tisdag 27 juni 2017

Vi har inte nått gränsen ännu...men vi närmar oss

Vi tar bilder som aldrig förr, vi taggar varandra och finns med i oändligt många sammanhang. Vi kan dras in i debatter som vi inte vill vara med i och på olika sätt bli förknippade eller publicerade på ställen där vi helst inte vill vara. Inget nytt alltså...ni känner alla igen situationen. Det hela började som en längtan i att bli sedd, nu är flera sedda men på fel sätt, på fel ställe eller i fel kontext. Vi vet inte längre var vi blir publicerade, jag har själv varit med om att jag blivit filmad som lärare vid tillfällen då man helst inte vill bli dokumenterad.

Lösningen på detta är det uppenbara och självklara, dvs. filma eller ta inte bilder utan att fråga. Dra inte in människor i en debatt utan att fråga om personen ifråga verkligen vill bidra till samtalet. Tyvärr fungerar vi inte längre så att vi har etiska spärrar som låter oss agera korrekt utan vi väljer den enkla vägen, fråga inte, eller fråga i bästa fall i efterhand.

Om nu inte vår moral sätter gränser så måste då tekniken försöka att lösa problemen. Ett sådant exempel är AVGs Innovation Labs som arbetar på olika lösningar för att slippa bli publicerad online. Bland annat har de tagit fram en programvara  som går under namnet Donotsnap som gör att om jag har ett särskilt märke på mina kläder så skall de tjänster som har denna programvara se till att personer inte kommer med i de bilder som publiceras, se exempel bild nedan:

Mig veterligen har ingen adopterat denna lösning ännu (rätta mig om jag har fel). Det beror säkert på flera orsaker, bland annat att själva poängen för många skulle försvinna med sociala medier, en annan nackdel är den, vem vill gå omkring med ett märke på kläderna på detta sätt? Poängen enligt företaget är:

"The philosophy behind Do Not Snap is that Snapchat—or any social media—should automatically recognize when a user doesn’t want their image shared, and take action on it. This is a realistic ambition, as we demonstrated in a prototype earlier this year."


AVG Innovation Labs arbetar med andra lösningar som t.ex. glasögon som gör att jag inte kan taggas automatiskt på t.ex. Facebook, se AVG Invisibilty Glasses .

Ingen av deras lösningar verkar ha slagit igenom ännu, men det är ett tecken i tiden. Vi kommer alltmer behöva kämpa för att få behålla (eller återta) vår integritet och här står vi vid ett vägskäl, mellan de stora drakarna som bara vill ha mer av oss (Google, Facebook, Apple, LinkedIn, Twitter, Microsoft mfl) och vårt innersta, vår själ och rätten till att få välja. Det kanske mest viktiga i detta är att om möjligt kunna lyfta den etiska diskussionen till ett högre plan, att förstå de enkla reglerna att har du inget snällt att säga, säg inget då. Har du inget bra att del, dela det inte. Så enkelt...men ändå så svårt. Det kommer aldrig någon teknik att kunna fixa åt oss... . Jag tror inte att vi har nått gränsen ännu för hur folk kommer att hängas ut, publiceras eller trakasseras, men vi börjar närma oss ett digitalt offentligt rum som blir alltmer oroande.




torsdag 15 juni 2017

Lärare behöver mer tid...men räcker det? Ta en annorlunda utbildning!

Enligt en artikel i Lärarnas tidning så har lärarförbundet genomfört undersökningen medlemsdialogen. Så många som 36 000 lärare har svarat på enkäten och lärarnas önskemål är tydliga:
  • Vi behöver mer tid för att planera reflektera över, följa upp och förbättra undervisningen.
  • Vi vill utveckla oss själva och läraryrket.
  • Vi vill ha lugn och ro i klassrummet och barngruppen.
I detta inlägg fokuserar jag på de två första punkterna som båda handlar om tid och fördjupning. I alla de utbildningar och föreläsningar jag har så framkommer detta tydligt...vi vill gärna fördjupa oss i detta men vi har inte tid. Jag har tidigare skrivit om kompetensutveckling i en digital tid (se inlägget: Kompetensutvecklingens problematik) och än idag, 4 år efter inlägget så står vi mer eller mindre på samma plats. Skolorna behöver fokusera på uppföljning och att ständigt höja kvaliteten i undervisningen men brottas samtidigt med vardagliga problem som tar tid.

