Lärplattformens problematik

Alla som arbetar inom utbildningsektorn har idag något sorts digitalt stöd i en sk. lärplattform, de kan heta It´s Learning, Fronter, Blackboard, Vklass såväl som Moodle eller Sakai. Alla dessa går under samlingsbegreppet lärplattform medan vi i engelskan har begreppet LMS-Learning Management System. Jag har vid flera tillfällen skrivit om läplattformar i denna blogg (se tidigare inlägg här) och jag är efter år med arbeta med lärplattformar inte vän med dessa. Jag har varit med och implementerat lärplattformen på den högskolan jag arbetar på såväl bistått andra skolor i detta arbete. Det jag har lärt mig under alla år är att dessa lösningar sällan fungerar. Den norska tidningen Bergens Tidene hade i går en krönika där författaren beskrev hur denne såg på lärplattformen IT´s Learning (Läs artikeln här). Kontentan är denna artikel densamma som jag skrivit om tidigare, det sker mycket lite av lärande i lärplattformen och oftas fungerar dessa som grogrund för det missnöje kring digitaliseringen som många lärare känner. Det som var tänkt som ett stöd blev det motsatta där inte bara lärare tycker att det fungerar dåligt utan även elever och föräldrar.

Det som är intressant i denna krönika är att det finns en passus som är värd att läsa flera gånger och det handlar om de som är satta att arbeta med implementering av lärplattformen:

Lytt til lærarane! Og med «lærarane» meiner eg ikkje den vesle dilettantiske eliten av Itslearning-ressurslærarar, som de har gjeve nedsett undervisningstid og som de sender på Itslearning-brukarkonferansar på luksushotell med god pleie og kulturelle opplevingar, dei som på sett og vis er «kjøpt og betalt» av dykk og Itslearning, men alle dei andre.

Kanske något hårt formulerat men visst händer det att en del mer eller mindre känns "köpta" av företagen (må vara lärplattformsföretag såväl som hårdvaruutrustning).  Bara under senaste veckan har jag talat med tre olika lärare från olika kommuner och skolor som oberoende av varandra känner stor frustration över den digitalisering som skett i lärplattformsfrågan. Där man bytt från en lärplattform till en annan bara för att den första inte funkade. Resultatet blir att lärare inte vill lära om igen och därför kommer den nya lärplattformen att funka ännu sämre.

Kanske är det så att lärplattformens tid så som vi känner dem är över och där vi måste ha något nytt, något som är mycket mer intuitivt och kanske vågar vi också hoppas på att dessa lösningar dessutom grundas på evidensbaserad forskning som visar att lösningen ifråga faktiskt leder till ett bättre lärande och inte som nu, det motsatta.

I ett inlägg från denna blogg januari 2011 skriver jag följande:

Frågan jag ställer mig är ifall våra tankar kring hur vi skapar en fungerande lärmiljö online bygger på fel parametrar. Vi försöker allt som oftast att kopiera vår fysiska lärmiljö i t.ex. olika lärplattformar. Dessa har direkt kopierat metoderna som den fysiska skolan bygger på, klassrumstänk och grupptillhörighet. Dessa är givetvis viktiga men blir ofta problematiska online. I ett klassrum så bygger ofta undervisningen på att hela gruppen gör samma sak samtidigt, detta är sällan fallet online. Vi ska utgå från att arbetar vi online så kommer vi genast att ha elever som inte ligger i fas med varandra, visserligen är detta fallet även i klassrummet offline men online så kommer eleverna att ligga ännu mer i ofas med varandra. Det är också därför att lärmiljöerna som vi vill skapa online misslyckas för de bygger på tanken att gruppen skall gå i takt med varandra.

Och det som vi ser ovan är bara en del i en mycket större problematik som grundar sig i att vi i många skolor har målat in oss i ett hörn med lösningar som inte funkar, bara rent teoretiskt. Frågan är om vi måste vänta på att färgen torkar eller om vi vågar klampa över den nymålade ytan för att göra något bättre?

Facebook vill lyssna på din omgivning

För en tid sedan kunde vi på denna blogg läsa om att Facebook slår sig in på hälsoområdet i samband med uppköpet av appen Moves vilket kan innebära en hel del för användarnas integritet  för de som använder sig av appen.

I USA har Facebook nu släppt en ny funktion som innebär att Facebook kan lyssna på vad du lyssnar på för musik eller ser på för TV-program genom att använda sig av mikrofonen som finns i din telefon. Bortom det faktum att det kan kännas lite otäckt att Facebook nu inte bara vet var du är geografiskt eller har information om dig som person så kan nu också appen lyssna till vad som händer omkring dig.

