Det är lätt att ryckas med och ha åsikter. Slagkraften i rubriken är lika säljande som t.ex. rubriker om bantning, kostdieter eller mirakelläkemedel. Mobiltelefonen i skolan. Diskussionen har fått ny fart då en rektor i mellansverige funderar på att förbjuda mobiltelefonen på högstadiet. Detta tillsammans med både tuggummi och kepsar. Nyheten slår ned som en bomb och samtliga medier sprider nyheten. I kommentarsfältet nedanför artikel instämmer många vuxna med rektorn att det är bra med regler och förbud. Du kanske känner igen dig...på min tid var skolan mycket bättre, ordning och reda och respekt. Idag finns inget kvar av detta menar många och då måste skolan statuera exempel.
Varför blir vi så engagerade? Vi engagerar oss för att vi alla kan relatera till skolan, på samma sätt som vi kan relatera till bantning och ekonomi (visst har du sett rubriken; vem tjänar mest i din kommun?). På samma sätt kan vi relatera till smarta telefoner för vi äger en troligtvis. Det som sker i detta är att vi ofta känner oss lite bättre än andra för jag har ju inga problem, det är ju de andra (läs barnen/ungdomarna). Det finns något skönt i att vara lite bättre :-)
Problemet är att jag har sett detta beteende så många gånger. Innan de smarta telefonerna så bekymrade man sig över vad de unga gjorde på nätet via datorn. Barnen blev slagpåse i debatten. Samma sak sker även nu...barnen får klä skott för att de vill nyttja sina smarta telefoner men vuxenvärlden påpekar att detta är fel. Fokus har i viss mån flyttats från att internet är farligt för barnen pga alla kontakter de kan få till att internet och mobilen distraherar och distanserar.
Jag har sagt det förr och säger det igen, barn är nyfikna och vill gärna testa gränserna, det är det som ungdomen handlar om, det är en del i processen i att bli vuxen. Det är vi som vuxna som försett våra barn med dessa smart telefoner och där måste vi ta vårt ansvar i att diskutera detta.
Vid en föreläsning som jag höll om IT och etik för en tid sedan där jag mötte föräldrar så berättade en förälder, rätt stolt för mig, om att denne hade blivit så irriterad över sitt barns användande av mobiltelefonen så att föräldern slängde telefonen i golvet så att den gick i tusen bitar. Många kände igen sig och nickade instämmande men jag kunde inte låta bli att fråga: Vem var det som köpte telefonen till barnet? Tystnaden blev kompakt.
Vad det handlar om är att vi kan aldrig vinna denna fråga genom förbud utan frågan måste lyftas till en annan nivå där vi talar om kunskap samtidigt som värdegrundsarbetet hela tiden måste ligga som fundament för denna fråga. Om vi tror att vi kan få bort mobiltelefoner från skolan så är vi naiva.
På min blogg ser jag att många söker information om mobiltelefonen i skolan, troligtvis pga att det finns en vilsenhet i frågan. Flera ropar efter regler eller policys men jag tror att man måste fundera över vilka man har framför sig. Det som fungerar i en klass kanske inte alls fungerar för en annan. Det som för en del rektorer eller lärare ses som distraktion ses av en annan lärare/rektor som en resurs. Kanske handlar det om attityder, kanske handlar det om kunskap/okunskap, men mest tror jag att det handlar om respekt...respekt för de unga. Läs mer om detta:
Jag har en fråga ute på nätet där man kan svara på hur man ser på denna fråga, svara gärna via denna länk, resultatet ser du nedan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.