instahood nyttjar din dators position och visar vilka Instagrambilder som publicerats i din närhet. Genom att släppa kartnålen på kartan kan du se exakt vad som publicerats i närheten av denna plats. Tänkt dig en skola eller ett företag, vad finns det för bilder där?

The Beat visar via Google Streetview exakt var bilden tagits.

Worldcam och Instabrowsr nyttjar din position och därefter kan du välja en plats i närheten som du vill finna bilder från

Shots24 visar även den kartor och bilder tagna inom ett visst område.

Isapwap visar Twittrandet omkring dig

Twitter

Itsapwap visar vilka Tweets som finns i min omgivning.
Twitterfall visar hur vår värld kan översvämmas av geobaserade Tweets
Geochirp avgränsar ett område så att jag i realtid kan se vad som det twittras om just där.


Vad gäller Facebook så har jag inte funnit några tjänster som visar ens vänner på samma sätt som ovanstående exempel. Har ni sådana får ni gärna tipsa oss om dessa i en kommentar.

Social Media Experiment

Många av oss anger gärna var vi befinner oss när vi lägger upp en bild på Instagram eller kanske på Facebook eller då vi Tweetar något. Att lägga till en position (geotagga) är ett kul sätt visa var man är. Antar att det under kvällens Play-Off match kommer vara många som berättar att de är på matchen på detta sätt. Samtidigt så bidrar vi till den transparens som vi inte alltid förstår vidden av, vi blir tillgängliga och sedda av alla som vill se det. Om jag bevakar en plats så kan jag lätt se vilka som geotaggar sina uppdateringar. Frågan är vad som händer om jag skulle nyttja denna information och konfrontera de personer som just lagt ut sådan information? Just detta testade Jack Vale isitt Sociala Experiment. De personer han tog kontakt med strax efter att dessa lagt upp geotaggad information blev inte bara förvånade, de kunde heller inte förstå hur Jack kunde känna till sådant som kanske bara ens närmaste vänner kände till...detta trots att personen ifråga just lagt upp denna information. Kopplingen mellan det sociala på nätet och det som sker utanför borde vara uppenbar...men så enkelt verkar det inte vara. Se nedan hur Jacks möten utlöper:

Mobiltelefonen i skolan-en säljande rubrik

Det är lätt att ryckas med och ha åsikter. Slagkraften i rubriken är lika säljande som t.ex. rubriker om bantning, kostdieter eller mirakelläkemedel. Mobiltelefonen i skolan. Diskussionen har fått ny fart då en rektor i mellansverige funderar på att förbjuda mobiltelefonen på högstadiet. Detta tillsammans med både tuggummi och kepsar. Nyheten slår ned som en bomb och samtliga medier sprider nyheten. I kommentarsfältet nedanför artikel instämmer många vuxna med rektorn att det är bra med regler och förbud. Du kanske känner igen dig...på min tid var skolan mycket bättre, ordning och reda och respekt. Idag finns inget kvar av detta menar många och då måste skolan statuera exempel.

Varför blir vi så engagerade? Vi engagerar oss för att vi alla kan relatera till skolan, på samma sätt som vi kan relatera till bantning och ekonomi (visst har du sett rubriken; vem tjänar mest i din kommun?). På samma sätt kan vi relatera till smarta telefoner för vi äger en troligtvis. Det som sker i detta är att vi ofta känner oss lite bättre än andra för jag har ju inga problem, det är ju de andra (läs barnen/ungdomarna). Det finns något skönt i att vara lite bättre :-)

Problemet är att jag har sett detta beteende så många gånger. Innan de smarta telefonerna så bekymrade man sig över vad de unga gjorde på nätet via datorn. Barnen blev slagpåse i debatten. Samma sak sker även nu...barnen får klä skott för att de vill nyttja sina smarta telefoner men vuxenvärlden påpekar att detta är fel. Fokus har i viss mån flyttats från att internet är farligt för barnen pga alla kontakter de kan få till att internet och mobilen distraherar och distanserar.

