torsdag 16 augusti 2012

Omdefinierat lärande, andra inlägget

Jag har tidigare skrivit om det omdefinierade lärandet och i går hade jag förmånen att få lyssna till Ruben R. Puentadera i Katrineholm samtidigt som jag på eftermiddagen själv föreläste under rubriken Nästa Generations Lärande (NGL). Jag hade sett fram mot att lyssna till Puentadera som är fader till idén om att man med teknikens hjälp kan nå till en nivå som innebär att man totalt omdefinierar lärandet (SAMR-modellen). Detta innebär alltså att man kan skapa lärandemiljöer som annars aldrig varit möjliga att åstadkomma om man inte nyttjade tekniken. Jag sympatiserar med tanken om ett omdefinierat lärande men jag tror inte att det primärt handlar om teknik utan snarare om hur skolan som institution måste förändras, att lärande idag sker i olika sammanhang och under nya former (som ständigt förändras) och att tekniken i detta kan göra stor skillnad. Se bild nedan:
Jag har vänt på stegen och den nivå man skall uppnå är den nedre enligt denna bild 

Jag fick möjlighet att samtala med Puentadera under lunchen och försökte räta ut några av de frågetecken jag fick under förmiddagen. Den fråga som jag ställer mig är vem som kan definiera vad ett omdefinierat lärande egentligen är, dvs vilka kriterier skall vara uppfyllda för att man skall nå till denna nivå? Detta är oklart enligt Puentadera men klart är att tekniken måste finnas med. Ett exempel han angav var att sätta upp en pjäs eller ett drama i t.ex. Second Life för att nå en bredare publik istället för att endast göra det på en skola, tanken är alltså att ju fler som ser det desto bättre är det. Jag frågade om det inte är så att man får testa sina idéer lika mycket i en pjäs som förs upp i skolan men argumentet mot detta var att det skulle vara svårt att få till lika goda autentiska miljöer som i en virtuell värld och att man dessutom i Second Life kan gå utanför normala fysiska begränsningar som finns i vår analoga värld. Jag kan själv anse att en pjäs där jag agerar inför en folksamling är en stor utmaning och kanske större än att göra det i en digital värld. Det kan vara så att vi inte förstod varandra men för mig handlar detta inte om ett omdefinierat lärande bara för att man gör det i en virtuell värld.

Den brännande frågan är dock...om man når till ett omdefinierat lärande, innebär detta per automatik att eleverna lär sig mer, alltså vilket blir resultatet. Det är säkert ingen tvekan om att man har roligt i det man gör men hur kan vi mäta att kunskapen och insikten i det man studerar ökar? Motiviationen kan öka men om det är så att tekniken är en förutsättning för att kunna nå ett omdefinierat lärande så kan detta också exkludera en hel del elever. Dessutom måste man också ta i beaktande att vi inte kan begära att alla elever skall lägga ut sina alster i form av videoproduktioner, bloggar eller i andra sociala medier, vilket det kan finnas flera skäl till varför man inte kan eller vill använda.

Däremot finns det möjligheter idag att nyttja olika program för att göra sådant som man annars aldrig tidigare kunnat göra, detta är jag övertygad om men frågan kvarstår, vad lär vi oss i detta, hur lär vi oss och när? Kanske är frågan om ett omdefinierat lärande en fråga om skolstrukturer och lärares relation till elever och tvärt om. Det som var intressant i Puentaderas föreläsning är att det lät som att han utgick från dels skolmiljön (dvs att vara i en skola under bestämd tid) samt lärarens uppfattning om vad ett omdefinierat lärande är. En viktig faktor som nu teknik innebär är att vi kan göra saker snabbare och enklare...detta är viktigt ibland men det måste inte alltid vara en fördel. Det finns i somliga sammanhang en stor poäng med att lyfta fram långsamhetens lov. Björn Bengtsson som är för mig en ny bekantskap på nätet bloggar också om Puentaderas tankar och skriver bland annat följande:
Men oftast handlar det alltså i stället om teknikanvändning som självändamål. Till och med när det blir svårare, snarare än smidigare, att realisera någon diaktisk idé envisas man med ny teknik, för sakens skull.
Läs mer om detta på Björns blogginlägg: Hur jag instrueras i att begagna mig av Peunteduras taxonomi.

Jag blir alltid lite orolig när man nyttjar begrepp som ett redefinierat/omdefinierat lärande då det är så många oklara parametrar i detta och vad det egentligen innebär i praktiken för eleven. Jag såg exempel på förmiddagen som jag i vissa fall kan betrakta (för egen del) som kanske ett omdefinierat arbetssätt (lärande är för tidigt att avgöra)men i en del exempel som lyftas fram så var det definitivt inte

Sedan fanns det en annan passus i föreläsningen som kändes totalt meningslös när Puentadera försökte visa på att allt det vi gör i våra digitala världar har en historisk återanknytning tusentals år bakåt i tiden i form av socialt samspel, gamification mm vilket var att slå in helt öppna dörrar. Detta är ingen nyhet utan den gamla devisen "creativity always relies on the past" kom här till uttryck i en märklig framställning.

Samtidigt så är det intressant att en föreläsare som förordar ett nytt tänk och ett omdefinierat lärande inte kan visa på hur det kan se ut i en föreläsning, tvärt om så var det en klassisk föreläsning där åhöraren fick sitta som passiv åhörare och på intet sätt involveras aktivt i det han ville förmedla.