Detta innebär att Facebook får ännu bättre information över vad du gillar och lyssnar till eller ser på TV. Vad det handlar om är att all information som Facebook får om dig kan nyttjas till att skapa ännu mer exakt riktad reklam till dig. Än värre är kanske om vi får organisationer som NSA som vill lyssna till samtal som Facebook kanske också kan registrera via denna funktion.



Organisationen Sum Of Us som arbetar för den enskildes individens rätt mot stora företag har utifrån ovanstående Facebook-åtgärd skapa en protestlista där man vill förmå Facebook att dra tillbaka denna funktion. Fram till skrivandets stund har lite fler än 560 000 personer skrivit under denna som återfinns på: Facebook: Do not release your new app feature that listens to users’ conversations.

Facebook å andra sidan menar att denna funktion inte är ett måste och går att stänga av, dessa svar återfinns här: Facebooks svar.

Mer information om detta, se nedan:

• Facebook Microphone Update To Store Data: Social Media Giant Confirms New Feature Will Aggregate Information International Business Times,  22 maj, 2014.
• Facebook Wants To Listen In On What You're Doing Forbes, 22 maj 2014.

Mer om Facebook på denna blogg

Öppen data om MOOC

Massive Online Open Courses (MOOC) har under de senaste åren varit ett hett ämne för inte minst högre utbildning (se tidigare inlägg om MOOCs här) Frågorna huruvida dessa kurser har en god kvalitet, kostnaderna för utveckling av dessa, genomströmningsproblematik samt värdet av utbildningarna har ständigt varit aktuella. De största aktörerna ser vi t.ex. i Coursera, HarvardX and MITx.

HarvardX and MITx har nu extraherat data från de kurser som de gav under 2012-2013. Det är mycket information och man har dessutom valt att dela ut all data (det bör här understrykas att all personlig information om studenterna har tagits bort). Vem som helst kan nu ladda hem all data om kurserna men även utforska detta via de visualiseringsverktyg som HarvardX och MITx tillhandahåller. Utöver detta finns en uppsättning arbetsdokument som innehåller analys av kursernas uppgifter samt totaler för varje universitet att ta del av via MITx och HarvardX working papers.

Docent Andrew Ho vid Harvard Graduate School of Education menar att "Learning Data" från öppna onlinekurser är mycket lovande för forskningen över vad som fungerar i lärandet online.

Enligt data så är det förhållandevis unga deltagare på MOOC-kursena från Harvard och MIT. Vi ser en annan situation i norden där fler som läser online är äldre än studenterna som läser på campus.

Se mer om detta på Age Composition - HarvardX

Det som är slående är att det finns deltagare från i stort sett varenda land i världen på kurser som erbjudits via MITx och HarvardX

Se mer om detta på Worldmap

Däremot är det svårt att få fram data över hur många som lämnat kurserna i förtid, sk. dropouts. Denna data verkar inte finnas med vilket i sig är naturligt med tanke på att lärosätena har fokuserat på de som genomfört utbildningarna. 

I en perfekt värld är vi ensamma

Jag har tidigare skrivit om Lifelogging och hur alltfler prylar och appar mäter vår vardag (mer om detta här). I många av de produktfilmer vi ser om detta så är det ofta sterila miljöer som visas upp och människor som ser mer eller mindre perfekta ut. För i en perfekt värld, där har man ordning, där mäter man allt så att man behåller en perfekt kropp och yta, där är man framgångsrik och allt hänger ihop. Eller gör det det? I filmen nedan som visar upp ett framtidsscenario i hur allt vi har omkring oss är integrerat i möbler och träningsredskap så framställs en ensam människa, en individ som aldrig lämnar sin perfekta lägenhet och fokus ligger på sitt själv. Se nedan om Argus:

Även i andra filmer som just lyfter fram produkter som mäter ens fysik ser vi samma sak, ensamma människor som sliter för att optimera sig själv. Den fråga vi kanske måste ställa oss är, varför? Nedan en annan film i produkten PUSH:



I en värld där vi fokuserar på oss själva blir vi mycket ensamma och tekniken som ofta betraktats inte minst som perfekt och "ren" påverkar oss människor på nya sätt.

Internet i realtid!

Vi vill gärna få aktuell data och kanske blir vi än mer benägna att tro på det vi läser bara för att saker och ting uppdateras i realtid? Eller åtminstone tror vi att det är realtid. I det vi ser nedan så ser det ut som att det händer nu men vad jag förstår beräknas detta på siffror som var aktuella 2012 och 2013.  Men det är ändå intressant att se hur fårt det går. Mer info på http://pennystocks.la/internet-in-real-time/

Framtid istället för livstid. Rätten att bli glömd.