Som jag skriver i tidigare inlägg så kan inte skolor sända lärare till en massa mässor eller kompetensutvecklingsdagar med fokus på t.ex. digitaliseringen. Vi vet att inför de nya skrivningarna i styrdokumenten så lyfts den digitala kompetensen fram tydligt vilket gör att ännu fler lärare behöver fördjupa sig inom källkritik, programmering, integritet och förtrogenhet med digitala texter, medier och verktyg (se informationsmaterial från regeringen). Lägg där till de Nationella strategierna för skolans digitalisering som innebär att alla skolor måste ha en god infrastruktur och datorer/lärplattor till alla elever. Utbildningsbehovet är oerhört stort framöver.

Hur skall skolledare då hantera denna utveckling? Kan vi sända en lärarkår som redan nu har dåligt med tid på olika utbildningar för att lära sig allt detta? Troligtvis inte, det blir både dyrt och effekten kommer att bli minimal. Det som måste ske är att fler lärare nyttjar våra digitala miljöer mer effektivt så att kompetensutveckling blir något som sker kontinuerligt, där nya nätverk skapas och forskarcirklar uppstår i önskan om att fördjupa sig och höja kvaliteten i vår undervisning. Detta är möjligt men inte i den form som fortbildning sker idag.

Utifrån detta kommer jag under hösten att erbjuda utbildningar för skolledare och förstelärare i Digital Autodidaktik (löjligt namn...jag kommer på något bättre). Dessa kommer att ske online och poängen i denna utbildning är skapa lokal kompetens i att kunna avgöra vilka kanaler, verktyg och metoder som fungerar för att skapa lokala utbildningsnav inom skolorna. Här kommer förstelärarnas roll att vara oerhört central och syftet är att dels vinna tid men först och främst skapa en form av fortbildning som ger mer tillbaka till huvudmännen.

Önskar du mer information om detta upplägg, sänd gärna dina uppgifter genom att fylla i formuläret nedan:



onsdag 14 juni 2017

Läsandet förändras i "Chat Fiction"

Du kanske blir irriterad över det...tonåringen som fast i kommunikationen på mobiltelefonen. Du får inte kontakt då personen ifråga har svårt att slita sig från mobilen. Du blir inte lika irriterad över en person som är helt inne i en bok för den läser ju. Men läsandet förändras och förflyttas till nya miljöer. Ett sånt exempel är chat fiction som bygger på en annan sorts läsupplevelse, eller snarare, en historia växer fram i chatformat. Det har tydligen blivit mycket populärt i USA bland unga att läsa böcker på detta sätt (se film). Det finns ett antal olika appar som erbjuder detta (har inte sett någon svensk sådan ännu) som t.ex. Yarn eller Hooked. Läsandet sker alltså i chatform och påminner om i viss mån om Snapchat. Läsningen kan även innehålla bilder men för att få ta del av dessa måste man betala ca 10 kronor i veckan för att ta del av allt som finns, bilder, snabbare läsning mm.



Läsning är viktig och frågan som många ställer sig är nog, vad innebär denna läsning i förhållande till den traditionella? Jag ser fördelar med denna form av läsning, du fokuserar på mening efter mening, du vet inte hur lång "boken" är och behöver inte känna att du har si eller så många sidor kvar. Du kan sluta var du vill och omgående komma igång igen där du slutade. Men viktigast är...kanske blir fler intresserade av att läsa?

