Vakna med din personliga app

I många filmer som fokuserar på ett framtida samhälle består av beräknande system och algoritmer som agerar innan människan ens har förstått att något är på väg att hända. I filmerna så finns det sällan plats för kärlek och reproduktionen har blivit en praktisk och tidsödande process. På något sätt kan man ibland skönja denna dystopiska framtid om man granskar den utveckling som vi just nu är inne i. Vi talar om internet of things och quantified self som handlar om att våra digitala liv integreras i allt, i det vi bär på kroppen såväl som i våra fordon, prylar...ja allt. Pew Internet som är ett forskningsinstitut i USA har nyligen genomfört en studie där man tillfrågat ett flertal forskare och framtidsanalytiker om 2025 och där kan vi läsa bl.a. att internet 2025 kommer att bli som elektricitet, mindre synligt men djupare inbäddat i våra liv. I denna utveckling kommer vi själva inte behöva tänka utan vi kommer att bli vägledda utifrån våra tidigare beteenden och intressen. Redan nu pågår sådan forskning och det finns en hel del tjänster som just arbetar med att förutsäga vad jag ska göra eller inte göra. Den enklaste formen av detta är t.ex. de förslag vi får upp på Spotify som helt bygger på det som jag annars lyssnar till samt vad andra med min musiksmak lyssnar på.

I Spike Jonze film “Her” från 2013 får huvudpersonen Theodore en ny bekantskap i sitt nya operativsystem i mobilen, ett system som helt bygger på artificiell intelligens och som Theodore senare förälskar sig i och systemet i sig blir även förälskad i Theodore. Idag känns dessa filmer allt mer aktuella då vi faktiskt kan relatera till de påhittade händelser då vi idag lever så nära våra digitala enheter och inser mer och mer att vi faktiskt inte kan leva utan dem. En annan intressant aspekt i filmen Her är att det för Theodore är enklare att relatera och älska den person han finner i sitt operativsystem. Systemet förstår honom mycket bättre än någon levande individ och svarar på Theodores behov och upptäcker dem på en gång.

Exemplet ovan är ännu lite extremt men vi kanske kan ana framtiden redan nu. Appen The Early Edition är den nya väckarklockan som inte bara spelar musik utan också levererar de senaste nyheterna utifrån det som du är intresserad av, du får vädret baserat på din plats och annan information. Jag har testat appen och en mjuk och behaglig röst (precis som i filmen Her) läser upp nyheter (dock kan rösten hacka lite). Utöver information om väder och nyheter så får jag också lite filosofiska betraktelser från appen, precis som om att appen är något mer än just bara en app.  Se film nedan:


Enligt The Early Edition är denna app just nu den mest nedladdade appen inom kategorin musik både i Norge, Tyskland och Singapore. (Eller snare, enligt appen själv som just berättade det för mig)

Men den övergripande frågan kvarstår...blir vi lyckligare av att veta mer, kunna mäta allt och ständigt vara i kontakt med andra? Digitaliseringen förändrar vårt samhälle och våra normer mycket mer än vi inser och den mest intressanta frågan i detta ställer jag till dig som läsare: Hur har detta påverkat ditt inre liv?

Digital humanism - en nödvändighet för att förstå vår samtid

Jag har vid flera tillfällen skrivit om Lifelogging och att tekniken alltmer kryper allt närmre kroppen. Vi får nya sätt att mäta oss själva och inte minst är det kopplat till träning. Vi får fler siffror, mer data, samtidigt kanske vi bara vet mindre och mindre om oss själva? Armband som mäter våra steg och hur vi sover är ingen nyhet, vi ser det i t.ex. Nike Fuelband, Jawbone UP eller Amiigo som släpps i sommar.

OMsignal har under en tid utvecklat träningsplagg som mäter puls men även hur mycket du tar i om du t.ex. är på gymmet och tränar. Du kan alltså mäta effekten men även när du når maxpuls och din kadens vid löpning. Se film nedan:

I takt med att forskningen nu tar fram allt mindre enheter som klarar av allt mer så kan vi vänta oss att teknik kryper in i alla saker. Man talar om sakernas internet (internet of things) och när jag tidigare idag såg en glödlampa som också innehöll en högtalare som man kunde spela musik via med bluetooth teknik så verkar det som att det inte finns några gränser för var tekniken spelar en allt större roll. Tekniken kan spela roll i din bil, det känner du redan till, men hur är det med cykeln? Ett nytt kickstarterprojekt samlar just nu in pengar för att förverkliga idén om en smart cykel som inte bara visar vägen dit du ska men även varnar för trafiken runt dig.