Jag har sagt det förr och säger det igen, barn är nyfikna och vill gärna testa gränserna, det är det som ungdomen handlar om, det är en del i processen i att bli vuxen. Det är vi som vuxna som försett våra barn med dessa smart telefoner och där måste vi ta vårt ansvar i att diskutera detta.

Vid en föreläsning som jag höll om IT och etik för en tid sedan där jag mötte föräldrar så berättade en förälder, rätt stolt för mig, om att denne hade blivit så irriterad över sitt barns användande av mobiltelefonen så att föräldern slängde telefonen i golvet så att den gick i tusen bitar. Många kände igen sig och nickade instämmande men jag kunde inte låta bli att fråga: Vem var det som köpte telefonen till barnet? Tystnaden blev kompakt.

Vad det handlar om är att vi kan aldrig vinna denna fråga genom förbud utan frågan måste lyftas till en annan nivå där vi talar om kunskap samtidigt som värdegrundsarbetet hela tiden måste ligga som fundament för denna fråga. Om vi tror att vi kan få bort mobiltelefoner från skolan så är vi naiva.

På min blogg ser jag att många söker information om mobiltelefonen i skolan, troligtvis pga att det finns en vilsenhet i frågan. Flera ropar efter regler eller policys men jag tror att man måste fundera över vilka man har framför sig. Det som fungerar i en klass kanske inte alls fungerar för en annan. Det som för en del rektorer eller lärare ses som distraktion ses av en annan lärare/rektor som en resurs. Kanske handlar det om attityder, kanske handlar det om kunskap/okunskap, men mest tror jag att det handlar om respekt...respekt för de unga. Läs mer om detta:

• Dalarnas Tidning-Mobilförbud i skolan splittrar skolvärlden
• Rektor vill ha mobilförbud på Perslunda
• Mobiltelefonen i skolan, del 1
• Mobiltelefonen i skolan, del 2

Jag har en fråga ute på nätet där man kan svara på hur man ser på denna fråga, svara gärna via denna länk, resultatet ser du nedan:

Bara välj: Världens största kunskapsmaskin eller världens största distraktion

Jag återkommer till tanken om kompetensutvecklingens problematik med fokus på verktyg. IT i skolan har blivit stort och kommer att bli ännu större. Fokus ligger dock på fortfarande alltför ofta på frågor om teknik och programvaror även om den pedagogiska och didaktiska (och inte minst forskningsförankrade) frågeställningen lyfts fram alltmer. I takt med att utvecklingen går allt fortare så vill vi nyttja de kanaler som våra elever använder sig av. Facebook har varit på tapeten några år nu och när nu lärare förstår hur man ska nyttja mediet (snacket om lärarkonton mm är nu mindre tack och lov) så sker det som alltid sker. De unga lämnar Facebook och går allt mer över till Instagram och Twitter. Medier som fungerar fundamentalt annorlunda än vad Facebook gör. I en rapport från storbanken(?) Piper Jaffrey så är nu Instagram och Twitter större än Facebook i USA (Se rapport på Piper Jaffrey). Se också artikel i Huffington Post.

Men jag tycker mig se samma trend i Sverige där alltfler går över till dessa medier istället för Facebook. Min poäng är dock att vi inte längre kan lära oss ett antal verktyg, tjänster eller program utan vi måste ständigt sätta oss in i nya medier och hur dessa kan påverka och utveckla vår pedagogiska verksamhet. Vi får samtidigt en mängd etiska frågor att förhålla oss till där vi t.ex. ser ett fall i Sandviken där Bloggar i undervisningen ifrågasätts: Bloggande lärare kan bryta mot lagen. Vi har alltså inte bara de pedagogiska frågorna att fundera över utan alltid när vi sysslar med sociala medier så måste vi ta in etiken (vi har ju sett hur det går om man inte gör det, angående en del friskolors bristande värdegrund). 