Vem har väl inte både sagt men också hört uttrycket att det man gör på nätet är som en tatuering, omöjlig att ta bort, eller att allt finns kvar på nätet. Digital material får livstid och när du väl lagt upp t.ex. en bild på nätet så försvinner den aldrig. Det är hårda ord allt i syfte att förhindra att VI (läs INTE barn och ungdomar) lägger upp sådant på nätet som vi kommer att få ångra. En sorts preventiv varning som egentligen inte har funkat annat än för att skrämma upp föräldrar. (Nu behöver det inte heller vara så att det är den enskilda individen som lägger upp material om sig själv utan det kan lika gärna vara andra som lägger upp information om mig.)

Men tänk om det skulle vara möjligt att digitalt material inte får livstid? Det att vi någonstans kapitulerat inför tanken om att vi aldrig kan ångra något är egentligen märkligt. Det hela bygger på att vi har stora företag som Google, Yahoo och Facebook som sparar information om oss. Det är informationen deras verksamhet bygger på, utan oss...ingen verksamhet. Om det nu är så borde det vara rätt enkelt för dessa företag att faktiskt radera spåren efter oss...eller?

Kanske får vi ett banbrytande fall i det att EU och Europas högsta domstol i förra veckan meddelade att en enskild individ har rätt att kunna påverka vilken information som det länkas till på Google. En sökmotor som Google bör låta internetanvändare bli "bortglömda" efter en viss tid genom att radera länkar till webbsidor om det inte finns "särskilda skäl" att inte göra detta menar EU-domstolen i Luxemburg (läs utslaget här). Det hela har sin början i en spansk medborgare som ville få bort en länkning till en artikel i en spansk tidning som beskrev personen ifråga på ett inaktuellt och ofördelaktigt sätt (läs mer på DN, SvD eller IDG om detta).

Google har ännu inte kommenterat detta utfall men domen skulle kunna innebära att människor kan kräva att sökmotorer tar bort resultat som de anser är kränkande. Mycket är oklart ännu och Google lär säkert bestrida denna dom. Det bör tilläggas att Google har en sida där man kan ansöka om att få material borttaget (Removing Contect from Google) men huruvida det sker och på vilka grunder är oklart. Det förefaller som att man inte kan ansöka om att få bort en länk som är knuten till mig som privatperson (företag kan dock göra detta).

Mycket är som sagt oklart men kanske kan detta vara ett första steg till att komma vidare i ett samhälle där vi som användare är fast i kommersiella aktörers godtyckliga beslut och iver att tjäna mer pengar. Orsaken till varför Mark Zuckerberg (Facebooks grundare) är mångmiljardär är helt enkelt den att Facebook nyttjar vår information och säljer den. Givetvis kommer bilder som jag kanske inte vill ha på nätet att finnas kvar på enskilda datorer (lokalt) och på servrar men det är på intet sätt omöjligt för IT-företag att hög grad radera information om en enskild individ...det är bara det att IT-företagen inte vill det då vi är deras inkomstkälla. Jag hoppas att vi kan slippa diskussionen om livstid på nätet framöver och istället tala om en framtid på nätet.

För den som är intresserad av lag och rätt kopplat till Internet kan läsa mycket intressant här: Chilling Effects.

Sakernas internet 2025

PewResearch Internet Project släppte den 14/5 en rapport om vad de tror internet och främst internet of things kommer att byta år 2025. Det är kanske inte så mycket uppseendeväckande som framkommer, snarare kanske de är väl försiktiga i sin titt i spåkulan. I studien som baseras på 1600 svar så framkommer bl.a. att många år 2025 kommer att ha tekniken på sina kroppar är inget jag betvivlar, vi har det redan i kameror och glasögon, skillnaden är att 2025 kommer det inte vara en mycket dyr teknik som bara en del har råd med utan kommer att finnas som standardutrustning i t.ex. skor eller jackor.

Vidare tror respindenterna att våra hem kommer att vara mycket uppkopplade, där är många redan idag med möjlighet att fjärrstyra sin värmepanna eller kanske lampor i huset. Nästa steg blir givetvis att inte bara det mest uppenbara går att styra utan även sådant vi inte förväntar oss. I och med detta kan vi styra det mesta på avstånd. Respondenterna tror även att vi kommer att vara mer effektiva när det gäller att förflytta oss från en punkt till en annan, dvs att vi gör av med mindre energi och är mer miljömässiga.

Mer intressant i rapporten är att läsa om att de affärsmodeller som baseras på 1900-talets förutsättningar helt kommer att utmanas, särskilt vad gäller finansmarknaden (ser vi t.ex. i Bitcoin), underhållning (t.ex. Netflix och Spotify), bok/tidningspublicering (döden för gammelmedia?) och utbildning (se tidigare inlägg om MOOCs).

Vidare lyfter rapporten fram att taggning, big data och intelligent digital kartläggning av fysiska och sociala data kommer att bli stort (vilket det redan är).

