Mobiltelefonen och paniken

Jag läser debattartikeln på Surfalugnt.se där Elza Dunkels tillsammans med bland andra sociala medier experten Nina Jansdotter och Telenors telefonjoursansvarige Lina Sundqvist för Nätpratsjouren för föräldrar skriver om hur vuxna måste tala med sina barn istället för att förbjuda. Läs artikeln, Vi vuxna måste mota paniken i grind.

Artikeln är sund och egentligen svår att argumentera emot, det är korrekt att förbud kan hämma barns utveckling vad gäller förtroende och tillit. Flera exempel presenteras där skolor tagit över det ansvar som borde ligga på föräldrarna och inte skolan. Jag har under så många år träffat föräldrar och lärare på fortbildningsdagar och föräldrakvällar och de jag träffar är just de föräldrar som är intresserade av sina barns liv och vardag. Däremot kommer aldrig de föräldrar som man egentligen skulle behöva nå. Det är dessa vuxna det handlar om i artikeln. I den bästa av världar så talar alla vuxna med sina barn som man har ansvaret för...i den bästa av världar. Den lever vi inte i. Tvärtom, vi lever i en värld där man samtalar allt mindre med varandra. Där vuxna sitter framför datorn eller TVn under middagen och i bästa fall äter man samtidigt. Vi lever i en värld där det är fel att sätta gränser vilket det ibland behövs göras. Vi måste sätta gränser för hur mycket godis vi sätter i oss, eller hur lite mat någon kanske får i sig och svälter sig själv. Men när det gäller mobiltelefoner eller datorer så blir vi oklara över hur vi skall hantera det hela.

I dag rapporterar försäkringsbolag If om att många unga har sömnproblem pga sociala medier och mobiltelefonen (se SVTs reportage Sociala medier bakom försämrad sömn hos unga) och det är helt klart att många unga (och vuxna) har svårt att kunna koppla ifrån och koppla av.

Nu till frågan...vems ansvar är det? Givetvis är det vuxenvärldens ansvar men när vuxna inte axlar detta ansvar, då får skolan ta det ansvaret och ta värdefull till från undervisning till att arbeta med frågor som föräldrar tidigt borde lärt sina barn. Skolans anställda nätvandrar när inte föräldrar tar sitt ansvar och många skolor känner att det varken finns tid eller resurser till detta. Min fråga är...vad gör skolor som inte klarar av detta? Är det så underligt när det är kaos i klassrum att skolor väljer att förbjuda när varken resurser finns eller föräldrar tar sitt ansvar för sina barn?

Det går inte att argumentera emot artikeln på Surfalugnt, för i grund och botten så är det korrekt att samtal alltid är det bästa. Men...vi lever inte i den bästa av världar och verkligheten ser så annorlunda ut på många skolor att samtalen ligger långt borta i en situation då förbud krävs innan samtal kan sättas igång.

Problemet är kanske inte att vi måste mota paniken i grind utan att vi istället faktiskt skulle behöva lite panik hos många vuxna som fullständigt ignorerar att ens barn mår dåligt, om de ens lägger märke till det?