Hur ska vi då kompetensutveckla? Ja...kanske måste lärare ta egna initiativ och delta i det Digitala Skollyftet? Andra kanske måste sätta sig in i vad datorn och mobilen handlar om vare sig man gillar det eller inte. Bokanalogin funkar fortfarande...vi satte oss aldrig på tvären mot böcker för vi har växt upp med dem...dagens unga kommer inte att sätta sig emot datorer och smarta telefoner...för de har växt upp med dem. Här finns mycket att göra men Michael Welsh säger något intressant i en intervju i tidningen The Vancouver Sun på frågan om han kan ge lärare ett enda enkelt råd vad gäller IT:

"We live in an age of almost infinite information and learning opportunity and so the key here is we have to inspire people to have a sense of wonder and curiosity and if we do that, they have what is essentially the world’s largest knowledge machine at their fingertips. If we fail at that they have the world’s largest distraction device."

Vad väljer vi? Världens största kunskapsmaskin eller världens största distraktion? 

Inte Okej-Ny sajt öppnar nu

Så har sajten Inte Okej öppnats. Ett initiativ av Malmö stad,Malmö Högskola, Klippans kommun samt Örnsköldsviks kommun och som finansieras av Allmänna Arvsfonden.

Inte Okej handlar just om att det inte är Okej att säga och skriva hursomhelst på nätet. Här skall de röster komma till tals som inte vill ställa upp på ett respektlöst beteende på nätet, eller som de själva skriver: 

"Den 23 oktober lanseras den nya feta sajten för InteOkej. Där kommer en att helt anonymt kunna dela med sig av ens erfarenheter och ställa frågor, få tips och råd av andra i liknande situationer eller bidra med egna lösningar.

Vi är InteOkej- en rörelse av unga för unga som vill snacka om sånt som inte känns okej och om vart gränserna faktiskt går. En plattform för att hjälpa och peppa varandra mot skit och andra kränkningar. För när ska en säga ifrån egentligen? Och hur? InteOkej vet att det är många som undrar, men att det finns lika många som kan svara och stötta. För inga andra än unga själva vet mer om hur livet på nätet ser ut, eftersom vi hänger där varje dag. Och en ska inte behöva ta någon skit. En kränkning är alltid en kränkning."

Kopplat till denna sida har man Twitterkonto, Instagramkonto och Facebook-sida och genom att lägga upp bilder så kan Inteokej bli som jag ser det en sida där kränkningar exponeras. Det finns dock en risk att en del bilder som kommer att publiceras på Instagram under hashtaggen #inteokej är att betrakta som kränkningar, men jag är övertygad  om att redaktionen för projektet har i detta åtanke och än en gång, det måste bli en tydligare exponering på dessa frågor. Det viktigaste är bara att denna kanal inte missbrukas.

Nu till den intressanta frågan...kommer de unga att nyttja denna kanal och hur får man ett buzz kring detta? Det finns också alternativ till InteOkej i t.ex. Kränkt.se som också arbetar med att lyfta frågan om mobbning på nätet mm. Utöver dessa initiativ finns även Elsa Dunkels och Marcin de Kaminski på Ask.fm med sin sida Fråga forskarna: Unga online. Denna sida har mer en konsulterade funktion än InteOkej men kanske kan de olika sidorna nyttjas i kombination.

Bra med flera initiativ...men den stora frågan kvarstår...hur når vi den breda massan eller kan vi nå den överhuvudtaget?

Unga/Småungar och Medier 2013

Äntligen kom den, rapporten från Medierådet där vi kan läsa om Unga/Småungar och Medier där det allmänna intrycket är att IT alltmer är en central del i varje barns liv. Det finns mycket att läsa i rapporterna och jag tänkte nöja mig med några nedslag som jag tycker är värda att uppmärksamma.

Man har i tidigare rapporter talat om högkonsumenter av IT (mer än 3 timmar per/dag), detta börjar nu bli "inaktuellt att tala om eftersom andelen högkonsumeter när det gäller internet och mobiltelefoni överstiger respektive närmar sig hälften av den undersökta åldersgruppen". IT är alltså en sådan stor del av vardagen och tar mycket tid av oss så vi är alla "högkonsumenter", eller ska vi helt enkelt släppa det begreppet, alternativt sätt en ny gräns för vad en högkonsument är?
Vi ser också en hel del skillnader utifrån genusperspektivet. Dessa skillnader ligger t.ex. i datorspel och mobbning. Men även vad gäller nyhetskonsumtion. Det visar sig att jämfört med tidigare år har andelen som tar den av nyheter i någon form ökat påtagligt, förutom när det gäller i form av papperstidning, där en liten minskning kan skönjas. Pojkar i åldersgrupperna 13-16 och 17-17 använder i högre utsträckning nätet och mobilen som nyhetskälla, medan flickor 17-18 något oftare läser papperstidningar.

