Hur du får din tonåring att sluta med sociala medier

Det finns fortfarande en stor oro och i viss mån tröghet i vad sociala medier innebär för unga och vilken styrka många av de sociala medierna har inte minst för att bygga självförtroende samt skapa möjligheter för att testa sina tankar och idéer i olika sammanhang. Ofta när man säger just detta så får man motargumentet..."men det är ju farligt också". Visserligen sant men vad är inte farligt? Frågan är hur vi skall förhålla oss till detta? Nu slår jag in öppna dörrar för många av er som läser denna blogg och är insatt i hur sociala medier fungerar kan hantera detta och resonera vettigt om vad nätkulturer innebär.

Men för de vuxna som känner att man inte vill tillåta sina unga hålla på med sociala medier så har jag gjort en infograf som visar på alla faror samt vilka (vilket) sociala medier som man kan tänka sig att ens tonåring får hålla på med.

Infografen ser ni nedan och får definitivt spridas till alla som vill ha tips på hur man får sin tonåring att sluta upp med detta hemska. ( Ni når även bilden nedan via denna länk på Piktochart)

Om det är någon som till äventyrs tar detta inlägg på allvar så hoppas jag att ni även läser följande. Vi är bara i början av en utveckling som kommer att omfatta oss alla, unga som gamla och vi måste lära oss att förhålla oss till denna utveckling istället för att förbjuda eller förhindra. Kommunikation mellan vuxna och unga är alltid en bra idé och skall utvecklas...i alla kommunikationsformer.

Sociala medier och tonåringar

Pew Research Center's Internet & American Life Project har jag tidigare refererat till i denna blogg. Denna sida lyfter upp intressant frågor kring vårt digitala liv genom de undersökningar som man genomför i USA. Många av deras undersökningar är inte direkt anpassningsbara i vår nordiska kontext men den senaste undersökningen som lyfter upp tonåringars liv online är läsvärd (med kritiska glasögon). För många år sedan diskuterade man ivrigt hur ungdomar delade med sig på internet av sina liv. Denna fråga har i Sverige blivit mindre aktuell medan den fortfarande är brännande i USA. Frågan handlar om hur mycket av personlig karaktär som man delar med sig av på internet och här tror jag att Elza Dunkels forskning har varit viktig i Sverige för att avdramatisera detta på ett klokt sätt.

I rapporten Teens, Social Media, and Privacy som publicerades den 21 maj kan vi läsa att tonåringar idag lämnar ut mer information om sig själva än 2006. Detta är kanske inte så uppseendeväckande men det som kan vara intressant för en själv men kanske också som diskussionsunderlag i en högstadieklass kan vara att ta del av deras interaktiva verktyg där man får svara på några frågor och därefter kunna jämföra sitt svar med hur andra svarar (se verktyget här)

En liten jämförelse kan vara av intresse

Det finns en mängd information på Pew Research där man kan se hur ungdomar delar med sig av information på Facebook mm. Här finns underlag för att ha en riktigt intressant diskussion i skolan. Se t.ex. Teens on Facebook: What They Share with Friends.

Låt inte detta vara till underlag för att beskriva hur det ser ut i Sverige, men låt det kanske vara ett material att kunna diskutera frågor om integritet och transparens och inte minst, sociala mediers drivkrafter.

Tekniken och människan

Jag har ett stort intresse för vad det innebär när tekniken kryper allt närmre oss som enskilda individer. Tidigare har jag skrivit om Lifelogging och Quantified Self samt inlägget om kameratjänsten Memoto där vi på olika sätt ser hur vi nyttjar tekniken för att mäta oss själva. Mobilen är idag en förlängning av oss själva där vi har svårt att tänka oss att vara utan denna artefakt. Många känner sig mer eller mindre nakna utan mobilen. Detta ser jag som början på en utveckling som kommer att förändra hur vi förhåller oss till datorer. Tidigare så var datorn objektet och det som låg i fokus för vår användning, nu flyttas detta fokus till att bli ett viktigt komplement till den enskilde individen.

