Vill vi ha koll?

Vilken tur att jag vet var min hustru är :-)

Jag har tidigare skrivit om positioneringstjänster i denna blogg (se: När barnen blir business) och frågan är alltid lika aktuell. Särskilt intressant blir det när DN tar upp detta i artikeln: När mamma ringer och frågar brukar jag svara "Du vet var jag är". Det handlar så klart om att nyttja mobiltelefonen för att kunna se var ens barn är någonstans. En tjänst som föräldrar tvingar på sina barn med motiveringen, vi vill ju bara se var du är så att vi inte behöver vara oroliga. Jag undrar om det fungerar omvänt? Om föräldrarna också går att positionera. Vad bra att veta att hustrun  är och handlar eller att maken sitter i bilen på väg till jobbet. Vi kanske kan använda informationen i de fall vi dessutom känner oss osäkra på vad min partner egentligen har för sig.

Var går gränsen vad gäller övervakning av våra nära och kära? Varför nöja oss med mobilen, det vore ju mycket säkrare om vi faktiskt hade sensorer som satt i våra kroppar för att vara helt säker på att mitt barn befinner sig där det ska.

I artikeln så ringer föräldren till sitt barn som är i skolan för att kolla om hon verkligen är där. Har vi inte nu i skolorna ett system som handlar om närvaro och rapportering till föräldrarna om inte ens barn är på skolan?

Artiklar i denna stil bara fördjupar och ökar gapet mellan vuxna och barn samtidigt som det spär på villfarelserna att vi måste ha stenkoll på våra barn i vår nutid. För koll hade ju våra föräldrar på oss när vi var unga...eller?

Det handlar om att inte ha koll alla gånger, föräldraskap handlar om att ge ansvar, låta släppa kontrollen och låta barnen själva förstå sin omvärld.