Jag brukar säga att vi bara är i början av en mycket snabb och intressant utveckling, en utveckling som bär med sig så många etiska dimensioner att vi snart på allvar måste fokusera på digital humanism där vi kan betrakta teknik i relation människa maskin utifrån filosofiska, psykologiska, litterära, kulturella, historiska och lingvistiska perspektiv. Vi är en del av internet eller åtminstone börjar vi att bli det. När tekniken finns överallt så kommer vi nödvändigtvis också behöva fundera över oss själva som individer. När vi vet allt mer om oss själva utifrån data, så måste vi inte bara kunna tolka denna data utan även förstå vad datan gör med oss.

Din vardag och träning, Facebooks nästa steg in i våra liv.

Facebook köpte för två veckor sedan upp det finska företaget Protogeo som skapat appen Moves. Detta är en en app som mäter när du går, cyklar, springer mm men även när och var. Moves är bara en i raden av hälsoappar som möter dina steg och beräknar kalorier mm. Vi ser liknande funktioner i Runkeeper, Nike+, Runtastic, Argus mfl i de sk. Fitness-apparna. Det är i grunden rätt bra appar som ger dig lite kontroll över hur du rör på dig mm.  Nu när Facebook köpte upp Moves så händer något annat som är intressant. Senast i fredags gjorde ProtoGeo klart att användardata från denna Moves inte skulle sändas till Facebook men kort därefter, nu i måndags, så ändrade Moves i tysthet användaravtalet där vi kan läsa följande:

We may share information, including personally identifying information, with our Affiliates (companies that are part of our corporate groups of companies, including but not limited to Facebook) to help provide, understand, and improve our Services.

Vad det handlar om är att data från appen kan Facebook nyttja data från Moves som skulle kunna läggas till din profil i Facebook, vad det skulle kunna innebära utvecklar jag strax. Facebook har via ett pressmeddelande sagt att Facebook att de endast vill nyttja informationen för att kunna utveckla appen och ge tekniskt underhåll.

"Commingling, or merging, data would allow us to identify Moves users who are also Facebook users – we have no plans to do that. In other words, Facebook is not adding Moves user data to a Facebook user’s Facebook account. But, Facebook will be providing support and services to the Moves app and to be able to do this, we have to have access to the data that Moves already collects from its users – which is ‘sharing’ data.

In order to support the provision and operation of the Moves app, Facebook will need to have access to the Moves data. Such support for Moves may include performing technical maintenance and developments of the service that improve the experience with the app."

Jag tror att det finns goda skäl till att få informationen från Moves kopplade till Facebookprofilerna, tänk bara vad Facebook kan göra med denna information:

• På vägen till jobbet passerar du en affär och när du går där och samtidigt mäter dina steg så får du ett meddelande om uppfriskande dryck.
• Du kan få riktad reklam om gym i närheten eller kanske om löparskor, cykelkläder eller träningsmode på din Facebook-profils flöde. Kanske också lite lukta-gott artiklar.
• Och om det visar sig att du går lite så får du kanske tips om tidningar eller appar som du kan köpa för att motivera dig mer. I de fall man har kopplat Moves-appen till andra appar så kanske du också kommer att mäta hur du sover på nätterna, då är det ju bra om du får förslag på tabletter så att du sover bättre.

Problemet är att nu handlar det om information som kanske inte verkar så värdefull egentligen för mig men när man korskör stora mängder data så vet helt plötsligt t.ex Facebook mer om dig, dina vanor och dina vänner än vad du själv gör. Om man i nästa steg tänker sig att denna information säljs till försäkringsbolag så kan de företagen med denna data räkna ut din hälsa utifrån hur du rör dig eller inte rör dig. Utifrån det så sätts försäkringspremier. Det sker inte idag men det är en möjlig utveckling.

Eller om fel personer får veta exakt hur du rör dig i din stad på dina rundor så kan denna data nyttjas på en mängd olika sätt.

På Twitter är det nu många som reagerar på detta uppköp och lämnar appen för andra alternativ (se ovan). Det som jag funderar på är om man framöver måste få produktinformation om appar så att man vet vilka partners företagen delar min information med.