Vad min poäng är med detta inlägg är att jag är övertygad om att vi måste förändra mycket i hur vi undervisar på alla nivåer och hur vi på bästa sätt skapar förutsättningar för våra elever att kunna lära på olika, variationsrika sätt och som ofta sker med stöd av teknik. Men jag kan inte köpa denna modell rakt av utan jag vill att vi ingående diskuterar och funderar över vad dessa nivåer innebär för mig, för mitt ämne, för mina elever och för framtiden. Jag vill att varje lärare inte bara gå in i ett TÄNK OM utan även hamnar i TÄNK SJÄLV som bygger på det viktiga i att djupt begrunda, analysera, förkast, bygga upp och meningsskapande för egen del.


5 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Intressant text och viktig på många sätt. Får jag tipsa om en föreläsning av Ken Robinson (igen) där han har ett sätt att formulera sig som jag gillar. Lyssna från 02.28 in i klippet. "When politicians talks about getting back to basics... I wish they would..." (04:27) detta är underbart i sitt sammanhang.
    http://www.youtube.com/watch?v=9X0CESnGQ8U&feature=youtu.be#t2m28s

    SvaraRadera
  3. Riktigt KUL att du tar upp secondlife :)

    SvaraRadera
  4. Jag läser ditt inlägg med lika delar glädje och förvåning. Glädje för att du sätter Puentedura i en bra relief mot andra diskurser och för att du har en hälsosam skepsis inför det han förmedlar. Förvåning för att du så lättvindligt avfärdar det som Puentedura och SAMR-modellen (som i original ska visualiseras nerifrån och upp, med progression i fokus) så bra har lyckats sätta fokus på: att teknik och pedagogisk utveckling inte kan hållas åtskilda.

    Det är samma med honom som med dig, mig, Björklund och alla andra som föreläser och skriver stora mängder, att allt näppeligen kan omfamnas som vare sig sanningar eller guidelines. Däremot gör vi ju alla insatser för att driva skolutvecklingen framåt, med olika infallsvinklar, olika syften, olika verktyg och målgrupper.

    Det är givetvis samma sak med Puentedura som med Kolb, Vygotskij, Bloom och andra som har tänkt till kring (sin tids) lärande, att du som läsare/åhörare både kan och bör välja att ta till dig valbara delar av det du läser och hör. Beroende på glasögon. Beroende på kontext. Och annat.

    Nu är det tydligt att du bara en grund kontakt med Puentedura med dig i bakfickan då du skriver denna bloggpost, men om du gräver lite djupare så kommer du att upptäcka att han på intet vis vill att man ska göra saker krångligare med teknik bara för sakens skull. Lika lite som att han skulle förespråka att pedagoger inte ska tänka själva eller att de med flit ska göra saker sämre och krångligare bara för att man prompt ska använda teknik. Det är ju befängt. Tvärtom visar både hans och andra studier av ökad teknikanvändning i lärandet att det ÖKAR de pedagogiska diskussionerna och nätverkandet - liksom de pedagogiska valmöjligheterna. Och detta vet ju också vi som jobbar med detta i verkligheten.

    SAMR har visat sig vara en bra modell för att synliggöra möjligheter och fallgropar när det gäller en ny typ av uppgiftsdesign, men har inga ambitioner att vara en manual, detta har Puentedura flera gånger framhållit. Teknikanvändning blir meningsfull i lärandet då den används individualiserat och uppgiftsorienterat, parallellt med andra verktyg. Och god pedagogik har alltid handlat om att individanpassa och att använda en rik flora av metoder och grepp. Att sedan andra påstår det motsatta har mer med dessa personers varierade agendor att göra.

    Den delen av din kritik mot Puentedura som rör det här med att man måste "walk the talk" som föreläsare känns ovärdigt. Här handlar det om ett mellanting mellan billigt publikfrieri och slag under bältet. Och här förvånar du mig, Jan. Som van föreläsare VET du givetvis mycket väl att stoff och budskap väldigt ofta kommer i konflikt med hård verkliget, som t ex uppdrag, åhöraranpassning, tidsramar, förförståelse, kontext och annat. Klart att en dragning om SAMR ska sikta på att också vara omdefinierad, men då har vi samma problem som när man snackar om samtalsmetodik och ändå måste föreläsa. Eller då man har i uppdrag att föreläsa om bergsbestigning eller hållbarhet, och ändå måste anpassa sig till den form man har blivit sig tilldelad. - Kika på Rubens podcasts, vettja!
    - Dessutom: här har man ju också ett eget ansvar som åhörare tänker jag. När jag var med som konfrencier då Ruben talade i Lidköping i tisdags, så såg åhörarna själva till att använda möjligheterna till interaktion, frågor och annat till att lämna föreläsningsformen till förmån för med praktisk hands-on.

    Puentedura är EN röst, jämte andra. Teknik är ETT verktyg, jämte andra. Ska vi lyfta lärandet för våra elever behöver vi sluta famla efter pajer att kasta och istället uppmuntra pedagoger och rektorer att tänka om och tänka nytt. (Tänka själva kan duktiga pedagoger redan...) Då kan inspiration vara bra, även om den stavas SAMR.

    Keep up the good work!
    /Hans Renman

    SvaraRadera
  5. Jag tycker det är bra att du diksuterar Puenteduras samr-modell. Jag efterslyser också en definition på begreppet omdefinierat lärande och jag skulle jättegärna vilja ta del av studier som testar modellen i klassrummen. Har Puentedura skrivit någon artikel? Tipsa mig gärna i så fall. Sedan går det inte att komma ifrån att Puentedura föreläser i ett sammanhang där huvudsyftet är att sälja datorer till skolor och kommuner. I det sammanhanget tycker jag att det är extra viktigt att diskutera vad tekniken tillför lärande och pedagogik.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.