På frågan om du själv gjort något av följande på internet eller via mobilen under det senaste året så är resultatet intressant då det nästan är 100% nekande svar på detta, se bild nedan (klicka för större bild):

Den kanske viktigaste frågan är att ta del av ungas uppfattning över vad som man anser vara bekymmersamt på nätet eller på tv såväl som spel. Mobbning är något man blir ledsen eller deppig av men även bilder från sjukhus och operationer, fattiga människor och återkommande från tidigare år ligger material där barn råkar illa ut, lider eller mår dåligt. Se graf nedan:

När det gäller sociala medier och mobiltelefoner så nyttjar sig flickor i högre utsträckning av detta än vad pojkar gör. Men avseende internet är förhållandet det omvända. 19% av flickorna anser att de lägger för mycket tid på nätet medan endast 7% av pojkarna anser detta. Generellt sätt är flickor i betydligt högre grad missnöjda med sin mediekonsumtion. Detta är något som jag själv reflekterar över mycket. Om man nu är missnöjd med detta...hur skapar vi förusättningar för att kunna ändra på det och är det önskvärt?

Man ser en skillnad från undersökningen 2010 då färre ansåg att man spenderade för mycket tid åt internet, givetvis hänger detta ihop med möjligheten att nu jämt vara uppkopplad samt de allt bättre artefakterna som nyttjas.

Ja, man kan skriva hur mycket som helst om detta...jag rekommenderar er att läsa rapporterna.

Vilka jättars axlar står vi på?

För två år sedan skrev jag ett inlägg som bygger på en gammal metafor från 1100-talet, se inlägget: Vi står på jättars axlar. Inlägget fick en hel del spridning men för någon vecka sedan blev jag stoppad i korridoren av en professor i litteratur som hade läst mitt inlägg och hade synpunkter på det. Han lyfte fram det att Newton även nyttjade begreppet när han skriver i ett brev till Robert Hooke:

"Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar"

I samtalet med professorn så framkom det att Newton troligtvis var rätt sarkastisk när han talade om "jättars axlar" och menade i den polemik som han stod i med Robert Hooke även kanske i viss mån anspalde på Roberts faktiska längd. I vårt samtal om Newton menade professorn att Newton i själva verket kände sig väldigt osäker på de "jättar" som ofta diskuterades och låg som en förutsättning för det akademiska samtalet i Newtons samtid. Frågan är outredd huruvida det var detta det handlade om men det är inte helt omöjligt.

Detta får mig att komma in på min huvudpunkt för detta inlägg. Frågan är vilka axlar vi står på idag när det gäller frågan om IT i skolan? I takt med att IT har blivit en stor del av verksamheten i många skolor så har också detta blivit en mycket viktigt inkomstkällsa för konsulter såväl som leverantörer av mjuk- och hårdvara. Företag som alla menar att de står för en solid kunskap inom området. För något år sedan vid en konferens i Sverige anordnad för akademiker så deltog också ett känt IT-företag i en av presentationerna. Själva presentationen var lysande men innehållet var magert. Dock så kom många ändå att tala om denna presentation som ett fantastiskt föredrag men det var tydligt att det man kom ihåg var ytan, inte innehållet. Kanske är det enklare att ta del av yta istället för djup analys och problematiserande men om vi börjar att förlita oss till dessa som primärt drivs av kommersiella intressen och som kan välja bort de frågor som är besvärliga istället för att just gå djupt in begrepp, definitioner och forskning så vill åtminstone inte jag stå på de axlarna.

