Penn State University låter lärare och elever skapa sin egen litteratur utifrån OER

Penn State University har i sitt forskningsprojekt BBookX låtit lärare och studenter skapa sitt eget utbildningsmaterial med stöd av Öppna Digitala Lärresurser (OER) i en nyutvecklad programvara. Programmet nyttjar en algoritm för att via nyckelord finna relevant material som sedan kan gallras, organiseras samt redigeras av användaren. Poängen med detta projekt är utöver att sänka kostnaderna för litteratur även låta studenterna bli mer delaktiga i sin egen utbildning genom att bygga personliga läroböcker.

Skapa ett kapitel med öppet innehåll med hjälp av nyckelord och fraser

Färdiga böcker kan bäddas in på webbsidor eller hämtas som textfiler. BBookX testas just nu i begränsad omfattning men man tror att denna form av litteratur kommer att öka i omfattning framöver. Verktyget kommer även att bli mer kraftfullt om det används av fler. Just nu är BbookX kopplat till Wikipedia men kommer i förlängningen hämta information från andra OER-källor. Fokus ligger just nu på högre utbildning men i tanken är att det skall vara möjligt att använda Bbookx även i grundskolan. Det finns tyvärr ingen öppen testmiljö där man kan prova BbookX men de som är intresserade kan kontakta forskarna på BBookX@psu.edu eller via BBookX.psu.edu.

Här finns givetvis många frågetecken kring kvaliteten i OER-material samt risken att användaren kanske fokuserar på fel material. Dock är det svårt att utvärdera då jag själv inte fått tillgång till systemet ännu. Förhoppningsvis är algoritmen så avancerad att den kan eliminera material som är irrelevant inom ämnet samtidigt som det finns finns risk för att viktigt material utelämnas. Men nu spekulerar jag bara. Poängen med inlägget är att vi bevittnar en långsam förändring i hur vi värderar och ser på utbildningsmaterial. Detta är kanske ännu inte en direkt utmaning för etablerade förlag men när utvecklingen väl sätter igång på allvar kommer det att gå fort.

Smart eller stupid sheriff? Blab idag klockan 14.

Vi är alla ibland eller kanske ofta oroade över vad som sker i barn och ungdomars kommunikation via t.ex. sociala medier såsom Snapchat, KIK eller Instagram. En oro som ibland kanske är befogad men ofta också helt obefogad. I vilket fall är detta något som diskuteras ofta i Sverige såväl som i andra länder. Inte minst är det fokus på mobbning och kränkningar.

I Sydkorea har man tagit till krafttag då man från regeringens sida lagstadgat så att mobiloperatörerna måste kunna erbjuda verktyg till föräldrar så att de kan övervaka vad ens barn gör med sina mobiltelefoner. Med bevakningen kan föräldrar få information i sin egen telefon vad barnen sysslar med. Appen Smart Sheriff fungerar just på detta sätt där jag som förälder kan få en notifikation om mitt barn kanske sökt på ordet mobbning eller gravidiet.

SVT har i ett kortare inslag berättat om detta den 5 oktober 2015 (se inslag nedan).

För en del föräldrar tror jag att detta känns betryggande, att alltid kunna ha koll på sina barn. Men appen hjälper föga skulle jag tro. Snarare skapar den en större klyfta mellan barn och föräldrar och som jag brukar säga, det är en stor skillnad mellan att studera kommunikation och att delta i kommunikationen. Det enda vi säkert vet är att det händer något på telefonen. Om det är ens eget barn som använder den eller en kompis är oklart. Om man skulle använda telefonen till att i skolarbetet söka information om graviditet eller narkotika så skulle säkert förälders app löpa amok...helt i onödan.

Det som är mest intressant med detta inlägg är just övervakningssamhällets konsekvenser. Är det överhuvudtaget etiskt försvarsbart att kontrollera ens barn på detta sätt? Eller ännu värre, är det rimligt att telefonoperatörerna (och staten) skall inneha denna information om våra unga? Vi har med appar som Smart Sheriff passerat så många etiska gränser att det kommer bli svårt att reparera den skada som övervakning som denna innebär.

Det finns bara ett sätt att lösa problemen som man kanske identifierat hos barn, och det är i samtal, utbildning och en hög grad av etisk självransakan. Kanske måste vi som vuxna börja med oss själva och fundera över hur vi själva var som barn, vad vi dolde från våra föräldrar och vuxna i vår närvaro och där ta vårt avstamp.