Rapporten bekräftar snarare den nuvarande utvecklingen mer än siktar mot 2025. Problemet med att fundera över framtiden är att vi alltid tar vår egen vardag som utgångspunkt och vi kan inte tänka utanför den verklighet vi befinner oss i just nu. Alla de förslag ovan bygger på det vi vet nu men om vi t.ex. backar tio år i tiden så ser vi att vi har haft en enorm utveckling senaste decinniet. Om vi blickar framåt tio år så tror jag inte att vi har armband som mäter saker och ting, dessa verktyg kommer att vara så mycket mindre och kanske hellre sitta i skorna där de inte syns eller i våra kläder (denna utveckling ser vi redan nu, läs om detta i inlägget om Digital Humanism).

Frågan är...vad tror du om 2025? Hur kommer det att utveckla utbildning och hälsa. Kommer IT att utveckla lärandet eller handlar det om ett annat lärande än tidigare. Vi vet att vi inte utnyttjar vår hjärna maximalt, kan IT förändra detta faktum?

MOOC - utbildning för alla eller stora pengar för få?

Debatten kring MOOC (Massive Online Open Courses) fortsätter. Det som för något år sedan lyftes fram som framtiden inom högre utbildning kritiseras nu från flera håll. Att ha en kurs med 100 000 deltagare låter fantastiskt, samtidigt som lider dessa utbildningar av mycket låg genomströmning, varierande kvalitet, dålig eller obefintlig kommunikation mellan lärare och deltagare. Utöver detta så är produktionskostnaderna oerhört höga för att producera MOOC-kurserna.  CFHE som står för "The Campaign for the Future of Higher Education" arbetar för att höja kvaliteten inom högre utbildning samt ge möjlighet till fler i USA att kunna utbilda sig har just nu en kampanj där MOOCs ifrågasätts. Deras grundtanke är följande:

"Fakulteten och dess personal har utvecklat och implementerat onlineverktyg för lärande i många år och vi uppskattar värdet av dessa verktyg," säger Susan Meisenhelder, CFHEs talesperson. "Men guldrushen som vi nu ser för att integrera online-utbildning i läroplanerna inom högre utbildning utan tillräcklig analys av vad som fungerar för studenterna och vad som inte gör det, är mycket oroande".

 CFHE menar att onlineutbildning är en miljarddollarverksamhet där satsningar motiveras mer av vinsten än kvaliteten på utbildningarna. CFHE vill arbeta för att kvaliteten skall höjas samt att blivande studenter skall kunna välja rätt i utbildningsfloran.

Nu är läget annorlunda i Sverige, vi har en annan finansiering och alla har möjlighet att studera och då blir frågan om kommersialism inte lika aktuell, däremot finns det ett intresse i frågan och man funderar vid flera lärosäten huruvida vi bör arbeta med MOOCs även i Sverige. Den 28/4 2014 hölls en interpellationsdebatt mellan Thomas Strand (S) och Jan Björklund (FP) och där rubriken för debatten var: En nationell strategi för MOOC (länken tar dig som läsare till debatten). Vi ligger lite efter USA i utvecklingen och vi har inte samma finansiella stöd från den kommersiella marknaden som i USA, och kanske ska vi inte heller ha det, det finns en poäng i att drivas av utbildningspolitiska och ideologiska krafter snarare än ekonomiska. 

CFHE har släppt en film över hur de ser på denna fråga och klart är att det finns många frågetecken även om jag inte till fullo instämmer i filmens alla budskap.



Jag tror med på riktade insatser som gör skillnad. Ett sådant ser vi i ett projekt som högskolan Dalarna i norra Somalia där de tillsammans med två universitet i Somaliland (Hargesia University och Amoud University) arbetar när för att utbilda barnmorskeutbildare i en region med en av världens högsta spädbarnsdödlighet. Satsningen finansieras av SIDA. Se inslag nedan:

Den mest spännande frågan är, är MOOCs här för att stanna eller kanske bara en fas i en övergång till något annat? Diskussionen lär fortsätta men viktigt är att komma ihåg att det handlar om mycket olika lägen om vi ser till USA och Sverige. I en population om 9 miljoner medborgare så är MOOC-underlaget rätt skralt om man inte hoppas på en internationell marknad. Vad gäller MOOCs i Europa så finns det idag 570 MOOCs enligt Open Education Europe.

Digitalism: När allting är internet

Pelle Snickars är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå Universitet och idag släpptes hans senaste bok: Digitalism: När allting är internet (den släppts i digitalt format medan den analoga versionen kommer ut den 15/5. Den finns redan nu att låna på biblioteken i digital format och så snart den kom ut så kastade jag mig över den och sträckläste. Det är en lättläst bok men för det inte en ointressant, tvärtom. Snickars gör t.ex. upp med frågan om kvalitet på nätet på ett vasst och tankeväckande sätt och beskriver delningskulturen utifrån både historiska som direkt samhällskritiska perspektiv. Bransch efter bransch påverkas av den digitala utvecklingen och Snickars är insatt. Han har läst på och kan utifrån många års erfarenhet och forskning sätta fingret på vad den digitala utvecklingen innebär.