Det kan tyckas att jag överreagerar men om man sätter sig in lite i hur mekanismerna fungerar så inser man att det helt klart är vi som är produkten. Och det som är oroväckande är hur Facebook m.fl. får allt mer makt i vår vardag.

"OECD dödar lusten att lära"

I ett upprop sänt till OECDs chef för Pisa, Andreas Schleicher, uppmanar över 100 pedagoger världen över att problemen med Pisa samt att nästa omgång av tester bör avbrytas. Uppropet som återfinns här uppmanar OECD att fundera över de negativa konsekvenser rankingen innebär och i brevet skriver man bland annat OECDs ranking uppmuntrar regeringar att söka "kortsiktiga lösningar" för att klättra på rankingen. Rankingen dödar snarare glädjen i att lära och omvandlar det till "slit". Författarna till brevet menar att Pisa leder till ett beroende av kvantitativa åtgärder för att rangordna och stämpla elever, lärare och skolledare. Rankingen snedvrider läroplanen vilket minskar lärarnas autonomi och leder till ökad stress i skolan.

Författarna av brevet är tuffa i sina formuleringar. De skriver att OECDs växande inflytande över hur skolan sköts och vad de lär ut är djupt odemokratiskt. Till skillnad från Unicef ​​och Unesco, har den ingen "legitimt mandat" i utbildningen.  "OECD är en klubb", säger Heinz-Dieter Meyer, professor i utbildningspolitik vid State University i New York och en av brevets upphovsmän. "Det finns inte ens en strävan till demokratisk legitimitet. Du blir medlem enbart genom att bli inbjuden".

Det är ett mycket läsvärt inlägg i debatten och många ifrågasätter Pisa, man frågar sig också i detta upprop vilken kunskapssyn det är som premieras i Pisa? Uppenbarligen gäller det att plugga och kunna saker utantill, detta blir problematiskt anser författarna då sådan kunskap sällan leder till en förmåga att skapa nya idéer och innovativt tänkande.

Värt att läsa, se OECD and Pisa tests are damaging education worldwide - academics

Den här måste ju du bara ha så du kan logga ditt liv...och andras.

Så har jag haft den lilla kameran som tar kort var 30e sekund. Narrative heter den och är en innovation från ett Linköpingsföretag som startade som ett så kallat Crowdfundingprojekt. Jag har haft den som sagt en tid och många frågar om den när jag bär den på mig och helt klart är att det finns många frågor kring denna produkt. Namnet Narrative är inte slumpmässigt valt utan Narrativ kan översättas med berättande. Tanken är alltså att vi får möjlighet att berätta en historia med denna pryl. Kanske är Narrativ en förlängning av den narrativa etiken där det centrala är att alla människors livsberättelser skapas och ges mening på samma sätt som litterära berättelser. Dessa livsberättelser, både våra egna och andras, avgör hur vi uppfattar och värderar det som sker runt omkring oss och hur vi handlar i konkreta situationer.

Lite om kameran. Kameran är liten men ändå rätt lätt att upptäcka, i alla fall om man har en vit kamera mot en mörk skjorta eller tröja. Det finns även svart och orange kamera och den svarta är lättare att dölja. Kameran tar en bild var 30e sekund och skall också lägga in en GPS-positionering (detta sker dock inte på rätt sätt med nuvarande mjukvara). Kameran tar bilder med en upplösning på 5 megapixlar men det går inte att ladda upp bilderna direkt till sociala medier utan alla bilder måste importeras till dator för att sedan laddas upp i Narratives lagringstjänst. Det går även att spara bilderna lokalt på datorn. När bilderna laddats upp når man dem via Narratives app och sedan är det upp till dig att publicera eller sända bilder var du vill.

Bilderna blir väl sådär...det är ofta suddiga bilder och när man rör sig så blir klart bilden suddig. Man vet ju inte när bilden tas och lunchjoggingturen tidigare i dag på Lugnet blev inte särskilt bra bildmässigt sett. En del bilder blir bra, andra mindre bra. Får en att tänka på citat från filmen Yes Man: "Vem som helst kan väl ta bilder stillastående".

Riktigt så illa var inte spåret, här har kameran inte lyckats få till ett bra kort.