Jag efterfrågar en diskussion om detta och sätter igång den klockan 14 idag bia Blab. Välkommen ni som har tankar kring detta. Uppdatering: För er som ev. försökte delta så blev det "epic fail"-av någon anledning ville inte Blab start såsom jag önskade. Det får bli ett nytt försök vid senare tillfälle. Ber om ursäkt för detta.

Krävs det en app för att sluta med apparna?

Diskussionen kring mobiltelefonens inverkan på utbildning sker överallt och i USA har ett företag (Kickstarter-företag) en något annorlunda modell för att få eleverna att sluta att använda sina telefoner under lektionstid. Appen Pocket Points är rätt så simpel som idé och det enda du behöver göra är att komma till skolan, starta appen och sedan låsa telefonen (dvs stänga av skärmen/viloläge). Under tiden som telefonen inte används så tjänar du poäng som du i sin tur kan nyttja för att få t.ex. rabatt på kaffet. Filmen nedan beskriver det hela enkelt:

Det här är ett annorlunda sätt att ta itu med ett problem som kan uppstå i skolan under lektionstid. Jag skulle klassa denna modell som en Rolighetsteori (läs mer om detta här) som bygger på att det finns en anledning till att förändra sitt beteende. Detta är något som jag har föreläst mycket om och funderat kring. Kanske behövs det inte ens en app eller något annat i en lektion utan lektionen i sig är förhoppningsvis så intressant så att mobilen inte lockar alls. Men problemet är att vi alla är olika och vi har olika intressen så diskussionen om att göra "roliga" lektioner för att få alla intresserade är i sig en märklig diskussion.  Den andra orsaken till att mobilen lockar är för att den hela tiden påkallar vår uppmärksamhet. Det här är ett problem som har funnits länge och i alla möjliga sammanhang. I Mexico så har en del kyrkor installerat störsändare för att hindra gudstjänstbesökare att fippla med mobilerna.

Så vad är grundproblemet?  Handlar det om lektionsstruktur? Handlar det om lärarutbildningar där vi inte tillräckligt förbereder våra studenter för en digital värld? Handlar det om uppfostran och föräldraansvar? Handlar det om tekniken i sig? Eller handlar det om att unga idag måste ha "morötter" i form av rabatter eller gratissaker för att kunna lägga ifrån sig mobilen? Eller handlar det om att vi helt och hållet måste tänka om hur vi skall nyttja digitala enheter och göra något som handlar om lärande? 

Det är många frågor och det finns många som har svar på dessa. Skriv gärna en kommentar och hur ser ni på lösningen Pocket Points? (Det bör understrykas att denna app inte är tillgänglig i Svenska App-store)

Frågor som handlar om integritet och kommersialism i skolan bortser jag helt från i ovanstående inlägg.

Är det ett problem med mobiltelefonen i skolan?

Frågan om mobiltelefonen i skolan och huruvida den är ett pedagogiskt hjälpmedel eller ett störande moment i klassrummet har diskuterats mycket under senaste året. Inte minst efter att forskare på London School of Economics kommit fram till att resultaten för svagare elever blir bättre om man låter mobiltelefonen vila under lektionerna. Denna rapport följdes upp av den Svenska regeringen och Sveriges Radio rapporterade om att utbildningsministern ville se en utredning som föreslog regler för hur man nyttjar mobiltelefonen i skolan. Debatten i sociala  medier blev rätt intensiv och fördelar och nackdelar med mobiltelefonen lyftes.

I går publicerade Utbildningsdepartementet i England ett nytt uppdrag (Impact of smartphones on behaviour in lessons) där syftet blir att utreda hur den grundläggande lärarutbildningen i England också skall förbereda lärarna till hur man skall hantera de utmaningar som kommer med IT i skolan (21st-century schools). Syftet är att finna vägar till att hantera den distraktion som t.ex. mobiltelefoner kan innebära för en del elever. Utredaren Tom Bennet säger bland annat följande:

"Technology is transforming society and even classrooms - but all too often we hear of lessons being disrupted by the temptation of the smartphone."