Det jag gillar är just att han är balanserat kritisk samtidigt som han är positiv till den digitala utvecklingen utan att för den delen hamna i en digital determinism, dvs att detta med digitaliseringen inte är något att ens ifrågasätta.

För er som arbetar med IT i skolan eller bara är allmänt intresserade av vad vår digitala kultur innebär så är den läsvärd. Jag fastnar för många citat i boken och ett bland flera är följande när han talar om 2012 års litteraturutredning Läsandets kultur:

För att utveckla en mer "avancerad läsförståelse krävs...ett läsande av texter som är mer komplicerade än korta inlägg i forum på nätet". Det är som att webben inte innehöll några längre texter, eller att brist på utrymme kännetecknade internet. Det är ett enfaldigt argument. Enligt litteraturutredningen är det dessutom bara boken som kan åstadkomma en djup läsart, detta eftersom "de texter som internetanvändarna kommer i kontakt med oftast är korta och inte kräver så mycket av läsarna". Den här typen av resonemang bör kallas vid sitt rätta namn: nonsens.

Boken omfattar åtta områden och jag tror att flera som läser denna bok kan få en aha-upplevelse när man får en förklaring till hur t.ex. förslag på ny musik i Spotify levereras till mig via algoritmer eller varför Netflix kan träffa så rätt i vilka filmer jag kan vara intresserad av att se på. De åtta delarna består av:

1. Digitalism
2. Överflöd
3. Kvalitet
4. Delande
5. Öppenhet
6. Information
7. Lagring
8. Digitalisering 

För egen del läste jag nog boken väl snabbt så det blir till att börja om igen. 

Vakna med din personliga app

I många filmer som fokuserar på ett framtida samhälle består av beräknande system och algoritmer som agerar innan människan ens har förstått att något är på väg att hända. I filmerna så finns det sällan plats för kärlek och reproduktionen har blivit en praktisk och tidsödande process. På något sätt kan man ibland skönja denna dystopiska framtid om man granskar den utveckling som vi just nu är inne i. Vi talar om internet of things och quantified self som handlar om att våra digitala liv integreras i allt, i det vi bär på kroppen såväl som i våra fordon, prylar...ja allt. Pew Internet som är ett forskningsinstitut i USA har nyligen genomfört en studie där man tillfrågat ett flertal forskare och framtidsanalytiker om 2025 och där kan vi läsa bl.a. att internet 2025 kommer att bli som elektricitet, mindre synligt men djupare inbäddat i våra liv. I denna utveckling kommer vi själva inte behöva tänka utan vi kommer att bli vägledda utifrån våra tidigare beteenden och intressen. Redan nu pågår sådan forskning och det finns en hel del tjänster som just arbetar med att förutsäga vad jag ska göra eller inte göra. Den enklaste formen av detta är t.ex. de förslag vi får upp på Spotify som helt bygger på det som jag annars lyssnar till samt vad andra med min musiksmak lyssnar på.

I Spike Jonze film “Her” från 2013 får huvudpersonen Theodore en ny bekantskap i sitt nya operativsystem i mobilen, ett system som helt bygger på artificiell intelligens och som Theodore senare förälskar sig i och systemet i sig blir även förälskad i Theodore. Idag känns dessa filmer allt mer aktuella då vi faktiskt kan relatera till de påhittade händelser då vi idag lever så nära våra digitala enheter och inser mer och mer att vi faktiskt inte kan leva utan dem. En annan intressant aspekt i filmen Her är att det för Theodore är enklare att relatera och älska den person han finner i sitt operativsystem. Systemet förstår honom mycket bättre än någon levande individ och svarar på Theodores behov och upptäcker dem på en gång.

Exemplet ovan är ännu lite extremt men vi kanske kan ana framtiden redan nu. Appen The Early Edition är den nya väckarklockan som inte bara spelar musik utan också levererar de senaste nyheterna utifrån det som du är intresserad av, du får vädret baserat på din plats och annan information. Jag har testat appen och en mjuk och behaglig röst (precis som i filmen Her) läser upp nyheter (dock kan rösten hacka lite). Utöver information om väder och nyheter så får jag också lite filosofiska betraktelser från appen, precis som om att appen är något mer än just bara en app.  Se film nedan:


Enligt The Early Edition är denna app just nu den mest nedladdade appen inom kategorin musik både i Norge, Tyskland och Singapore. (Eller snare, enligt appen själv som just berättade det för mig)

Men den övergripande frågan kvarstår...blir vi lyckligare av att veta mer, kunna mäta allt och ständigt vara i kontakt med andra? Digitaliseringen förändrar vårt samhälle och våra normer mycket mer än vi inser och den mest intressanta frågan i detta ställer jag till dig som läsare: Hur har detta påverkat ditt inre liv?