Det finns en stor risk att vi trivialiserar dessa svåra frågor för att snabbt finna quick-fixes för att lösa de omedelbara problemen. Att lösa problem är givetvis viktigt men ibland finns det kanske bättre sätt att lösa dem även om det tar lite längre tid.

Vi måste våga ifrågasätta och vara kritisk. Det är en lärares uppdrag och ibland känns det som att vi allt för ofta lyssnar till andra än oss själva och det kollegium vi arbetar i. Bara för att det är nya begrepp (gärna något klatschig engelskt ord) så betyder det inte att det är bra. Bryt ned och bygg från grunden i sann Cartesians anda.

Ifrågasättande är bra och Docent Jonas Linderoth vid Göteborgs Universitet gjorde just detta i gårdagens bloggpost: Open letter to Dr. Ruben Puentedura där han ifrågasätter en tanke som fått stor spridning i Sverige i den sk. SAMR-modellen. Jag har själv ifrågasatt den (Se inlägg: Jag tar mig friheten att utmana tanken på ett omdefinierat lärandet) och jag välkomnar Jonas inbjudan till dialog med Ruben Puentedura.

Detta med autoriteter är besvärligt. Det är lätt att bli bländad och hänförd. När jag blir det ser jag det ofta som en varningssignal.

Selfies - Panta rei

Under gårdagen kunde vi på SVT ta del av en nyhet som förmedlade att det finns risk för att de barn som lägger ut bilder av sig själv (sk Selfies) kan hamna i pedofilinätverk. Nyheten bygger på en rapport som Internet Watch Foundation (IWF) publicerat och som börjar få spridning. Begreppet Selfies handlar inte primärt om bilder där personer är lättklädda eller avklädda utan det handlar om bilder som man tar på sig själv. Läs mer om detta på Wikipedia (Skulle gärna hänvisat till Nationalencyklopedin om det vore så att man hade någon information om detta som är en viktig del av vardagen idag). Begreppet tenderar nu efter denna rapportering att handla om lättklädda ungdomar vilket är helt fel även om den aspekten ändå finns med.

I vilket fall...selfies är inget nytt men i takt med att alla har en mobiltelefon så har mängden ökat. Vid en enkel sökning på Google-bilder får vi upp en mängd bilder på personer som lagt ut bilder på sig själv. Bilder tagna med mobilen framför spegeln. Det har nästan blivit något av en konstform detta med att fota sig själv på detta sätt.

Men när SVT tar upp detta i kombination med pedofilisajter så blir det hela mer infekterat. För egen del så är det självklart att även dessa bilder kommer med i nya nätverk, precis som bilder på små barn i blöjor eller baddräkter som föräldrar tagit på sina barn finns med i dessa nätverk. Vi får inte tro att det endast handlar om unga tonåringar som sugs upp och i en transparent digital värld så har tillgången till nytt material ökat exponentiellt och detta är troligtvis bara början.

Det är lätt att bli bestört över att bilder nu finns i pedofilinätverken, mer bestört ska vi bli över att dessa individer får verka på nätet. Det är också lätt att moralisera över detta att unga (och äldre skall inte glömmas) lägger ut bilder på sig själv, men mer intressant blir det om vi faktiskt diskuterar denna fråga inte minst utifrån värdegrundsfrågorna som skolor arbetar med. Frågor om vad vi vill förmedla med dessa bilder, frågor om jämlikhet och lika värde mm.

Det står också alltid i artiklar som MailOnline (som SVT refererar till) att det finns risk för att man i framtiden inte kommer att få några jobb pga att man lägger ut bilder på nätet. Det finns väldigt lite som säger att så är fallet. Jag skrev för en tid sedan om just detta baserat på en artikel på Mashable där man i denna menar att bilder med sexuellt innehåll kan vara negativt när man söker jobb. Men som jag ser det så bygger det mycket på hur nuvarande (40, 50, 60-talister som nu är arbetsgivare) chefer ser på detta. Jag skulle tro att nya chefer kommer att kunna relatera till selfie-trenden på ett annat sätt då man förstår kulturen bättre. Här vet vi för lite för att ännu kunna dra några slutsatser, det enda vi vet är "Panta rei"-"Allt flyter" som Herakleitos sa redan 2500 år sedan.