På resa hem på cykeln såg vägen ut såhär

 Men nu kommer vi till frågan, vad är poängen och hur uppfattar mina vänner och omgivning denna ofrivilliga fotografering? Själva poängen enligt Narrative är att vi kan dokumentera och skapa våra egna berättelser på ett enkelt sätt med kameran. Du ska inte behöva fundera utan bara vara i stunden, fotograferingen sköter sig själv. Du skapar din egen berättelse. Men det är inte bara din egen berättelse utan det är också dina vänners berättelser. Jag frågade en kollega idag när han såg min kamera på skjortan om han tyckte att det var obehagligt? Inte obehagligt kanske ansåg han men däremot blir man lite nervös, inte minst för att man inte har något att säga till om. Man vet inte vad som fotas, än mindre var det eventuellt kommer att användas.

Själv ser jag att många lägger märke till kameran, en del känner säkert till den, andra undrar vad det är och alla frågar mig och sig själva...varför? Jag tenderar att hålla med dem. Jag ser ingen poäng med kameran, även för egen del känns det obekvämt att bära den då jag vet att jag fotar människor utan deras kännedom om det. Det är inte olagligt men det ger mig etiska bryderier. Samtidigt så tror jag att detta bara är början på än mer enkla men samtidigt mycket avancerade kameror som både filmar och tar kort och som också ger oss möjlighet att ladda upp direkt på nätet där vi önskar. Jag har sett i en del kommentarer att man ville se en automatfunktion som publicerar bilder omgående när de tagits.

Dessa kameror kommer att finnas i skolor och andra platser där människor rör sig och då måste vi som finns i dessa miljöer förhålla oss till dessa prylar. Åter till den narrativa etiken. Med Narrative så skapas nya berättelser och kommer påverka oss på olika sätt. Vi kommer direkt att agera annorlunda när vi vet att vi dokumenteras och plötsligt så ändras värderingar om t.ex. integritet och ansvar bara för att tekniken möjliggör nya sätt att skapa dessa berättelser på. Mina barn ser direkt när jag har kameran och de undrar...varför har du den där på dig. De vet exakt vad det är men ser inte poängen med att deras far har en sådan på sig. Vi har en del att lära oss av de unga.

Ibland får man bilder som man inte väntat sig

Fint väder...många foton blir det av samma motiv när man sitter still

Selfies och likes - vår nya valuta?

Noterar att Apple nu i amerikanska (US) app-store har en egen avdelning för Selfie-appar. Selfi-trenden har blivit stor och får nu också högre acceptans när apparna inte förpassas till olika kategorier i app-store. Vi ser också att i Google Play-store så finns det en mängd appar för att skapa selfies men ännu ingen särskild kategori för detta.

Selfies som fenomen är mycket intressant. Det hela är fullt naturligt, jag vill med en selfie visa upp för min omvärld hur jag ser ut, var jag är och med vilka. Vi kan moralisera över detta men för egen del känns det inte rätt. Det är lätt att bara se faror med selfies och hävda att det är ett ytligt uttryckssätt bland unga. För en tid sedan skrev jag ett inlägg om selfies som handlar just om denna moralpanik. 

Däremot så kan kanske jakten på "likes" bli lite svår. Jag har flera gånger sett hur instagramanvändare kan värdera en bild i antal "likes" innan man ens lagt ut den, dvs man gissar hur många likes man kommer att få och överträffas detta så blir man klart glad. Likes blir nästan den nya valutan där den som har flest likes är rikast. Kanske har jag fel men status kan idag nås på nya sätt, i extremfallen kan det gå så illa som den unge man som Tweetade att personen i fråga lovade att skjuta någon om hans Tweet retweetades 100 gånger. Här sammanfaller nog många problem hos denne unge man som resulterade i denna Tweet. 

Men om vi tänker ett steg till...kan "likes" bli likt en valuta? Kan antal likes vara viktigt för framtiden när man ska söka jobb? Är ett högt Klout-score viktigt eller kommer nya uttryck för gillanden framöver att vara en del i en individs profil och status?

Det jag tycker är spännande med selfies och andra uttryck för bejakande och bekräftelse är att vi måste fundera över oss själva som individer, oavsett om vi själva lägger upp selfies eller jagar likes. 

Kulturantropolog Michael Wesh säger följande:

“Och det är därför jag ville föreslå att vi tänker om över alla dessa saker: Identitet, Copyright, författarskap, etik, estetik, retorik, förvaltning, personlig integritet, handel, kärlek, familj, utbildning och ... oss själva”

Jag tror att Wesh är helt rätt ute i sin formulering ovan. Selfies, gillanden och retweetanden är en del av vår mänskliga utveckling...och oss själva.