Digital humanism - en nödvändighet för att förstå vår samtid

Jag har vid flera tillfällen skrivit om Lifelogging och att tekniken alltmer kryper allt närmre kroppen. Vi får nya sätt att mäta oss själva och inte minst är det kopplat till träning. Vi får fler siffror, mer data, samtidigt kanske vi bara vet mindre och mindre om oss själva? Armband som mäter våra steg och hur vi sover är ingen nyhet, vi ser det i t.ex. Nike Fuelband, Jawbone UP eller Amiigo som släpps i sommar.

OMsignal har under en tid utvecklat träningsplagg som mäter puls men även hur mycket du tar i om du t.ex. är på gymmet och tränar. Du kan alltså mäta effekten men även när du når maxpuls och din kadens vid löpning. Se film nedan:

I takt med att forskningen nu tar fram allt mindre enheter som klarar av allt mer så kan vi vänta oss att teknik kryper in i alla saker. Man talar om sakernas internet (internet of things) och när jag tidigare idag såg en glödlampa som också innehöll en högtalare som man kunde spela musik via med bluetooth teknik så verkar det som att det inte finns några gränser för var tekniken spelar en allt större roll. Tekniken kan spela roll i din bil, det känner du redan till, men hur är det med cykeln? Ett nytt kickstarterprojekt samlar just nu in pengar för att förverkliga idén om en smart cykel som inte bara visar vägen dit du ska men även varnar för trafiken runt dig.

Jag brukar säga att vi bara är i början av en mycket snabb och intressant utveckling, en utveckling som bär med sig så många etiska dimensioner att vi snart på allvar måste fokusera på digital humanism där vi kan betrakta teknik i relation människa maskin utifrån filosofiska, psykologiska, litterära, kulturella, historiska och lingvistiska perspektiv. Vi är en del av internet eller åtminstone börjar vi att bli det. När tekniken finns överallt så kommer vi nödvändigtvis också behöva fundera över oss själva som individer. När vi vet allt mer om oss själva utifrån data, så måste vi inte bara kunna tolka denna data utan även förstå vad datan gör med oss.

Din vardag och träning, Facebooks nästa steg in i våra liv.

Facebook köpte för två veckor sedan upp det finska företaget Protogeo som skapat appen Moves. Detta är en en app som mäter när du går, cyklar, springer mm men även när och var. Moves är bara en i raden av hälsoappar som möter dina steg och beräknar kalorier mm. Vi ser liknande funktioner i Runkeeper, Nike+, Runtastic, Argus mfl i de sk. Fitness-apparna. Det är i grunden rätt bra appar som ger dig lite kontroll över hur du rör på dig mm.  Nu när Facebook köpte upp Moves så händer något annat som är intressant. Senast i fredags gjorde ProtoGeo klart att användardata från denna Moves inte skulle sändas till Facebook men kort därefter, nu i måndags, så ändrade Moves i tysthet användaravtalet där vi kan läsa följande:

We may share information, including personally identifying information, with our Affiliates (companies that are part of our corporate groups of companies, including but not limited to Facebook) to help provide, understand, and improve our Services.

Vad det handlar om är att data från appen kan Facebook nyttja data från Moves som skulle kunna läggas till din profil i Facebook, vad det skulle kunna innebära utvecklar jag strax. Facebook har via ett pressmeddelande sagt att Facebook att de endast vill nyttja informationen för att kunna utveckla appen och ge tekniskt underhåll.

"Commingling, or merging, data would allow us to identify Moves users who are also Facebook users – we have no plans to do that. In other words, Facebook is not adding Moves user data to a Facebook user’s Facebook account. But, Facebook will be providing support and services to the Moves app and to be able to do this, we have to have access to the data that Moves already collects from its users – which is ‘sharing’ data.

In order to support the provision and operation of the Moves app, Facebook will need to have access to the Moves data. Such support for Moves may include performing technical maintenance and developments of the service that improve the experience with the app."

Jag tror att det finns goda skäl till att få informationen från Moves kopplade till Facebookprofilerna, tänk bara vad Facebook kan göra med denna information:

• På vägen till jobbet passerar du en affär och när du går där och samtidigt mäter dina steg så får du ett meddelande om uppfriskande dryck.
• Du kan få riktad reklam om gym i närheten eller kanske om löparskor, cykelkläder eller träningsmode på din Facebook-profils flöde. Kanske också lite lukta-gott artiklar.
• Och om det visar sig att du går lite så får du kanske tips om tidningar eller appar som du kan köpa för att motivera dig mer. I de fall man har kopplat Moves-appen till andra appar så kanske du också kommer att mäta hur du sover på nätterna, då är det ju bra om du får förslag på tabletter så att du sover bättre.