Mobiltelefonen är inte det enda som skall utredas vad gäller störande uppträdande i klassrummet utan Tom Bennets uppdrag  har snarare utökats till att även omfatta digitala artefakter. Syftet där är att fundera över mobilens roll i skolan. I England har allt fler skolor valt att förbjuda mobiltelefonen just på grund av att det är så lätt att bli distraherad eller för att elever kan störa arbetsron i klassrummet med mobilerna. Tom Bennet igen:

"Learning is hard work and children are all too aware of this. So when they have a smartphone in their pocket that offers instant entertainment and reward, they can be easily distracted from their work."

Frågan dyker alltså upp igen och precis som i Sverige så är detta en fråga som allt fler pedagoger diskuterar samt hanterar på olika sätt. Frågan är viktig och det skulle behövas en större utredning av t.ex. skolverket för att se hur utbrett problemet är...om det nu är ett problem.

För en tid sedan ställda jag frågan nedan och den är aktuell igen. Om du vill bidra med din synpunkt så är du välkommen att svara på frågan nedan helt anonymt genom att gå in via denna länk. Resultatet uppdateras i realtid i detta blogginlägg.

Välståndets baksida

Unga män säljer kurslitteratur på gatan

Vi kämpar med skolan. Omotiverade elever och låga resultat är det vi kan läsa om i media och vi ställer oss frågan...varför är skolan för många elever så ointressant? (Givetvis är det inte så generellt). Jag ställer mig frågan utifrån den geografiska plats jag befinner mig på just nu. Jag har under veckan besökt University of Rwanda och diskuterat utbildningsfrågor i ett samarbete mellan universitet och högskolan Dalarna. Rwanda är en nation som har genomgått en häpnadsväckande utveckling sedan folkmorden 1994. Här finns en framtidstro och en strävan att gå framåt. Här är det särskilt ett ord som är viktigt: Utbildning. Alla strävar efter att utbilda sig samt att kunna finansiera sina barns utbildningar.  Alla vet att utbildning är nyckeln till ett bättre liv och på gatan i Kigali finns det områden där man kränger litteratur och förhandlar om priset för varje bok. Varje lärobok är viktig och nästan värd sin vikt i guld.

Lokalerna som nyttjas på universitetet skulle i Sverige varit utdömda för länge sedan, men i Rwanda fungerar de. Dessa platser är åtråvärda för de studenter som har råd att studera.

En föreläsningssal vid University of Rwanda.

När jag talar med studenter här och ser deras beslutsamhet över att utbildning är inte bara viktigt för mig som enskild individ utan för landet så funderar jag över hur vi i Sverige ser på utbildning? Här betraktas inte sällan utbildning som något betungande och som man ibland skulle vilja slippa. Här beklagar vi oss över att vi måste vara i skolan och att utrustningen är dålig, ämnena tråkiga, lärarna är dåliga, politikerna är dåliga och det finns för lite pengar.

Datasal för utbildning inom IKT

Det jag funderar över är hur vi skall återfå längtan till lärande och se utbildning i ett större perspektiv än endast en personlig angelägenhet? Utbildning bygger nationer och vi får aldrig tro att vi är färdigutbildade. Kan det vara så att vi i vårt välstånd känner att vi inte behöver lägga ned så mycket tid på studier för det finns alltid andra sätt att klara sig på? Jag behöver bara bli känd så kommer pengarna att strömma in ändå. 

Det är lätt att ta saker för givna, det är inte förrän vi kommer ut som jag i detta fall till Rwanda där jag påminns om hur viktigt det är att inte ta utbildning för givet. Vårt välstånd förblindar oss och när vi har alla möjligheter till fri utbildning, fri litteratur, skolmat och tillgång till fantastiskt goda pedagoger...varför inte utnyttja denna möjlighet till fullo? Utbildning är vår enda väg till ett gott samhälle. Utbildning är vår enda väg till ett samhälle fritt från främlingsfientlighet. Utbildning är en möjlighet framför en rättighet. 

För er som läser denna blogg slår jag säkert in öppna dörrar...men jag var tvungen att skriva det ändå. tack alla ni pedagoger som varje dag utför stordåd i skolan...ni är värda er vikt i guld.

Varför är du så negativt inställd till IT i skolan?