Att inte sätta sig in i informationstekniken är ett tjänstefel

Har du någongång försökt få ett paper accepterat på em konferens, då vet du också hur mycket tid det går åt samt väntan på att få sitt paper eller konferensbidrag accepterat av nämnden som beslutar om kvalitet och relevans för konferensen.

Men nu väcks frågor över hur en del av dessa papers produceras och två förlag som publicerar papers har nu varit tvungna att rensa bland alla de papers som finns i deras databaser. Orsaken är enkel, idag är det lätt att skapa ett datorgenererat paper baserat på information som finns inom ämnet.

I en artikel på Nature kan vi läsa om hur datavetaren Cyril Labbé vid Joseph Fourier universitet i Grenoble i Frankrike har katalogiserat datorgenererade papers som publicerats i över 30 konferenser mellan 2008och 2013. Sexton av dessa dök upp i förlaget Springers arkiv.

Hur går då det hela till? Det finns en tjänst som heter SciGen som togs fram av två MIT-studenter i Cambridge redan år 2005. Tjänsten skapade man just för att kunna bevisa att det går att automatgenerera papers som kommer att accepteras av konferenser (läs mer om detta här ) Om du själv går in på tjänsten så kan du mycket enkelt skapa ett paper som dessutom innehåller modeller och kanske grafer samt en referenslista (det bör understrykas att de dokument som skapas är utifrån informationsteknik som ämnesområde).

 Skärmdump av ett eget datorgenererat paper

Tekniken för att skapa dessa bygger på att papers skapas utifrån en karaktäristisk vokabulär som genereras av SciGen. Med samma vokabulär har Cyril Labbé skapat en annan tjänst som upptäcker om dokumentet har skapats med SciGen. Denna når ni via Labbés webbplats. Labbé såg att många av dessa papers som datorgenererats har accepterats på Kinesiska konferenser.

Utifrån detta resonemang och teknikutveckling så kan vi utgå från att vi framöver kommer att få flera tjänster som skapar falska nonsensdokument men som ändå ser korrekta ut. Detta blir en stor utmaning för högre utbildning men även skolan i allmänhet. Våra plagieringsverktyg kommer inte att räcka till för att detektera dessa falska dokument då de inte bygger på andras utan skapas av datorer och blir alltså helt unika. Mer intressant är att vi framöver också kommer att kunna nyttja all data som vi nu laddar upp i molnet och med denna data så kommer vi att kunna med enkla sätt skapa nya sammanhang och ny information som baseras på big data. 

En sak som blir väldigt tydlig är att de som har informationskompetens också kommer att kunna hantera den digitala världen (och med det också världen i stort) överlägset mycket bättre än de som aldrig tar sin i dessa domäner. Att inte kunna hantera digitala verktyg och förstå dess mekanismer kommer att leda till att man inte längre kan hantera många av jobben i framtiden. Att lärare väljer bort att sätta sig i detta är ett tjänstefel. CVn, resuméer,  intyg mm kan idag lätt skapas på annat sätt än tidigare och idag är det nödvändigt att Googla upp som söker en tjänst. Utmaningarna radar upp sig...och det är ju skojigt :-)

Informationssamhället väcker frågor om etik och integritet

Informationssamhället ger oss möjligheter och tillfällen att nå ut till helt nya grupper och individer. Det är fantastiska möjligheter som öppnas i och med denna teknik men samtidigt så går utvecklingen så snabbt att det är svårt för enskilda individer att förstå vad tekniken egentligen innebär. Risken för misstag och den personliga integritetens urholkning är stor, kanske för stor. I kölvattnet av NSA-affären borde vi lära oss att hantera informationsflödena både klokare och något mer sparsamt, dock tenderar vi att hellre lockas av alla möjligheter framför att värna om integritet. Två aktuella nedslag i dagens samhälle visar på etiska frågeställningar som bör lyftas i debatten:

Det ena fallet handlar det om kommuner som inom skolan nyttjar IT i undervisningen, detta är något som allt fler lärare arbetar med men problemet för många pedagoger är att befintliga kommunala IT-system eller upphandlade lösningar inte är tillräckliga för att kunna nyttjas pedagogiskt. Det som sker då är att lärare på egna bevåg väljer tjänster på nätet som eleverna får nyttja för t.ex. glosinlärning eller presentation. Det hela bottnar i ett pedagogiskt driv hos läraren men samtidigt så byggs skolornas lösningar på digitala tjänster där vi inte vet vare sig var informationen lagras, hur den hanteras eller hur länge den kommer att finnas kvar. 