Thalmic Labs håller just nu på att utveckla en produkt, MYO, som möjliggör att vi kan styra olika digitala föremål eller datorer med hjälp av våra muskler (det gör vi i och för sig även nu men detta handlar om något annat :-). Genom att ha ett band på armen som känner av små muskelrörelser så kan vi programmera datorer, radiostyrda enheter, telefonen mm till att göra det vi vill. Hoppa fram till nästa låt eller styra en presentation genom att peka med fingret.

Detta är mycket spännande och skapar nya möjligheter till att interagera med våra digitala enheter. Det som jag ser är nu början av en utveckling som innebär att vi flyttar fokus från datorn till själva tjänsterna. Att sökningar mm kommer att flytta in i våra alldagliga ting istället för att vi ska gå till datorn. Det låter som science fiction men detta är en naturlig utveckling och kanske är det så att datorn som vi känner den bara är en kort passus i vår digitala utveckling

En del av er funderar säkert, vad innebär detta för oss som individer. Var går gränsen mellan teknik och biologi, människa och maskin? Detta kommer jag att skriva med om men det vi ser är att människa och maskin alltmer smälter samman. 

Sover dina elever?

Vid min föreläsning på Framtidens Lärande i förra veckan så inledde jag min dragning med att visa en bild där man kan se hjärnaktiviteten hos en student under en vecka. Denna student är 19-år gammal och läser vid ett universitet. Syftet med studien var primärt inte att mäta vilken hjärnaktivitet som pågick under veckan utan för att se hur man kan testa att mäta aktiviteten via sensorer på handlederna. Men i studien A Wearable Sensor for Unobtrusive, Long-Term Assessment of Electrodermal Activity så framgick det att hjärnaktiviteten hos just denna student var oerhört intressant att studera.

William Rankin, pedagogisk utvecklare vid Abilene Christian University i USA gjorde ett framträdande vid NU-konferensen hösten 2012 där han lyfte fram denna undersökning i föreläsningen Förnya med mobil teknik (se filmen ca 3.40, presentationen återfinns här i PDF). Där framgick det att studenten ifråga som hade på sig dessa sensorer hade mycket låg hjärnaktivitet under föreläsningar. Lika låg som när han såg på TV medan aktiviteten var högre t.ex. när studenten sov. Man ser också tydligt att hjärnaktiviteten var hög under labbar eller när han studerade.

Klicka på bilden för bättre upplösning

Detta är ett alldeles för litet underlag för att dra några slutsatser överhuvudtaget men om denna bild stämmer det minsta med våra elever så måste vi verkligen omvärdera vad genomgångar och föreläsningar är värda. Vi skapar idag mycket digital material och snackar mycket i Sverige om Flipped Classroom, frågan är...tänker vi fel när vi så ofta gör samma sak på nätet som vi gjort i lektionssalarna i 500 år? Om detta stämmer så gäller det att arbeta aktivt med studier och labbar så att eleverna aktivt arbetar med ämnena. 

Jag ser fram mot mer forskning om detta, för detta kullkastar våra tankar om seminarier, föreläsningar, kurser mm som saknar inslag av verkstad. 

Lifelogging och Memoto

Den 28 maj släpper Memoto sin dokumentär om Lifelogging (Lifeloggers movie) som jag har fått ta del av i förväg. Denna dokumentär är intressant att ta del av då den lyfter en del av frågan om vad Lifelogging kan innebära med fokus på den enskilde individen samt hur saker och ting förändras snabbt i en digital värld. Jag är rätt nyfiken på just detta begrepp då jag ser en tydlig trend där allt fler vill logga sina liv och utvärdera och analysera sig själv och sin ev. progression. Samtidigt så väcker detta en massa nya frågor som handlar om integritet och offentlighet. Jag ville få lite mer information om hur Memoto tänker om detta och fick snabbt svar av Memotots Community Manager Sarah Massengale.

Sarah Massengale

If you would describe Memoto with two sentences, what is it?

Memoto is a wearable, automatic camera with a GPS and a smartphone app that makes your life searchable and shareable. The Memoto camera captures a photo every 30 seconds and the Memoto app helps you organize and make sense of all of your photos.