Problemet är att nu handlar det om information som kanske inte verkar så värdefull egentligen för mig men när man korskör stora mängder data så vet helt plötsligt t.ex Facebook mer om dig, dina vanor och dina vänner än vad du själv gör. Om man i nästa steg tänker sig att denna information säljs till försäkringsbolag så kan de företagen med denna data räkna ut din hälsa utifrån hur du rör dig eller inte rör dig. Utifrån det så sätts försäkringspremier. Det sker inte idag men det är en möjlig utveckling.

Eller om fel personer får veta exakt hur du rör dig i din stad på dina rundor så kan denna data nyttjas på en mängd olika sätt.

På Twitter är det nu många som reagerar på detta uppköp och lämnar appen för andra alternativ (se ovan). Det som jag funderar på är om man framöver måste få produktinformation om appar så att man vet vilka partners företagen delar min information med.

Det kan tyckas att jag överreagerar men om man sätter sig in lite i hur mekanismerna fungerar så inser man att det helt klart är vi som är produkten. Och det som är oroväckande är hur Facebook m.fl. får allt mer makt i vår vardag.

"OECD dödar lusten att lära"

I ett upprop sänt till OECDs chef för Pisa, Andreas Schleicher, uppmanar över 100 pedagoger världen över att problemen med Pisa samt att nästa omgång av tester bör avbrytas. Uppropet som återfinns här uppmanar OECD att fundera över de negativa konsekvenser rankingen innebär och i brevet skriver man bland annat OECDs ranking uppmuntrar regeringar att söka "kortsiktiga lösningar" för att klättra på rankingen. Rankingen dödar snarare glädjen i att lära och omvandlar det till "slit". Författarna till brevet menar att Pisa leder till ett beroende av kvantitativa åtgärder för att rangordna och stämpla elever, lärare och skolledare. Rankingen snedvrider läroplanen vilket minskar lärarnas autonomi och leder till ökad stress i skolan.

Författarna av brevet är tuffa i sina formuleringar. De skriver att OECDs växande inflytande över hur skolan sköts och vad de lär ut är djupt odemokratiskt. Till skillnad från Unicef ​​och Unesco, har den ingen "legitimt mandat" i utbildningen.  "OECD är en klubb", säger Heinz-Dieter Meyer, professor i utbildningspolitik vid State University i New York och en av brevets upphovsmän. "Det finns inte ens en strävan till demokratisk legitimitet. Du blir medlem enbart genom att bli inbjuden".

Det är ett mycket läsvärt inlägg i debatten och många ifrågasätter Pisa, man frågar sig också i detta upprop vilken kunskapssyn det är som premieras i Pisa? Uppenbarligen gäller det att plugga och kunna saker utantill, detta blir problematiskt anser författarna då sådan kunskap sällan leder till en förmåga att skapa nya idéer och innovativt tänkande.

Värt att läsa, se OECD and Pisa tests are damaging education worldwide - academics

Den här måste ju du bara ha så du kan logga ditt liv...och andras.

Så har jag haft den lilla kameran som tar kort var 30e sekund. Narrative heter den och är en innovation från ett Linköpingsföretag som startade som ett så kallat Crowdfundingprojekt. Jag har haft den som sagt en tid och många frågar om den när jag bär den på mig och helt klart är att det finns många frågor kring denna produkt. Namnet Narrative är inte slumpmässigt valt utan Narrativ kan översättas med berättande. Tanken är alltså att vi får möjlighet att berätta en historia med denna pryl. Kanske är Narrativ en förlängning av den narrativa etiken där det centrala är att alla människors livsberättelser skapas och ges mening på samma sätt som litterära berättelser. Dessa livsberättelser, både våra egna och andras, avgör hur vi uppfattar och värderar det som sker runt omkring oss och hur vi handlar i konkreta situationer.

Lite om kameran. Kameran är liten men ändå rätt lätt att upptäcka, i alla fall om man har en vit kamera mot en mörk skjorta eller tröja. Det finns även svart och orange kamera och den svarta är lättare att dölja. Kameran tar en bild var 30e sekund och skall också lägga in en GPS-positionering (detta sker dock inte på rätt sätt med nuvarande mjukvara). Kameran tar bilder med en upplösning på 5 megapixlar men det går inte att ladda upp bilderna direkt till sociala medier utan alla bilder måste importeras till dator för att sedan laddas upp i Narratives lagringstjänst. Det går även att spara bilderna lokalt på datorn. När bilderna laddats upp når man dem via Narratives app och sedan är det upp till dig att publicera eller sända bilder var du vill.