Vad är din uppfattning om detta och har du sett några svenska alternativ till detta? Jag tror att denna form av skrivande/författande och läsning kan bidra med något viktigt till dagens elever, ett intresse för att skapa och läsa på det sätt som de är vana.

tisdag 13 juni 2017

Digitalisera de nationella proven...och alla andra också.

Debatten kring de nationella proven är ständigt aktuell. Inte minst efter att ett flertal nationella prov läckt ut innan det är dags att skriva dem (för vilken gång i ordningen?). Här har flera förespråkat digitala prov för att dels förhindra att detta sker men även för att minska den administrativa delen för lärare och administratörer på skolorna. Ett tredje skäl är också att faktiskt nyttja de möjligheter som digitalt skrivande medför i form av flytta stycken eller bara få texten läsbar. Läs t.ex. Stig Roland Rasks Lägesrapport om arbetet med digitalisering av nationella proven i Datorn i Utbildningen.

Det finns dock andra skäl till att digitalisera de nationella proven och här handlar det om möjligheten till att lättare bedöma dem. Inom en inte allt för lång framtid kommer troligtvis arbeten att bedömas automatiskt eller till stora delar av artificiell intelligens. Det skulle dessutom innebära att bedömningen skulle bli mer korrekt och där de mänskliga misstagen skulle minimeras. Ett smart system skulle dessutom kunna upptäcka "fusk" eller anomalier kanske redan när de nationella proven pågår. Låt oss säga att det pågår ett avancerat fusk i realtid (läs t.ex. reportage på SVT) på flera platser i landet. Genom att ha ett system som i grunden analyserar alla aktiviteter under ett prov så skulle det vara relativt enkelt att finna ut exakt när de som "fuskar" skriver samma ord vid ungefär samma tidpunkt. Detsamma gäller om stora textavsnitt lyfts in i texten, där skulle systemet kunna undersöka varifrån materialet kommer i realtid.

För någon dag sedan lanserades tjänsten Examity i USA som under en tid har testats på ett stort antal studenter. Verktyget granskar information från hundratusentals studenter vid högskolor och universitet över hela landet för att urskilja testmönster samt mäta graden av fusk vid prov. Med tillräckligt mycket data är det möjligt att finna mönster som vi aldrig kan se med nuvarande system i Sverige.

Vad jag är ute efter är inte primärt det att digitaliseringen av nationella prov handlar om att skapa bättre förutsättningar för elever och studenter att skriva prov (även om detta är en självklarhet) utan snarare att få ett mer rättssäkert system som innebär att prov inte kan "läcka" i förväg men även det att smarta system gör mer än vad vi människor någonsin kan göra. Vän av ordningen kan nog känna en viss oro för att integriteten hotas om datorer få ett så stort utrymme. Mitt svar på det är...skall vi ha datorer i skolan så får vi nog vänja oss med att bekymra oss över integriteten i allmänhet. Viktiga frågor här är t.ex.: skall verkligen kommersiella företag driva denna utveckling eller skall det ske inom ramen för statliga myndigheter. Det är en helt annan fråga men jag lutar nog mot att företag inte skall hantera dessa uppgifter.

Läs tidigare inlägg om möjligheter till fusk på digital väg:  När, var och hur lär vi oss? Och vem lär sig?

fredag 9 juni 2017

Gratis är inte alltid ett bra alternativ, det kan bli riktigt dyrt!

Inte sällan har skolorna rätt begränsat med medel och i och med digitaliseringen tänker vi att det går att göra saker och ting billigare. Inte minst när det gäller våra digitala lärmiljöer där skolor kan nyttja Google Classroom eller Office365 kostnadsfritt. Så skönt att slippa upphandla dyra lärplattformar och istället komma igång omgående samt till en låg kostnad. Det enda som kostnader är integrering med befintliga elevsystem (vilket i sig kan bli kostsamt) samt utbildning av pedagoger. Det finns dock ett problem som så tydligt visat sig under våren 2017 när det gäller Office365.