Who do you think is interested in using this service?

We think that there will be two main types of users: collectors and communicators. Collectors are those people who are interested in preserving their memories and communicators are those who are interested in sharing their lives with others. And, of course, there will be people who fall somewhere in between these two.

How do you plan on integrity issue with regard to constantly take pictures (eg on your run and where people are photographed without asking them?)

As with many things, the user has extensive rights as well as extensive responsibilities. The photographs taken by your Memoto camera are yours and you decide what to do with them. If someone asks you not to take photos, you should respect their wishes and put the camera away, or if you have reason to believe a photo is inappropriate, don’t share it.

On May 28, we can see the documentary Lifeloggers that provides different perspectives on how people regard a world where we are always online, why did you create this documentary?

The original idea was to get in touch with thought leaders, innovators and pioneers in the field of lifelogging to help us get a good idea of what is out there and where there is room for growth. Since we received an enthusiastic response from a lot of these people, we decided that filming the meetings would be a great way to educate everyone about lifelogging.

Memoto started as a Crowdfundingprojekt. Why do you think you managed to pull in as much money in so little time?

The desire to preserve memories is nothing new, but up until now there hasn’t been a good way to do so. Bulky lifelogging cameras, poor battery life and a lack of software to help manage all those photos have made this kind of memory preservation difficult and unsustainable. Memoto is making a lifelogging experience that addresses all these issues, particularly bridging the gap between technological capabilities and managing output as well as drawing meaning from it.

When do you think Memoto will be on the market?

We don’t currently have a hard date but you can follow our progress with our weekly updates here. We will announce the shipping date as soon as possible. 
_____________________________________________
Den stora frågan är ändå...hur kommer vi människor att reagera när vi ser personer som har en kamera som tar kort kontinuerligt? Kommer vi få zoner som är fredade från digital dokumentering precis som baren i Seattle som har förbjudit Google glasögon redan innan de finns på marknaden? Uppenbarligen finns det ändå ett stort intresse i detta, detta blir tydligt då man lyckats få in så mycket pengar till Memoto på kort tid. Skulle ett projekt som handlar om digital integritet kunna dra in samma summor på kort tid? Den fråga som man ställer sig i denna transparenta värld är, vem tar ansvar för integritetsfrågor, är det producent eller brukaren av produkterna? Eller är det lagstiftningen som skall hantera detta? Oavsett vem vi lägger ansvaret på så får vi många följdfrågor som är svåra att hantera.

Memoto är fortfarande under utveckling men det finns några bilder ute på Memotos blogg som visar hur bilder kan se ut tagna från den lilla kameran.

2000-talets analfabeter

Detta inlägg är tidigare publicerat i tidningen KommITs

“2000-talets analfabeter kommer inte att  vara de som inte kan läsa och skriva, utan de som inte kan lära sig, glömma bort sina lärdomar (avlära) och lära om". Citatet härstammar från Alvin Toffler, en framtidsanalytiker som särskilt fokuserar på den digitala revolutionen. I ett samhälle där det mer eller mindre är en förutsättning att vara uppkopplad för att vara delaktig kommer alla de som inte är det otvivelaktigt att känna sig utanför. Digitaliseringen är en rättvisefråga men trots att Sverige är det land som har bäst IT-förutsättningar så står ändå många utanför det digitala samhället. Inte minst handlar det om äldre samt de som inte har ekonomiska förutsättningar till att vara online. Vi vet alla om att inom en snar framtid kommer i stort sett alla kommunikationsvägar att vara digitala och de som inte är med i digitaliseringsprocessen kommer att bli än mer exkluderad i det svenska samhället.

