Informationssamhället ger oss
möjligheter och tillfällen att nå ut till helt nya grupper och individer. Det
är fantastiska möjligheter som öppnas i och med denna teknik men samtidigt så
går utvecklingen så snabbt att det är svårt för enskilda individer att förstå
vad tekniken egentligen innebär. Risken för misstag och den personliga
integritetens urholkning är stor, kanske för stor. I kölvattnet av NSA-affären
borde vi lära oss att hantera informationsflödena både klokare och något mer
sparsamt, dock tenderar vi att hellre lockas av alla möjligheter framför att
värna om integritet. Två aktuella nedslag i dagens samhälle visar på etiska
frågeställningar som bör lyftas i debatten:
Det ena fallet handlar det om
kommuner som inom skolan nyttjar IT i undervisningen, detta är något som allt
fler lärare arbetar med men problemet för många pedagoger är att befintliga
kommunala IT-system eller upphandlade lösningar inte är tillräckliga för att
kunna nyttjas pedagogiskt. Det som sker då är att lärare på egna bevåg väljer
tjänster på nätet som eleverna får nyttja för t.ex. glosinlärning eller
presentation. Det hela bottnar i ett pedagogiskt driv hos läraren men samtidigt
så byggs skolornas lösningar på digitala tjänster där vi inte vet vare sig var
informationen lagras, hur den hanteras eller hur länge den kommer att finnas
kvar.
Vid en genomlysning av sju kommuner
i mellansverige så visade det sig att kommunernas IT-strateger kände till fler
än 15 olika tjänster, i varje enskild kommun, som nyttjades i skolan och där
det inte fanns något avtal som reglerade hur information och lagring skulle
hanteras.
Information i form av
lektionsmaterial, undersökningar, rapporter, inspelningar, mötesanteckningar mm
ligger lagrade i molntjänster såsom Google Drive, Dropbox eller Box.net. Här
kan vi utgå från att en hel del information om eleverna såväl som lärarna
ligger på molntjänster som har sina huvudkontor i USA, Kina och Ryssland. Vi
kan också sluta oss till att flertalet lärare och skolledare inte förstår
vidden av detta. I vår iver att vilja så mycket inom skolan kan även så mycket
bli fel. Molntjänster skulle kunna vara skolans räddning från svåra IT-system…men
det kan lika gärna bli dess fall.
Det andra exemplet är allvarligare.
Polisväsendet har under flera år haft stora problem med sina
kommunikationssystem och när tekniken krånglar väljer givetvis anställda att
nyttja andra kommunikationskanaler för att kunna utföra sitt arbete med
effektivt. Detta sker inom alla områden, även inom hälsovården och detta är
fullständigt naturligt, om än kanske inte tillrådligt. Men när en enskild
polisstyrka väljer att nyttja en kommersiell smartphone-app för kommunikation
som bygger på att man bjuder in varandra så kan problem uppstå. För egen del
finns jag just nu med i ett gruppsamtal som pågår hos en polisstyrka där man av
misstag lagt till mig som medlem i appen WhatsApp. Jag får där information om
vilken spaning som pågår samt även uppgifter över var poliserna är utplacerade
genom positionsinformation som sprids mellan kollegorna i styrkan. Poliserna i
denna grupp är inte medvetna över att jag får informationen. Jag förstår varför
man valt att kommunicera på detta sätt, det är enkelt, effektivt och också intuitivt
men problemen uppstår när misstag sker...som i detta fall. Det andra problemet
är också att information av denna karaktär ska inte ligga kommersiella företags
servrar. Efter att jag tagit kontakt med polisen i Stockholm angående detta så
fick jag inget svar. Inte någonting alls och jag tror inte att man förstår
allvaret i detta, inte förrän jag kom i kontakt med media om detta. Mer om
fallet i Computer
Sweden.
Sverige önskar gärna vara ledande
inom IT-utvecklingen, samtidigt måste vi också vara ledande i vad IT innebär
när det handlar om integritet, säkerhet och etik. Det kräver ett helt nytt sätt
att hantera vardagen, det kräver också att man ständigt uppdaterar sig i vad
denna IT-utveckling handlar om, det handlar om nästa generations lärande som
pågår hela tiden, alltjämt och nu. Misstag av karaktären ovan sker dagligen
inom kommunal, statlig och offentlig sektor och det finns idag en naiv
inställning till hanteringen av informationen. Problemet är att teknik ändrar
sig fort och med den också kommunikationsvägarna och därför behövs primärt inte
utbildning om appar eller olika tjänster utan en djupare förståelse över vad
det digitala samhället medför för befolkningen. Myndigheter som polisen bör
också tydligt peka på vilka kommunikationsverktyg som skall nyttjas inom
tjänsten men samtidigt bygga lösningar som medför snabb och enkel kommunikation
inom organisationen. Det vi ser ovan är inte en teknikiver utan istället en
kapitulering över icke fungerande system. Alternativen finns lätt att tillgå,
men är det dessa vi skall nyttja?
