Spel, våld och elände...eller?

Det pågår en strid just nu, inte i datorspelens shoot-em-up spel utan mellan forskare. Hjärnforskare mot Medierådets forskningsgrupp, frågan är den brännande frågan om huruvida datorspel är skadliga på sådant sätt att de kan kan skapa aggressiva beteenden för de som spelar. Debatten går vild på inte minst DN (läs artiklar i ämnet här) men för gemene man blir det förvirrat. I gårdagens reportage i aktuellt (21) så intervjuade man en 16-åring som hade förbjudits att nyttja sin xbox-konsoll då han spelade för mycket och det inverkade menligt på hans studier. Det märkliga i det reportaget var att man sedan kopplade denna fråga till våldsamma datorspel då det egentligen handlade om två helt olika frågor. Den ena handlade om suget efter att spela medan den andra handlade om våldsamt beteende. Jag blir förvånad om det är så att journalisten själv inte såg den vaga kopplingen eller om storyn inte blev levande om man inte tog in en ungdom i reportaget.

Nu kan inte jag svara på huruvida våldsamma spel påverkar datorspelare menligt men det vi först ska komma ihåg är att detta inte är en ungdomsfråga längre. Det var det tidigare kanske men ungdomarna av i går är idag vuxna.

Aktuellts reportage (går att se via denna länk fram till den 19/1) tar in en säkerligen mycket kunnig forskare från USA för att få ett internationellt perspektiv på frågan men problematiserar inte frågan särskilt då man bara subtilt tar in frågan om andra triggers som kan påverka våldsamma beteenden. Den ifrågasätts att man spelar datorspel med våldsinslag i USA men däremot så är det helt legitimt att man sätter ett automatvapen i händerna på ett litet barn och tränar skjutning under hela uppväxten till vuxen ålder.

Frågan är viktig, svår och komplicerad men vi kanske måste se frågan i ljuset av vår historia. Vi är produkter av vår uppväxt och min uppväxt skiljer sig från mina barns uppväxt på samma sätt som jag inte kan identifiera mig med mina föräldrars uppväxt.

Bilden till vänster tycker jag sätter fingret på just detta och talar sitt tydliga språk...de äldre är produkter av sin samtid...det lär vi också vara.

Kan våldsamma och realistiska datorspel påverka vår empati?

Läser i dagens DN att en sammanställning av forskning inom datorspel och våldsamma tendenser visar att det kan finnas kopplingar däremellan. Artikeln uppmärksammar läsaren visserligen på att sambanden är vaga men dock inte oviktiga. det är de fyra hjärnforskarna Pedrag Petrovic, Andreas Olsson, Henrik Larsson och Martin Ingvar som står som författare till artikeln och läsningen är helt klart intressant.

Även andra nya studier, där man följt dataspelande ungdomar under flera år, visar på att våldsspel ökar risken för aggressivt beteende oberoende om man tidigare visat aggressivitet eller ej. Styrkan på sambanden i den ovannämnda sammanställningen är relativt liten, vilket är förväntat givet att våld och aggressivitet är orsakat av en kombination av olika riskfaktorer, var och en med liten effekt i sig.

Det betyder alltså inte att dataspelsvåld kan klassificeras som oviktigt i sammanhanget, utan snarare att forskning måste fokusera på hur dataspelande i samspel med andra riskfaktorer (socioekonomisk bakgrund, brist på skyddande nätverk, utsatthet och genetiska faktorer) ökar risken för våld och aggressivitet. Det är ytterst viktigt att även inkludera psykologisk experimentell och biologisk forskning för att få en bättre förståelse för hur dataspel kan relatera till aggressivt beteende.

Vi måste ta till oss alla dessa resultat och följa denna forskning, samtidigt är det klart att andra faktorer spelar in som vi också kan läsa i artikeln, men artikeln avslutas med följande och om det stämmer så bör vi helt klart vara uppmärksammade på detta faktum:

Vi vill som hjärnforskare göra klart att forskning talar för att det finns en koppling mellan dataspelsvåld och ökad aggressivitet generellt, genom mekanismer som är väl kartlagda i hjärnan. Vi vill också understryka vår oro utifrån ett neurobiologiskt perspektiv att exponering för grovt datavåld under barn- och ungdomsår kan påverka utvecklingen av hjärnan – och därmed samhället – ytterst negativt.