onsdag 27 februari 2013

Vem äger dina elevers utbildningsdata?

I takt med att vi blir allt mer digitaliserade i skolan och att i stort sett alla skolor och universitet nyttjar olika lärplattformar så finns det en del frågor som egentligen aldrig har diskuterats och som blir allt mer viktiga att diskutera. Audrey Watters (@audreywatters) väcker en mycket intressant fråga som handlar om hur våra leverantörer av lärplattformarar (LMS) nyttjar den information som vi delar med oss av? Jag talar här inte om upphovsrättsfrågan vad gäller mitt material som lämnas in utan snarare det som kallas för learning analytics vilket innebär att genom att analysera hur elever eller användare nyttjar information på en sida kan nyttja denna information till att leverera utbildningsmaterial som hjälper en elev att komma vidare. Eller som vi kan läsa i Horizon Report 2012: “the interpretation of a wide range of data produced by and gathered on behalf of students in order to assess academic progress, predict future performance, and spot potential issues.” Ett exempel på detta ser vi i filmen nedan om Digitala Aristoteles.



Vad det handlar om är alltså frågan om vem som egentligen äger denna information? Är det eleven, skolan, företaget som vi köper vår digitala lärplattform av (alternativt andra lösningar som Google Apps, Microsoft, Posteroussom lägger ned  den 30/4 2013 och alla de skolor i USA som lagt sin information på denna sida, vart tar nu denna information vägen, ) eller är det kanske staten som i somliga fall äger informationen? Det kan förefalla vara en liten fråga men det är det inte enligt min mening. I och med att vi kan med hjälp av datorer ta reda på så mycket mer om våra elever och hur de gör framsteg (eller går bakåt i utvecklingen) så är detta en fråga som är mycket viktigt. Vi har inte riktigt förstått inom skolvärlden var vi är på väg utan fortfarande så funderar vi mest på våra LMS och hur vi skall få folk att använda dem.

Om vi ser till våra avtal så framgår sällan just hur vår data får användas och i de fall det står något så handlar det inte om det som jag talar om i stycket ovan. Vi vet helt enkelt inte vilken data som samlas in  i det vi gör i våra LMS och vi vet ännu mindre hur datan används och av vem. Faktum är att företagen som vi köper tjänsterna av sitter på en enorm skatt då vi hela tiden pumpar in information om hur elever (och lärare) agerar i de digitala miljöerna.

Tidigare idag kunde vi läsa om företaget Kickboard som lyckats få in 2 miljoner dollar i utvecklandet av sk. School Analytics-verktyg för att kunna ge lärare, skolledare och föräldrar mer information över hur det går för varje elev. Detta är alltså redan på gång och kanske är det nästa generations lärplattformar vi talar om, men lärplattformen får nu en helt annan innebörd. Det handlar här om hur datorer tolkar det som sker i de digitala miljöerna och med en sådan utveckling får vi så många nya etiska frågeställningar att hantera.

Några frågor vi inledningsvis bör ställa oss är följande: Vad räknas som utbildningsdata? Vilka äger denna data? Hur får företagen samla in datan och vad får de göra med denna information?

Frågan har sällan eller aldrig diskuterats i Sverige och jag tror att det är hög tid att diskutera detta på alla utbildningsnivåer i  Sverige. Den 

torsdag 21 februari 2013

Jabberwocky-“How do we redefine? With a new definition!”