Vid en genomlysning av sju kommuner i mellansverige så visade det sig att kommunernas IT-strateger kände till fler än 15 olika tjänster, i varje enskild kommun, som nyttjades i skolan och där det inte fanns något avtal som reglerade hur information och lagring skulle hanteras.

Information i form av lektionsmaterial, undersökningar, rapporter, inspelningar, mötesanteckningar mm ligger lagrade i molntjänster såsom Google Drive, Dropbox eller Box.net. Här kan vi utgå från att en hel del information om eleverna såväl som lärarna ligger på molntjänster som har sina huvudkontor i USA, Kina och Ryssland. Vi kan också sluta oss till att flertalet lärare och skolledare inte förstår vidden av detta. I vår iver att vilja så mycket inom skolan kan även så mycket bli fel. Molntjänster skulle kunna vara skolans räddning från svåra IT-system…men det kan lika gärna bli dess fall.

Det andra exemplet är allvarligare. Polisväsendet har under flera år haft stora problem med sina kommunikationssystem och när tekniken krånglar väljer givetvis anställda att nyttja andra kommunikationskanaler för att kunna utföra sitt arbete med effektivt. Detta sker inom alla områden, även inom hälsovården och detta är fullständigt naturligt, om än kanske inte tillrådligt. Men när en enskild polisstyrka väljer att nyttja en kommersiell smartphone-app för kommunikation som bygger på att man bjuder in varandra så kan problem uppstå. För egen del finns jag just nu med i ett gruppsamtal som pågår hos en polisstyrka där man av misstag lagt till mig som medlem i appen WhatsApp. Jag får där information om vilken spaning som pågår samt även uppgifter över var poliserna är utplacerade genom positionsinformation som sprids mellan kollegorna i styrkan. Poliserna i denna grupp är inte medvetna över att jag får informationen. Jag förstår varför man valt att kommunicera på detta sätt, det är enkelt, effektivt och också intuitivt men problemen uppstår när misstag sker...som i detta fall. Det andra problemet är också att information av denna karaktär ska inte ligga kommersiella företags servrar. Efter att jag tagit kontakt med polisen i Stockholm angående detta så fick jag inget svar. Inte någonting alls och jag tror inte att man förstår allvaret i detta, inte förrän jag kom i kontakt med media om detta. Mer om fallet i Computer Sweden.

Sverige önskar gärna vara ledande inom IT-utvecklingen, samtidigt måste vi också vara ledande i vad IT innebär när det handlar om integritet, säkerhet och etik. Det kräver ett helt nytt sätt att hantera vardagen, det kräver också att man ständigt uppdaterar sig i vad denna IT-utveckling handlar om, det handlar om nästa generations lärande som pågår hela tiden, alltjämt och nu. Misstag av karaktären ovan sker dagligen inom kommunal, statlig och offentlig sektor och det finns idag en naiv inställning till hanteringen av informationen. Problemet är att teknik ändrar sig fort och med den också kommunikationsvägarna och därför behövs primärt inte utbildning om appar eller olika tjänster utan en djupare förståelse över vad det digitala samhället medför för befolkningen. Myndigheter som polisen bör också tydligt peka på vilka kommunikationsverktyg som skall nyttjas inom tjänsten men samtidigt bygga lösningar som medför snabb och enkel kommunikation inom organisationen. Det vi ser ovan är inte en teknikiver utan istället en kapitulering över icke fungerande system. Alternativen finns lätt att tillgå, men är det dessa vi skall nyttja?

Forskning - IKT på högstadiet och likvärdig utbildning

Pär Isling Poromaa, doktorand inom pedagogik vid Umeå Universitet har i sin artikel som är publicerad på Education Inquiry undersökt tre högstadieskolorns IKT-anvädning i klassrum. Denna artikel lägger fokus på följande tre frågeställningar:

1. Vilka skillnader uppstår i den pedagogiska användningen av IKT i klassrummen
2. Hur och varför tillgången till IKT varierar mellan skolor.
3. Vilka konsekvenser skolornas tillgång och pedagogiskt förhållande till IKT har för elevernas rätt till lika utbildning?