Jag får frågan ibland. Om man läser min blogg kan man gärna få intrycket av att jag är negativ till att nyttja IT i skolan. I grunden är jag mycket positiv till det som IT kan tillföra lärandet. Däremot finns det flera delar i debatten som jag är kritiskt till och det är dessa jag gärna fokuserar på för de förefaller vara så bra men har baksidor. Jag har ofta sagt det och säger det igen, jag är inte primärt intresserad av alla fantastiska solskenshistorier om IT i skolan (eller låt oss kalla det ed-tech vilket omfattar alla former av utbildning). Jag är mer intresserad av det som går fel och analyser av dessa misstag eller fullständiga misslyckanden.

Den fråga vi måste ställa oss är varför riskkapitalister nu går in och investerar i olika projekt inom ed-tech? Varför stora IT-företag satsar stora pengar på att föra in Big Data inom ed-tech och skapa artificiella intelligenser som skall fungera som stöd till skolan? Eller varför Rektorsakademin satsar stor på en ny ed-tech konferens under hösten? Orsaken till dessa satsningar är i första hand inte pedagogisk utveckling utan snarare affärsmässiga. Ed-tech är big business och det är lätt att bländas av skenet som lyser så starkt vad gäller ed-tech. Det kan finnas anledning till att vara kritisk till en allt för hög teknocentrism vilket inte sällan framkommer i debatten om ed-tech. Och bländade blir vi.

Seymour Papert (M.I.T media Lab) skriver i sin artikel "Computer Criticism vs. Technocentric Thinking" från 1990 bland annat följande:

One might imagine that "technologists" would be most likely to fall into the technocentric trap and that "humanists" would have a better understanding of the role of culture in the so called "effects of the computer." But things are not so simple. People from the humanities are often the most vulnerable to the technocentric trap. Insecurity sometimes makes a technical object loom too large in their thinking. Particularly in the case of computers, their intimidation and limited technical understanding often blind them to the fact that what they see as a property of "the computer" is often a cultural construct.

Varför skall vi nyttja ed-tech egentligen? Om vårt svar är, för att ed-tech är så bra, så visar svaret på att vi har allt för stor uppmärksamhet på själva tekniken. Vi kan tala om nya verktyg, program, bredband, molnet etc. och alla dess fördelar (man handlar ofta i diskussioner till slut om vilka verktyg man skall köpa in). Om vi istället ser på ed-tech utifrån politik, vinst, makt och profit så blir det hela mer intressant, varför finns dessa tjänster eller varför dyker dessa "buzz-words" upp just nu? Det är sällan (aldrig) datorerna eller tjänsterna själva som leder till pedagogiska framsteg utan det är när en pedagog med pedagogisk excellens lyckas finna nya sätt att nyttja tekniken, för sin målgrupp och utifrån sina behov.

Jag är inte kritiskt inställd till IT i skolan, däremot är jag mycket oroad över en utveckling inom ed-tech som primärt syftar till att stärka det egna företagets finanser framför pedagogisk utveckling samt också i allt högre grad nyttjar våra digitala beteenden och rörelser på nätet till att bygga nya tjänster som skall "revolutionera" utbildningen med stöd av teknik. Vi behöver vara lite mer kritiska kring ed-tech och ställa oss frågan gång på gång...vad kan IT tillföra lärandet och vad kan det inte tillföra? Det kräver kritiska förhållningssätt.

Har vi nytta av flervalsfrågor? Inte utan interaktion.

Jag jobbade hemma idag. Förbereder mig för ett möte på Universitetskanslersämbetet (UKÄ) där en liten arbetsgrupp skall diskutera huruvida MOOC (Massive Online Open Courses) är något som är viktigt för lärosätena i Sverige. Det finns mycket att diskutera gällande denna fråga och jag tänkte att det är väl lika bra att jag går en kurs för att se hur det hela funkar. Jag har tidigare läst MOOC-kurser men valde nu ett ämne som jag inte har någon erfarenhet av eller ens är intresserade av. Valet föll på kursen: Grow to Greatness: Smart Growth for Private Businesses, Part I som har producerats av University of Virginia. Jag ville se hur lätt/svårt det skulle vara att ta sig igenom kursen genom att bara försöka svara på kontrollfrågorna som avslutade varje moment. Även examinationen bestod av 30 flervalsfrågor.