"How do we redefine? With a new definition"
I TV-serien Better off TED (säsong 1, avsnitt 12) så inleds programmet med att huvudpersonen i serien (Ted) känner sig tvungen att ljuga för sin omgivning för att kunna möjliggöra en anställds ambition att skapa ett grönare företag. I takt med att han blir tvungen att ljuda för fler för att dölja kostnaden för detta så säger Ted att pengarna går till företagets högst prioriterade projekt Jabberwocky (namnet tog han efter att ha sett ordet slumpmässigt). Det hela utvecklar sig till att bli det enda man talar om på det stora företaget. Alla talar om det men ingen vet vad det är, alla vill vara med trots att det inte finns något underlag alls och Jabberwocky blir till en snöboll som bara växer och som inte går att stoppa. Slutligen så står Ted tillsammans med sin chef (som nu vet att Jabberwocky inte existerar) i ett läge där man skall presentera projektet för 2000 personer. Det är nu det blir intressant när man skall presentera ett produkt som inte finns och med en "strålande" presentation med en massa floskler så lyckas man att få alla åhörare att tro att det finns en produkt som heter Jabberwocky trots att det inte finns det, lite av "Kejsarens nya kläder". Under presentationen sägs följande: "Det vore ännu bättre om vi hade en produkt" varpå chefen Veronica replikerar: "Produkter är till för de som inte gör lysande presentationer".

Ibland känner jag igen mig i detta luftslottsbyggande. Det hela låter suveränt, alla vill vara med men inget vet egentligen vad det handlar om. Genom att att införa nya begrepp och definitioner så vill vi gärna tro att detta är något som vi måste hänga på, annars kommer vi att framstå som okunniga och sena. Detta är inget ovanligt och sker hela tiden inte minst inom IT-världen. Det handlar mer om förpackning än om innehåll.

Favoritcitatet under presentationen är: “How do we redefine? With a new definition!”

Se klippet på denna sida.



onsdag 20 februari 2013

Poetiskt, vackert och alldeles otroligt tungt

Mobbning och utanförskap är vanligare än man vågar tänka och att förstå hur det känns är svårt. Poeten Shane Koyczan har skapat en anti-mobbning film som för tankarna till Pink Floyds The Wall men med ett helt annat djup. Ord kan inte beskriva detta...

Google Glasses-det finns de som får testa

Vi har tidigare hört om Googles utveckling av smarta glasögon i form av Google Glasses och utvecklingen går vidare. Det ryktas även om att Apple håller på att utveckla liknande glasögon som kopplas till internet och i Google glasses fall till Googles tjänster. Utvecklingen går fort och om man ser till den senaste filmen som släppts av Google har man här inkluderat möjligheten till videokonferens (via Google Hangout) samt även översättningsmöjligheter (Google translate). Det som jag ser som oerhört utmanande är detta hur vi inom utbildningssektorn hanterar denna utveckling. Faktum är att vi kan utgå från att internet växer in i våra liv på nya sätt hela tiden och när internet för alltid och överallt blir tillgängligt så behöver vi snart inte ta vägen över olika digitala artefakter som idag (den bärbara datorn är nog en kortare passus i vår digital utveckling). Denna utveckling kommer definitivt att utmana skolan och frågan om fusk kommer att ta helt nya proportioner. Vi kommer att behöva diskutera vad fusk är och omvärdera utantill kunskaper samtidigt som vi säkert kommer att tappa en del viktiga förmågor.

Google glasses är bara en början där olika smarta devices blir en del i det som kallas för internet of things. Jag tror att skolan i högre grad måste börja fundera på hur man för in programmering in i undervisningen, detta för att fortsatt vara en kunskapsnation (tänk, jag trodde aldrig att jag själv skulle sälla mig till de som föreslår detta). Varför det kan man fråga sig? Problemet med vår IT-utveckling är att vi idag bygger tjänster på andras lösningar som t.ex. google maps. Det är väl i sig bra men för att utveckla och fortsatt vara en innovativ nation krävs att vi skapar nya lösningar och idag sker detta genom programmering. Det är kanske just därför t.ex. Raspberry Pi har blivit så populärt inom skolan.



Google glasses bygger just på andra tjänster vilket är naturligt, frågan är bara vilka nya utvecklingsområden vi kommer att se utöver GPS-positioneringar, röststyrning, kamerateknik, översättningsmoduler och internetuppkoppling vilket i stort sett Google Glasses handlar om?