Alvin Toffler säger dock något mer som är en mer intressant och det handlar om hur vi måste förhålla oss till vår omvärld, om att vi måste lära, avlära och lära om. Ett perspektiv som vi tidigare aldrig stött på. Vår skola är formad utifrån ett industrisamhälle där kunskap ses mer eller mindre som permanent men vår digitala värld förutsätter att vi jämnt är uppdaterad inom vårt område och ständigt är en lärandeprocess. Digitalisering handlar inte bara om att tillse att varje medborgare får möjlighet till information utan det handlar likväl om ett nytt förhållningssätt till information. Det är här det börjar att bli knepigt, att fixa tekniken är inga problem egentligen, men att få vår nation att inte bara följa utan även leda utvecklingen, att ha medborgare som nyttjar verktygen effektivt och klokt och som kan omvärdera sina kunskaper allt i syfte att fortsatt vara ett innovativt land. Industrin byggde Sverige men i takt med att industrin tappar mark så måste vi bli bäst på något annat. Här tror jag att digitaliseringen är en del av svaret. Genom att ständigt vara i ett kunskapssamhälle som bygger på de digitala grundförutsättningarna kommer vi inte längre att sälja bilar eller stål, utan smarta lösningar som bygger på en kollektiv kunskap som baseras på ett uppkopplat Sverige. eMeborgarskap är så mycket mer än bara IT, det är ett nytt sätt att tänka och agera. När vi lämnat vårt prematura och barnsliga förhållningssätt till nätet som idag inte sällan tar sig uttryck i näthat och feg anonymitet och inser att vi måste arbeta tillsammans även på nätet för att värna om Sverige som nation...då kommer det att bli riktigt intressant.

Om datorer, kulramar och liknelser

Dagens buzz verkar vara förordet till Lärarnas Riksförbunds rapport om IT i undervisningen. Lärarförbundets förbundsordförande Metta Fjelkner skriver i förordet om att IT i skolan i viss mån kan jämföras med kulramens intåg i skolan. Vi kan läsa följande i förordet:

På samma sätt som kulramen var ett naturligt inslag i varje svenskt folkskoleklassrum under 1800- och 1900-talet är datorer ett naturligt inslag i 2000-talets klassrum. Dessa två läromedel har mer gemensamt än vad man vid en första anblick kan tro. De besitter båda egenskapen att de kan ge användaren teknisk hjälp att lösa till exempel matematiska problem. De båda kan också kompensera användarens svårigheter att hålla långa talserier i minnet. De är interaktiva så till vida att de båda direkt visar resultaten av användarens input. De är båda förträffliga på att visualisera och åskådliggöra ett visst data.

Vi kanske inte skall lägga för mycket kraft i att förundras över förordet utan kanske helt enkelt skippa det för att gå över till själva rapporten. Men det krävs kanske att vi ändå lägger tid på detta för det finns en viss problematik i att göra liknelser på detta sätt. Problemet är att vi kan göra vilka kopplingar som helst med en bra liknelser, men det behöver inte vara sant för det. Denna liknelse är dock inte ens bra då kopplingen mellan kulram och datorn är haltande. Om vi menar att en dator gör samma sak som en kulram så har vi inte förstått datorns potential (med dator menar jag alla digitala artefakter som kan omfattas i vår digitala värld såsom lärplattor, mobiltelefoner mm). Vi kan göra fler liknelser om vi vill, vi kan jämföra datorn med en bok, telegrafen, kameran eller en bil. Det är egentligen bara att välja vilken artefakt som helst så kan en liknelse göras med en dator. Varför då? Jo för att datorn är så mycket mer än t.ex. en kulram.

Det finns risker med liknelser, det sägs att ju bättre liknelse, desto större chans/risk är det att man går på denna liknelse. Själv ogillar jag liknelser för att det finns risk att både förminska såväl som att förstora det man vill åskådliggöra. Det är ett enkelt trick och jag brukar alltid när jag hör en liknelse fundera över...vad är det egentligen för underliggande budskap som här drivs fram. Vi kan likna skolan med Titanic för att vi har underliggande skäl till att undermina vår syn på skolan. Vi kan säga att vi alltid varit i en digital utveckling även innan vi var digitala, kanske redan på stenåldern (japp...jag har hört den liknelsen också)

Om vi fortsätter att göra dåliga liknelser eller till och med tror att en dator är snarlik en kulram...då behöver vi verkligen arbeta för att inte minst Lärarnas Riksförbund får en intensivkurs i digitala artefakter kontra föremål som vi sedan länge plockat bort från skolan.