Så jag satte mig inte in i ämnet utan satsade direkt på att klara deluppgifterna. Det förvånade mig att det inte fanns något moment av egen reflektion eller någon kollaborativ skrivuppgift utan det var bara flervalsfrågor. Då blev det ju ännu enklare. För enkelt var det...i och med att man får tre försök för varje delexamination så är det lätt att föra bok över hur man svarat och sedan välja de alternativ som låter rimligast (vilket är möjligt att göra om man studerar hur man formulerat svaren). Och skulle man inte klara det på tre försök så får man tre nya efter åtta timmar.

Så, medan jag arbetade så fixade jag lite med frågorna och jag var klar på mindre än en timme med kursen. Och vad har jag lärt mig? Inte annat än att det rent kunskapsmässigt är helt värdelöst med flervalsfrågor och där det inte finns någon reflektionsuppgift eller möten med andra tankar.

Mitt intyg-som är lika lite värt som pixlarna som bygger upp intyget

Men nu har jag fått mitt intyg och jag är inte stolt över det...jag kommer aldrig att använda det annat än att visa på hur fel det blir när vi tror att vi kan automatisera utbildning. Det handlar också om utbildningskvalitet. Jag anser att om man kan ta sig igenom en kurs med 77% korrekta svar utan att förstått något alls, så har man stora kvalitetsproblem i utbildningen.

I går skrev jag ett blogginlägg på Högskolan Dalarnas NGL-blogg som handlade om hur man mer sofistikerat fuskar på MOOC-kurser, se Mooc-kurser utmanas av ny form av fusk: CAMEO
Min slutsats där är samma som i denna post, vi lär tillsammans med andra, inte solitärt och inte maskinellt. Eller kan vi få en djupinlärning genom flervalsfrågor och quizzes? 

Strålningen i ett digitalt samhälle

En rätt gammal debatt kring strålningen kanske kommer att blossa upp igen nu när det är möjligt att i en kommande app kunna mäta av strålning från routrar, 3-4G master men även trådbunden kommunikationsteknik. Det är sajten Architecture of Radio som under hösten kommer att lansera en iPad-app som kan mäta av strålningen i ett rum och visualisera denna. Om det hela stämmer i den demo som visas nedan så är det helt klart så att det finns många nätverk som omger en.


architectureofradio from R Vijgen on Vimeo.

Däremot vet vi inte hur dessa nätverk påverkar oss, det finns olika uppfattningar om detta och troligtvis får vi veta detta vad tiden lider. I vilket fall kommer denna app på olika sätt skrämma många och det är en sak att se det hela visualiserat men det är en helt annan sak att förstå hur strålning påverkar oss...om det påverkar oss? Men med rätt retorik skulle man nog kunna få en del skolor och arbetsplatser att stänga bara utifrån en visualisering, där är det viktigt att förstå att det inte räcker med en visualisering.


Tidigare inlägg på denna blogg om strålning:
Skolan är en del av samhället och samhället är en del av skolan

Mer om trådlösa nätverk i skolan

Mobiltelefonen i skolan, del 2

EU-förslag om förbud att nyttja Wifi och mobiltelefoner i skolan

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

Dagens Nyheter har satt fokus på en viktig fråga i artikeln Barn berättar: Så hatas och kränks vi på nätet och vill nu bevaka näthatet och vad polisen och skolorna gör åt det. Näthat, troll och mobbning är starka ord som gör oss upprörda och det är det som DN också vill, dvs få oss att läsa och bli upprörda. Frågan är till vilket pris?

Missförstå mig rätt...mobbning är alltid mobbning är alltid mobbning och det är allt för många barn som mår dåligt av detta. DN skriver: Barn hatar barn på nätet, varje dag. Tusentals kränkningar, hat och hot cirkulerar på anonyma forum, visar DN:s granskning. Det stämmer säkert med tusentals kränkningar på anonyma forum men DN lyckas också att än en gång skuldbelägga barnen, skolorna och polisen för detta då det är föräldrarna till dessa barn som i de flesta fallen skall ha all skuld. Föräldrar som inte vet vad medmänsklighet är och aldrig förstått vad värdegrundsarbetet i skolorna går ut på. Föräldrar som mer eller mindre är fullständigt ointresserade i sina barns liv och vad de t.ex. gör på nätet eller mobiltelefonen. Föräldrar som är mer upptagna av sig själv, sina telefoner och uppdateringar än sina barn. Föräldrar som aldrig dyker upp på föräldramöten eller information om t.ex. mobbning (vilket skolorna ofta erbjuder). Dessa föräldrar finns i alla samhällsklasser så det är ingen klassfråga utan en attitydfråga. Det finns också föräldrar som har gett upp eller som inte orkar och som tappat greppet över sina barn. Är det då skolans fel eller polisens? Eller är det socialtjänstens fel eller kanske politikernas fel?