Just nu söker Google efter testpiloter för att nyttja Google Glasses, tyvärr antar de bara sökande från USA. Ansökningsformulär finns här.

tisdag 19 februari 2013

Spegla din iPhone/iPad med Reflector

Jag har nu fått frågan så många gånger så jag måste skriva ett inlägg om programmet Reflector där jag enkelt och trådlöst kan spegla min iPad/iPhone och visa appar via datorn som är kopplad till en projektor. Detta är mycket enklare än att växla mellan dator och iOS enhet fram och tillbaka och det ser mycket proffsigt ut dessutom. Om du vill spela in en film från din enhet eller bara röra dig fritt under en föreläsning är Reflector helt lysande. Det enda man bör tänka på är att man måste koppla upp både iOS-enhet och dator på samma nätverk för att det ska funka. Det går heller inte att nyttja stora WiFi-nätverk då enheterna inte kommer att hitta varandra så om man är på t.ex. en skola eller i en större föreläsningssal så skulle jag rekommendera att nyttja eget nätverk.

Jag har vid något tillfälle haft både en iPhone och iPad bredvid varandra vilket kan vara praktiskt om man vill visa en app eller funktion på båda enheterna.

Tidigare har jag kört med sladdar kopplad till iPaden men om man vill röra sig lite samtidigt som man demar så är händer det att sladden lätt kan tappa kontakten och då blir det inte särskilt snyggt.

torsdag 7 februari 2013

IT och lärande i framtiden. Om konsten att sia.

Det är många som yttrar sig om framtiden, vilken värld vi kommer att gå in i och hur morgondagens lärande kommer att se ut. New Media Consortium har under mer än tio år samlat ett 50-tal forskare och IT-kännare för att gemensamt samla sig kring det man tror kommer att påverka skola och högre utbildning under de kommande åren i rapporten Horizon Report. Nedan ser vi ett sammandrag av den senaste rapporten.




Rapporterna kan ni ladda ned och jag har följt dessa under flera år och det är en intressant läsning samtidigt som man slås av hur lite vi egentligen vet om framtiden. Jag har gått igenom de senaste tio årens Horizon Report dokumenten för högre utbildning och ibland får jag känslan av att om man upprepar samma sak tillräckligt många gånger så tenderar det att bli sant...eller åtminstone nästan sant.

Om vi går tillbaka till år 2004 så trodde man att lärobjekt (learning objects) skulle slå igenom vilket det aldrig gjorde. Man kunde alltså inte ens sia om det som skulle hända inom det närmsta året. Ytterligare såg man att i framtiden inom två till tre år skulle 3D-utskrifter komma att bli aktuella, visserligen hade de rätt men det skulle snarare ta 8-10 år innan det skedde.

Horizon report 2005  föreslog att inom två till tre år skulle Spelifierat lärande (Educational Gaming) slå igenom vilket det än idag inte har gjort fullt ut inom högre utbildning. Vidare trodde man att Augmented Reality skulle slå igenom inom fyra till fem år, än idag har det inte alls slagit igenom annat inom nischade områden inom högre utbildning.

Horizon Report 2006 tog återigen upp förslagen ovan om  Educational gaming och Augmented reality och att detta skulle få genomslag inom två till tre år (Educational Gaming) och fyra till fem år för Augmented reality . Vi är alltså nu inne på årsspannet 2009-2011.

Horizon Report 2007 lyfte fram det uppenbara om än något försiktigt i det att inom två till tre år kommer mobiltelefonen att slå igenom inom högre utbildning samt Virtuella världar. Virtuella världar slog aldrig igenom annat än inom olika experiment men inte på bred front. Mobiltelefoner däremot var självklar.

Än en gång lyfter man fram detta att Educational Gaming (nu under benämningen Massively Multiplayer Educational Gaming) kommer att få genomslag inom fyra till fem år (dvs senast förra året 2012) vilket inte heller skedde.