Men innan problemen så bör vi förstå skillnaden mellan upphandling och gratismodeller. När en kommun eller skola upphandlar en plattform så ställer vi krav. Dessa krav svarar företagen ifråga på och vid ett eventuellt avtal så kommer köpare och säljare överens om kraven inte möts eller förändras. Som köpare har jag möjlighet att ställa krav på leverantören. Värre är det när det gäller t.ex. Office365. Microsoft har inga större krav på sig att leverera annat än det man önskar att leverera. Givetvis måste det finnas ett avtal som gäller inom ramen för EU-lagstiftning och integritetsperspektivet men i övrigt så är man helt i händerna på leverantören. Upphandling kostar...men i bästa fall får man det man betalar för.

Microsoft gick ut för en tid sedan med att erbjuda Microsoft Classroom till skolor och flera skolor och lärare har lagt ned mycket tid på att nyttja detta verktyg för pedagogisk verksamhet. Nu väljer dock Microsoft att inte längre utveckla Classroom utan istället fokusera på deras nya kommunikationsplattform Teams. Teams är riktigt bra men är i dagsläget inte en ersättare för Classroom. Däremot kommer en utvecklad version av Teams som kommer att gå under namnet Teams for Education. Det kan säkert bli bra men det som är bekymrande är Microsofts hopplösa famlande hit och dit utan tydligt riktning där man hoppar från en lösning till en annan. När skall Microsoft förstå (och många andra företag) att man drar undan mattan totalt för de pedagoger som valt att investera i tid och förtroendekapital i Classroom? Hur skall överhuvudtaget Microsoft kunna fungera som en stabil partner när förändringar sker mycket snabbt?

Om digitaliseringen i skolan ska fungera måste det finnas partners man kan lita på och det är inte underligt att en del länder väljer att ha en och samma plattform för samtliga skolor, just för att förhindra att ovanstående sker. Företagens godtyckliga hanterande av sina lösningar skapar förvirring och missnöje hos användarna och för de lärare som redan innan var kritisk till IT i skolan lär Microsofts märkliga beteende spä på ointresset.

Gratis låter bra, men för de som nu lagt ned tid och resurser på att arbeta med Microsoft Classroom kommer det att bli en dyr nota.

För den som är intresserad av att följa denna fråga rekommenderas att följa Facebookgruppen Office365 i skolan som är en öppen grupp där denna fråga just nu diskuteras.

Är du själv drabbad av detta beslut, skriv gärna en kommentar.

tisdag 30 maj 2017

12 tankar om skolans digitalisering

Flera känner till Edward Jensinger inte minst som föreläsare och flitig debattör inom området IT och skola. Edward med bakgrund som rektor och numera gymnasieområdeschef i Malmö stad har skrivit boken 12 tankar om skolans digitalisering som främst riktar sig främst mot skolledare men även de som har ett allmänt intresse kring skolans digitalisering. Det är ingen hemlighet att Edward är en stark förespråkare av IT i skolan och som han skriver i sitt förord så vill han med denna bok lyfta fram olika aspekter av digitaliseringen utifrån Edwards perspektiv.

Boken är lättläst och jag plöjde igenom de 96 sidorna under en kväll och fick en hel del tankar med mig. Boken är på intet sätt en forskningsöversikt utan handlar mer just om tankar utifrån Edwards erfarenheter och han skrivande inom området och dessa erfarenheter är viktiga. Inte minst för att slippa göra samma misstag.

Samtidigt så osar boken teknikoptimism och spär kanske på den positiva retoriken som vi ofta ser inom IT i skolan. Det jag alltid efterfrågar och vill ha mer av är erfarenheter av när det verkligen går helt åt skogen, då IT blir ett pedagogiskt hinder snarare en hävstång för lärande (se tidigare inlägg i bloggen). Jag är själv lärare och ser ofta att elever som är lågpresterande i hög grad får mer problem med IT än tvärtom och detta är något som vi aktivt måste arbeta med. Edward tar upp en del av dessa frågor i kapitel 7 men duckar i frågor kring etik, kränkningar och mobbning som är en ständigt återkommande fråga inom skolans digitalisering.