Men det är lättare att överlåta ansvaret på skolorna som "inte gör något" åt detta. Jag har besökt många skolor och träffat så många skolchefer och rektorer som i förtvivlan säger att man gör så gott man kan utifrån de resurser som finns och inom de ramar de får verka inom. Värdegrundsarbetet arbetat man med varje dag. Men mobbning pågår dygnet runt och oavsett om det är skoldag eller inte och det finns många gånger små möjligheter till att flytta elever (vilket ofta inte är en bra lösning heller) som mobbar. Föräldrar till barn som mobbar försöker man resonera med men inget händer. Skolorna är mycket sällan problemet annat än att där samlas en stor mängd barn på ett och samma ställe.

Än en gång, frågan är viktig och det är utifrån såna här situationer vi får debatter om mobilfria skolor och övervakning av nätet.

Jag hoppas att denna kartläggning som DN nu påbörjat inte blir ännu en debatt där barnen blir offer och slagpåsar utan där man lyfter ansvarsfrågan till de som förser våra barn med digitala verktyg. Dessa verktyg som kan vara en välsignelse för somliga men en förbannelse för andra.

Ibland funderar jag över detta att det är förbjudet att aga sina barn, en helt logisk lag, en obestridlig sådan. Men borde det inte vara lika olagligt att medverka till att ens barn ignorerar mänskliga rättigheter och värden? Dessa värden är det viktigaste vi har att ge våra barn. Om vi inte har dem som vuxna...hur skall vi då kunna begära det av barnen?

"Barn hatar barn på nätet", jag undrar...vad har fått barnen att hata?

DN har tagit bollen...se nu till att inte fumla med den.

Digitala läromedel - vad är det?

Det är helt klart så att digitala läromedel blir alltmer vanliga i skolan. Gleerups arbetar för att det skall vara möjligt att i deras läromedel även kunna lägga till material som man själv vill ha med som tillägg till deras material (läs mer). En intressant idé och det vore spännande att ta del av i vilken utsträckning detta kommer att ske.

Vad är ett läromedel egentligen, ja i skolförordningen från 1971 beskrevs läromedel som "alla de resurser som kan användas i en undervisningssituation" vilket är en bra beskrivning. De digitala artefakterna bidrar till att utöka floran av läromedel men till syvende och sist handlar läromedel om att skapa förståelse och ibland är digitala verktyg helt fenomenala att använda till detta, andra gånger mindre bra. Men ibland kan det finnas poänger med att inte arbeta med tillrättalagt material utan just fokusera och diskutera ett material på nätet. Till det fick jag just tillgång till ett relativt nytt verktyg som utifrån ett forskningsperspektiv är lysande att nyttja men även till undervisning.

Tjänsten heter Hypothes.is och möjliggör att kommentera i stort sett vilken sida som helst på nätet såväl som PDF-dokument och om man vill kan man dela sina synpunkter med andra som besöker denna sida. Med ett litet tillägg i Google Chrome så är tjänsten alltid tillgänglig via webbläsaren. Detta innebär att jag kan markera ett textavsnitt om jag vill och sedan skriva in en kommentar. Andra kan läsa detta (om man gör det offentligt) och utifrån detta kan man diskutera en sida. Det krävs inga inloggningar för att se andras inlägg och här kan lärande ske inte bara utifrån en text utan från diskursen i det som debatteras.

Låt oss ta exemplet med definitionen av ett läromedel, den hämtades från Skolverkets sida och där har jag också nyttjat Hypothes.is för att diskutera innehållet på denna sida. Om du skapar ett konto på Hypothes.is så är vi flera som kan delta i debatten. För egen del kan du sedan på din sida se alla de citat, information mm som du sparat.

Nedan ser en bild av Skolverkets sida där jag nu också gjort ett inlägg...välkommen att delta i diskussionen.

Användningsområdena är flera, t.ex. att kritisera sidor som har främlingsfientligt innehåll eller som snedvrider fakta. Om det kan leda till ett lärande...då är det ett läromedel.