Och så här håller det på, det som sedan sker är att de kommande analyserna om framtiden är lite mindre detaljerad och bygger snarare på rätt uppenbara utvecklingsskeden. Däremot återkommer Augmented Reality återigen i rapporten för 2010 men nu under begreppet Simple Augmented Reality vilket man trodde skulle vara stort idag...än en gång ser vi att det inte stämmer.

Vad kan vi då säga om dessa rapporter, fyller de någon funktion? Ja, om vi ser dem som inte ett verktyg för att sia om framtiden utan snarare som en omvärldsanalys över det som är på gång inom forskningen och IT utvecklingen så fyller de en funktion. Däremot kan vi inte läsa dem som ett recept på framgångsrik utveckling inom IT och lärande. Det som är intressant är också att trots att man samlar så många "experter" så blir det inte rätt ändå. Egentligen är det rätt befriande att vi inte blir låst av dessas åsikter utan att saker och ting tar helt oväntade vändningar.

Läs rapporterna från New Media Consortium, ibland blir det rätt, andra gånger är det man läser helt uppenbart och kan t.o.m kännas lite gammalt trots att det ska vara det senaste. Andra gånger känns det som att man har lyckats få med något som några entusiaster i MITs källare i Boston håller på med och som aldrig kommer att slå.

Det som kan bli allvarligt är ifall man tar dessa för sanna, för då kan man investera totalt fel i tid och engagemang. Vi ser t.ex. att många lärosäten satsade på närvaro i den virtuella världen Second Life som var lite hypat för några år sedan men det blev inte mycket mer än en hype.

Det är väl när vi ser i backspegeln som vi förstår framtiden? Sa jag föresten att Horizon Report 2012 och 2013 nämner att Augmented Reality kommer att bli stort inom två till tre år :-)

måndag 4 februari 2013

Är det möjligt att begå virtuellt självmord?

Det är något lockande i tanken över att totalt försvinna från webben, i det att inte lämna några spår och kanske också lämna alla sammanhang på nätet. Redan tidigt i internets historia så talas det om de som försökt lämna nätet totalt, i boken Virtual Faith-The Irrelevant Spiritual Quest of Generation X av författaren och teologen Tom Beaudoin från 1998 kan vi läsa följande där Tom beskriver hur han tar farväl av sina vänner online:
"Dear virtual friends. I can no longer tolerate life in this virtual world. I need more real forms of relationsship than I can find here. It would be inappropriate to say good-bye, that I will never see you again, since in fact I have never seen you. Thats the key reason I must end my life in cyberspace. There is something profoundly absent from our knowledge of eachother in this medium. I want and need something more real"
och det var ännu i en tid när internet inte hade de sociala dimensionerna som vi har idag. Även om det är lockande så undrar jag i vilken omfattning detta verkligen sker? I Toms fall ovan så återföll han efter någon eller några veckor med ny kraft.  Är det några som totalt lämnar nätet eller är det helt omöjligt idag? Eller lämnar man de sociala nätverken och enbart nyttjar nätet till sådant som hör vardagen till i form av praktiska göromål? Andra menar att man aldrig gått in i de sociala nätverken men i samma sekund som man tar del av andra synpunkter om en produkt eller tjänst så är man del i av de sociala nätverken, kanske inte aktivt men ändå del av.

Distinktionen mellan verkligt liv och online har suddats ut, vi kan inte längre skilja dessa två åt då online är offline och tvärt om. Därför haltar texten från 1998 ovan men det som är intressant är just känslan av att vilja lämna. Det låter brutalt att tala om självmord då det är ett mycket tungt begrepp och som är så allvarligt, begreppet används dock och skall i detta inlägg ses som ett avhopp från internet. Det är inget självmord i egentlig mening men det är en fundamental förändring. Avhoppet blir svårare och svårare dessutom då våra sociala nätverk kryper allt närmare oss, de är en del av oss och påverkar oss. Mobilen är vår förlängda kropp och utan denna är vi naken och utanför. Är det överhuvudtaget möjligt att för en som en gång gått in i detta kunna lämna?