Det jag också saknar är det som Håkan Fleischer tar upp i sin recension av boken (se Fleischers inlägg här), dvs referenser och en vaghet i skrivandet. Detta anser jag vara viktigt för att ge boken ett djup samt en forskningsförankring. Visserligen hänvisas det till Åke Grönlund (tre källor) samt Skolinspektionen men i övrigt är det inte mycket mer. Vagheten blir ett problem inte minst då källkritik och digitalisering är så tätt förbundna. I Edwards förord hänvisas till ett citat av Douglas Adams där Edward skriver: ...som Douglas Adams påstås ha myntat... . En vaghet som stör.

Men boken tar upp viktiga organisatoriska och ledarskapsmässiga frågor som är värda att begrunda och här talas det om fortbildning, skolbibliotek och rektors beställarkompetens. Däremot finns det ett problem i kapitel 10 som tar upp frågan kring äganderätt där jag inte delar Edwards juridiska tolkning av vem som äger ett material som skapats inom ramen för tjänsten. Han tar upp frågan kring lärarundantaget men menar att skolan per automatik har nyttjanderätt av ett material som en lärare skapat. Så är inte fallet enligt min mening, inom den privata skolsektorn är det definitivt så, men inte inom den kommunala. Å andra sidan ger Edward denna fråga endast en halv sidas utrymme vilket gör att frågan inte blir genomlyst ordentligt. Men det är kanske det vi måste komma ihåg, detta är mer fria tankar och ett skrapande på ytan inom flera frågor och läser man boken på det sättet är den läsvärd.

Boken heter: 12 tankar om skolans digitalisering och ingår i Gleerups serie: Digital skola-från vision till verklighet.

torsdag 4 maj 2017

”Skolorna använder ej tekniken som det är tänkt”

Inför en kurs går jag tillbaka till äldre artiklar och forskningsrapporter och fastnar för en artikel från Göteborgs Universitet, "Övertro på digitala teknikens betydelse i skolan" där Catarina Player-Koro i en föreläsning ger en tillbakablick över IT-utvecklingen över tid. Hon säger bland annat:

– Den digitala tekniken har accepterats men inte alls förändrat skolan som många trodde. Det handlar om traditionell undervisning i traditionella skolsalar där man kommunicerar och informationssöker med sina datorer. Det är inget misslyckande. Vill vi förändra skolan får vi göra det på andra sätt än att köpa teknik, sade Catarina Player-Koro.

Artikeln är från 2015 så visst har det hänt en del sedan dess men samtidigt står vi i viss mån på samma punkt idag. 2015 hade vi våra utmaningar men istället för att stanna till vid dessa och se hur vi pedagogiskt kan lösa de tekniska knutar som finns inom IT i skolan hoppar vi snabbt på nya trender och inte minst hypade lösningar. För en tid sedan frågade jag deltagarna i en IT-strategkurs jag hade vid VLM-institutet  hur de relaterade kring det pedagogiska värdet i förhållande till intresset för de nya lösningarna och resultatet ser du nedan:

Den viktiga frågan i denna övning var just att fundera över det pedagogisk värdet av t.ex. Flipped classroom eller Gamification (om du vill får du själv gå in och göra övningen genom att klicka här).

I dagarna pågår SETT-mässan som presenteras som "Mötesplatsen för det moderna och innovativa lärandet". Bara rubriken sätter tonen för den positiva retoriken kring IT och pedagogik. Precis detta talar Catarina Player-Koro om efter att ha genomfört en forskningsöversikt av ca 600 vetenskapliga artiklar där 95% av artiklarna tar sin utgångspunkt i hur tekniken påverkar lärandet, grundad i en optimistisk hållning där hållningen är att möjligheter finns inbyggda i tekniken.