Undersökningen baseras på tre svenska högstadieskolor med olika demografiska sammansättningar.

De tre skolorna är olika till sin karaktär och de har också olika pedagogiska perspektiv på hur man nyttjar IT inom undervisningen. I resultatet framkommer att skolornas huvudmannaskap spelar stor roll för rektorers möjligheter att få tillgång till IKT och elevers och lärares användning av IKT. Framgår gör också att tillgången till olika verktyg ibland kan begränsas på grund av kommunala avtal som sätter käppar i hjulen. I en av skolorna sakans intern kompetens för att kunna kompensera de otillräckliga IKT-verktyg som erbjuds inom de kommunala avtalen.

Det som är mycket intressant att läsa är att studien visar på att elevernas möjlighet till att känna till hur man nyttjar IKT varierar utrifrån elevernas sociala bakgrund. Isling Poromaa skriver att skolor med högt kulturellt/ekonomiskt kapital har störst tillgång till IKT och därmed också större möjlighet till att nyttja IKT som funktionellt pedagogisk verktyg i klassrummen.

Kontentan är att enbart tillgång till IKT är inte tillräckligt för att uppnå en likvärdig utbildning utan det är pedagogiken som organiserar tekniken på ett logiskt sätt och som gör det möjligt för eleverna att lära sig med en teknologi som de är bekant med. Det är särskilt viktigt att elever som kommer från studieovana miljöer får chans att erbjudas en pedagogik med tillgång till tillfredställande teknologi, då detta har potential att behjälpa individualiserad undervisning och är viktigt utifrån ett jämlikhets- och likvärdighetsperspektiv.

Länkar till fulla artikeln här:  PDF HTML EPUB XML

Mobiltelefonen och skolan

Mobiltelefonen och skolan verkar vara ett kärt ämne att diskutera, inte minst av föräldrar som har sin bild av hur skolan ska fungera. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet så är det många som är upprörda över att Skolverket yttrat sig om mobiltelefoner där man menar att elever har rätt att nyttja mobiltelefonen under lektionstid så länge det inte stör undervisningen, se mer om detta på SVT.

I viss mån är det en förståelig upprördhet med tanke på att vi gärna vill jämföra dagens skola med hur den var när vi själva gick i skolan. Detta är nog det första misstaget vi gör, vi kan helt enkelt inte jämföra med den gamla skolan för då vore inte skolan aktuell längre. På samma sätt som innehåll förändras över tid som förändras även formerna för skolans metodik. Vi bör nog jämföra skolan med dagens arbetsplatser istället där internet och mobiltelefoner tillhör standardutrustningen. Sedan är det rätt intressant hur vi föräldrar förser våra barn med smarta telefoner och därefter attackerar dem för att de vill nyttja sina enheter. För det är verkligen en attack på våra unga som gärna härmar vuxenvärlden. En vuxenvärld som aldrig attackeras för mobilvanor eller andra vanor heller för den delen. Det är ett mycket tråkigt maktspel som pågår där de unga blir slagpåse. Med tanke på hur många vuxna nyttjar tekniken så blir det hela mer märkligt. Enligt undersökningen 2013 Mobile Consumer Habits i USA juni 2013 så pågår märkliga saker hos de vuxna där vi ser exempel på att över 55% av de tillfrågade nyttjar telefonen när de kör bild, eller att en tredjedel håller på med telefonen när de är och besöker skolan. Det kanske märkligaste är att nästan var tionde använder telefonen under sexakten (vad de gör med mobilen framgår inte).

Debatten om mobiltelefonen i skolan har börjat i fel ände. Det är inte skolans fel att mobilerna finns i skolan utan det är föräldrarnas (om det nu är ett fel?). Samma föräldrar som nu är upprörda över att mobiltelefonen får användas i skolan. Jag förundras över alla de goda pedagoger som hanterar detta på ett bra sätt och förstår att mobilen kan vara ett gott verktyg i undervisningen och till alla arga och upprörda föräldrar så passar kanske det gamla bibliska uttrycket väl här: Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?

Se tidigare inlägg om mobiltelefonen och skolan:

• Mobiltelefonen i skolan, del 1
• Mobiltelefonen i skolan, del 2
• Mobiltelefonen i skolan - en säljande rubrik