I vilket fall så finns det idag olika sätt för att avsluta sina engagemang i sociala medier men hur effektiva dessa är är svårt för mig att avgöra då jag själv inte har testat dem. En av de som funnit med under flera år är Suicidemachine där jag kan välja att totalt utplåna mina sociala tjänster eller kanske välja en bland andra tjänster.


Lifehacker har skrivit en guide över hur man gör för att lämna t.ex. Twitter och Facebook samt hur man därefter också rensar sina spår i Googles sökmaskiner. Men det finns brister i dessa metoder och det är att vi aldrig kan rensa ut oss totalt. Vi finns kanske med i olika forum vilka är svåra att rensa och i somliga fall så når vi helt enkelt inte informationen, vi har inte verktygen för det.

Om du känner någon som har lämnat så får du gärna skriva en kommentar om detta. Vad hände och hur blev det sedan? 


fredag 1 februari 2013

Sociala medier i filosofiska rummet

Programmet om sociala medier i filosofiska rummet har spridits rätt bra inom just de sociala medierna. En intressant lyssning där Mymlan, d v s journalisten, bloggaren och sociala medier-experten Sofia Mirjamsdotter, diskuterar information overload med datavetaren Andreas Jacobsson och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors och som väcker en hel del funderingar. Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna till.

Det jag tog till mig i programmet var bland annat just detta att vi ofta talar om att vi konsumerar information men fokus ligger egentligen snarare på informationen i sig, dvs. inte innehållet, utan just detta att informationen i sig, dvs vilka uttryck den tar och vilka kanaler som nyttjas har blivit mer i fokus. Det är därför vi har så många som lever på att idag berätta för oss andra hur sociala medier fungerar och vilka mekanismer som påverkar informationsflödena. Det är fantastiskt att se hur ett företag som t.ex. Google som" bara" förmedlar information har vuxit och blivit ett företag som omsätter mångmiljarder. Informationen i sig är viktig och de som kan hantera dem bäst har höga Klout-poäng (Mymlan har när detta skrivs 72, Gärdenfors och Jacobsson återfinns inte i Klout-score). Poängen kan säga att personer med höga poäng har stort inflytande inom sociala medier. Jag tror att denna tanke är viktig att fundera över, att informationen i sig har blivit så viktig och risken finns att vi missar själva målet om fokus ligger på detta (min egen tanke).

Sen i slutet av programmet talar man om detta om ett eventuellt behov av att vara nedkopplad ibland. I detta resonemang så har man olika åsikter men Mymlan tror att den nya generationen som växer upp och som alltid haft tillgång till internet kommer att hantera detta bättre än vuxna, dvs att de kommer att klara av att hantera informationen och leva med den och inte ha behov av att koppla ned i större omfattning och klarar stresstanken (lyssna på klippet från just den delen av programmet). Även Andreas Jacobsson menar att det troligtvis inte är något problem medan Gärdenfors är mer skeptisk. För egen del tror jag att många, inte minst unga har svårt att slita sig från den digitala sfären och att det krävs att man aktivt avstår från att vara online. Problemet blir bara att när vi som vuxna sätter de reglerna för våra unga samtidigt som vi själva fortsätter att använda oss av enheterna hela tiden så ger vi en signal till barnen att det är OK och med det blir det också orättvist i det maktspråk som vuxna då utövar.

Det som är slående i detta program är hur lite man egentligen vet, det är mest en massa "tror" och "tänker" som säga i programmet och det är mycket litet man vet. Det dialektiska samtalet är oerhört viktigt och det är samtidigt därför detta program blir så behagligt att lyssna till, men när kommer vi att ha underlag för våra känslor och det vi tror? Kommer de överhuvudtaget eller är den tiden förbi när vi talar om en föränderlig värld som IT idag är. Kan vi någonsin hinna i kapp med forskningen?