IT i skolan och nu också som del av regeringens fokus på skolans digitalisering är en kassako för IT-branschen och även de som driver IT-mässor som t.ex. SETT och BETT. IT är spännande och utmanar oss men samtidigt hoppas jag på att allt fler pedagoger kan se bortom det flashiga och inte bländas av teknikens "innovationer".

Ofta hör vi att skolorna inte använder tekniken som det är tänkt. Ett sådant påstående är problematiskt utifrån flera perspektiv; meningen förutsätter att det finns ett rätt sätt att nyttja IT i skolan vilket är märkligt med tanke på om det fanns det skulle allt fungera toppen och våra elevers resultat skulle skjuta i höjden. Det andra problemet är också...vem är det som har tänkt? Är det IT-företagen som tänker åt oss eller systemutvecklarna. Om så är fallet så är det inte underligt att vi inte lyckas i skolan.

För alla er som är teknikoptimister, det är inget fel på det, däremot att automatiskt hävda att tekniken kommer att revolutionera skolan finns det än så länge lite forskning som påvisar detta.

torsdag 27 april 2017

"Döm oss inte för våra mobilvanor"

Många gånger klagar vuxna över all tid som barn och unga lägger ned på sin mobil. Vi förfäras och tycker att de hanterar mobilerna dåligt och gränser och regler sätts upp för dem (se t.ex. artikel på SR). Ett sådant vuxenperspektiv på våra barn är inte bara tråkigt utan också inte särskilt insiktsfullt. Samtidigt visar en nyligen publicerad studie i Storbritannien genomförd av Digital Awareness att många av barnen, som är mellan 11 och 18 år, känner sig ignorerade. De är både bekymrade och upprörda över omfattningen av de vuxnas surfande (se mer på DN).

Hur många gånger har vi inte beskådat att antingen vi själva eller andra vuxna i vår omgivning är mer fokuserade på våra mobiler än på barnen som vi har omkring oss? När det plingar till i mobilen går det före allt annat. Det krävs bara att vi studerar vår omedelbara omvärld så ser vi det.

Vid en föreläsning i Tyresö i tisdags så uppmärksammades jag på en debattartikel skriven av en tjej i årskurs 7 som tydligt visar hur en ung person betraktar och resonerar över vår digitala värld och gör det på ett sätt som borde få varje vuxen att tänka till. Artikeln publicerades den 21/2 2017 i den lokala tidningen: Mitt i Söderort

 Att vara tonåring idag är inte så lätt. Jag vet att alla vuxna varit unga, men ni verkar ha glömt allt. 
Ni tycker att vi håller på för mycket med mobilen, men det är vår ”tidning”. Det är där vi ber om hjälp, där vi lär oss hur livet fungerar. Ni klagar på det digitala men använder det lika mycket själva. Men ni tror att ni gör något ”nyttigare” än vi. Sanningen är att vi lär oss det mesta där. Gör skolarbeten och läser nyheter. 
Det är via de digitala vägarna vi får veta hur samhället fungerar. Det är där vi får kontakt med omvärlden. Vi får lära oss vilka underbara människor som finns och vilka hemskingar vi har omkring oss. Vi kan inte ändra det. 

Läs debattartikeln i sin helhet här

onsdag 26 april 2017

Wikitribune - nyhetssajt som skall granska fejkade nyheter


Wikipediagrundaren Jimmy Wales har ambitionen att starta en nyhetssida som ska granska och skriva om falska nyheter. Ett nätverk av läsare tillsammans med journalister ska stå för artiklarna och vem som helst kan föreslå ändringar i texterna, men de måste godkännas och faktagranskas av antingen en anställd på Wikitribune eller någon som bedöms som pålitlig inom nätverket, innan de ändras.

Wikitribune, som nyhetssajten kommer att heta, kommer att dels finansieras via Crowdfunding och redan nu finns det en rad prominenta personer inom nätsfären som kommer att vara rådgivare för Wales, bland andra nämns Lily Cole, Jeff Jarvis, Guy Kawasaki, and Lawrence Lessig.