Jag säger inte med detta att det bara är att fortsätta att lägga ut bilder men vi måste nog sätta oss in i kulturen lite mer, förstå dess drivkrafter men också finnas där när det går snett vilket det gör ibland. Risken finns att vi får moralpanik kring detta och kanske är det dags för sådan igen för det var ju ett tag sedan nu. Internet och sex säljer alltid...i alla dess former, det vet media om. Däremot så bör denna fråga vara levande i hemmen, där man diskuterar och som vuxen är nyfiken över vad som händer i våra barns liv. Inte övervakande utan närvarande.

På tal om selfies, en mycket tidig sådan fann jag på Wikipedia från sekelskiftet 1900. Se källa

Alla som tror på telekinesi-räck upp min hand

Telekinesi (Wikipedia: av grekiska τήλε, [téle], "fjärran" och κίνησις, [kínesis], "rörelse") 

Telekinesi känner vi alla till som begrepp och inte minst efter kultfilmen Carrie från 1976  så blev begreppet mer allmänt känt. I samband med nyproduktion av den gamla klassikern så har filmteamet skapat ett filmklipp som på få dagar blivit mycket spritt på nätet. Över 30 miljoner har sett Telekinetic Coffee Shop Surprise där vi egentligen får ett strålande exempel på källkritik. Vi som ser filmen ser också förberedelserna inför den otäcka upplevelsen men jag funderar över hur människorna som är på plats och hur de upplever detta? Var finns deras källkritik? Det får vi aldrig veta men det finns en regel som jag tror att vi ofta ska påminna oss om: Om det man ser/läser/hör är för otroligt för att vara sant...så är det nog också det. Men problemet i detta fall är att här blandar sig dels vårt intresse för det okända in samtidigt som det säkert finns en del rädsla inblandad också. Dessa känslor finns även när vi är på nätet, vi blir känslomässigt involverade eller påverkade och detta grumlar vår logik och förmåga att kunna värdera vad som är sant eller falskt.

Problemet är många gånger att vi verkligen vill tro att något är sant, antingen för att det är, för bra för att vara sant, och just därför vill vi tro det (vi kan ju inte låta ett sånt här tillfälle gå till spillo) eller så vill vi tro på något för att det låter så otroligt, eller så hemskt. Som t.ex. tjejen som så gärna ville att pojkgruppen One Direction skulle följa henne på Twitter och om de inte gjorde det så skulle hon bryta nacken av sin hund (se mer här). Även detta spreds snabbt i sociala medier under förra veckan. Än en gång ser vi att när känslor blir inblandade så grumlas vår logik och vår förmåga att vara källkritisk. Det går inte att nog många gånger rekommendera läsningen på .SE  och Kristina Alexanderssons text om källkritik på nätet.

Se Telekinetic Coffee Shop Surprise (För den som inte vill se förberedelserna utan vill hoppa rakt in där action sker, klicka här)

Angående Googles nya användarvillkor

Ni har kanske sett denna längst uppe på Googles söksida, men vad betyder det?

De nya användarvillkoren i Google som infördes den 11 november är till primärt för Google. Google vill nyttja våra bilder och namn för att visa upp dem “Så att dina vänner, familj och andra kan se din profil namn och foto, samt innehåll som du rescenserat, delat eller de annonser du har +1” (Kursivt: Googles text)

Det hela är till för att Googles annonser ska bli mycket bättre och mer individanpassade (til fördel för Google givetvis). Det hela kan också kännas rätt så besvärande utifrån integritetsperspektiv.

Det går dock att välja bort. Det krävs bara två klick dessutom vilket kan vara värt att lägga tid på. Om du vill stänga av denna funktion som Google nu infört gör enligt följande:

1. Logga in på ditt Google-konto om du inte är inloggad.
2. Gå in under Googles godkännande (klicka på denna länk).
3. Avmarkera kryssrutan. Om det inte är redan är avmarkerad. Se bild nedan
4. Klicka på Save/Spara