Ett viktigt och spännande projekt enligt min mening, det krävs en öppen dialog kring fejkade nyheter. Samtidigt tror jag att projektet kommer att möta på massivt motstånd från de som arbetar med fejkade nyheter.

Nyheterna som publiceras ska vara möjliga för andra att ändra i men ändringarna kommer inte att träda i kraft förrän de har modererats.

För mer information, besök Wikitribune.


Wikitribunes sida

onsdag 19 april 2017

När, var och hur lär vi oss? Och vem lär sig?

Är man bara tillräckligt finurlig så går det alltid att ta sig runt restriktioner eller förbud. Genom historien har elever (och lärare) på olika sätt fuskat sig igenom studierna där lappar har varit det vanligaste sättet. Med digitaliseringen så krymper hela tiden tekniken och det som tidigare krävdes omfattande investeringar och otymplig utrustning är idag tillgänglig för alla. För några hundralappar kan jag skaffa mig en utrustning som ger mig tillfälle att kunna få instruktioner via en minimal hörsnäcka.

Detta är inte ett problem för skolor som har yngre elever utan snarare uppstår dessa situationer på gymnasieskola och universitet och detta ställer krav på lärare och administrativ personal. Den grundläggande tanken måste vara att ställa frågor som kräver ett självständigt analyserande men samtidigt finns det ämnen som det är svårare att ställa sådana frågor inom.

För en tid sedan köpte jag utrustningen nedan bara för att se hur enkelt det är att ordna med en utrustning som inte syns med blotta ögat. Denna utrustning kopplas till den smarta telefonen och den lilla sensorn som visas på fingret stoppas in i örat (det finns idag mindre hörmoduler än den jag visar på bilden) och på så sätt kan jag höra allt som någon utanför kommunicerar med mig utan att andra hör detta.

Givetvis måste frågorna som jag vill ha hjälp med kommuniceras ut till min medhjälpare men det finns lösningar till det också (vilket jag inte tar upp här).

Då uppstår frågan...vad skall vi göra för att förhindra fusk av denna sort? Kan det vara aktuellt med att se till att alla mobiler lämnas in (detta är lätt att kringgå). Skall vi sätta in störsändare i lokalerna så att all elektronisk utrustning störs? (det är möjligt men kostsamt och komplicerat). Skall vi "muddra" samtliga skrivande innan det är dags för examinationen (troligtvis inte juridiskt genomförbart).

Faktum är att det inte finns någon lösning på detta. Det enda som kan vara till hjälp är att följa en elevs/students kunskapsutveckling och se till ev. oväntade förändringar.

Jag tror att detta är en stor utmaning för hela utbildningssektorn då tekniken bara blir mindre och mer effektiv? Forskning pågår  för att se hur man kan integrera inopererad teknik med våra hjärnfunktioner vilket blir nästa steg i utvecklingen i det att människa och maskin smälter samman. Vi tänker oss ofta att digitaliseringen av skolan handlar om fristående artefakter som människan nyttjar och interagerar med, kanske handlar det om något annat inom kort. Inte hur vi skall nyttja enheterna utan hur vi skall nyttja informationen som vi har tillgång till och den kanske viktigaste frågan: Vad är lärande och HUR sker lärande. Frågan om HUR blir ännu hypotetisk och just begreppet lärande kommer att förändras. För HUR vi lär har förändrats inte minst under senaste århundradet.

Om vi utvidgar resonemanget om lärande som tidigare handlat om NÄR, VAR och HUR så tillkommer nu också en fjärde dimension som är VEM? Då handlar det om hur vårt agerande, vårt lärande också blir till del av ett lärande inom t.ex. Artificiell Intelligens. Våra misstag ligger till grund för Artificiell Intelligens och här är vi bara i början av en spännande och utmanande utveckling.