Bilderna blir väl sådär...det är ofta suddiga bilder och när man rör sig så blir klart bilden suddig. Man vet ju inte när bilden tas och lunchjoggingturen tidigare i dag på Lugnet blev inte särskilt bra bildmässigt sett. En del bilder blir bra, andra mindre bra. Får en att tänka på citat från filmen Yes Man: "Vem som helst kan väl ta bilder stillastående".

Riktigt så illa var inte spåret, här har kameran inte lyckats få till ett bra kort.

På resa hem på cykeln såg vägen ut såhär

 Men nu kommer vi till frågan, vad är poängen och hur uppfattar mina vänner och omgivning denna ofrivilliga fotografering? Själva poängen enligt Narrative är att vi kan dokumentera och skapa våra egna berättelser på ett enkelt sätt med kameran. Du ska inte behöva fundera utan bara vara i stunden, fotograferingen sköter sig själv. Du skapar din egen berättelse. Men det är inte bara din egen berättelse utan det är också dina vänners berättelser. Jag frågade en kollega idag när han såg min kamera på skjortan om han tyckte att det var obehagligt? Inte obehagligt kanske ansåg han men däremot blir man lite nervös, inte minst för att man inte har något att säga till om. Man vet inte vad som fotas, än mindre var det eventuellt kommer att användas.

Själv ser jag att många lägger märke till kameran, en del känner säkert till den, andra undrar vad det är och alla frågar mig och sig själva...varför? Jag tenderar att hålla med dem. Jag ser ingen poäng med kameran, även för egen del känns det obekvämt att bära den då jag vet att jag fotar människor utan deras kännedom om det. Det är inte olagligt men det ger mig etiska bryderier. Samtidigt så tror jag att detta bara är början på än mer enkla men samtidigt mycket avancerade kameror som både filmar och tar kort och som också ger oss möjlighet att ladda upp direkt på nätet där vi önskar. Jag har sett i en del kommentarer att man ville se en automatfunktion som publicerar bilder omgående när de tagits.

Dessa kameror kommer att finnas i skolor och andra platser där människor rör sig och då måste vi som finns i dessa miljöer förhålla oss till dessa prylar. Åter till den narrativa etiken. Med Narrative så skapas nya berättelser och kommer påverka oss på olika sätt. Vi kommer direkt att agera annorlunda när vi vet att vi dokumenteras och plötsligt så ändras värderingar om t.ex. integritet och ansvar bara för att tekniken möjliggör nya sätt att skapa dessa berättelser på. Mina barn ser direkt när jag har kameran och de undrar...varför har du den där på dig. De vet exakt vad det är men ser inte poängen med att deras far har en sådan på sig. Vi har en del att lära oss av de unga.

Ibland får man bilder som man inte väntat sig

Fint väder...många foton blir det av samma motiv när man sitter still

Selfies och likes - vår nya valuta?

Noterar att Apple nu i amerikanska (US) app-store har en egen avdelning för Selfie-appar. Selfi-trenden har blivit stor och får nu också högre acceptans när apparna inte förpassas till olika kategorier i app-store. Vi ser också att i Google Play-store så finns det en mängd appar för att skapa selfies men ännu ingen särskild kategori för detta.

Selfies som fenomen är mycket intressant. Det hela är fullt naturligt, jag vill med en selfie visa upp för min omvärld hur jag ser ut, var jag är och med vilka. Vi kan moralisera över detta men för egen del känns det inte rätt. Det är lätt att bara se faror med selfies och hävda att det är ett ytligt uttryckssätt bland unga. För en tid sedan skrev jag ett inlägg om selfies som handlar just om denna moralpanik. 

Däremot så kan kanske jakten på "likes" bli lite svår. Jag har flera gånger sett hur instagramanvändare kan värdera en bild i antal "likes" innan man ens lagt ut den, dvs man gissar hur många likes man kommer att få och överträffas detta så blir man klart glad. Likes blir nästan den nya valutan där den som har flest likes är rikast. Kanske har jag fel men status kan idag nås på nya sätt, i extremfallen kan det gå så illa som den unge man som Tweetade att personen i fråga lovade att skjuta någon om hans Tweet retweetades 100 gånger. Här sammanfaller nog många problem hos denne unge man som resulterade i denna Tweet. 

Men om vi tänker ett steg till...kan "likes" bli likt en valuta? Kan antal likes vara viktigt för framtiden när man ska söka jobb? Är ett högt Klout-score viktigt eller kommer nya uttryck för gillanden framöver att vara en del i en individs profil och status?

Det jag tycker är spännande med selfies och andra uttryck för bejakande och bekräftelse är att vi måste fundera över oss själva som individer, oavsett om vi själva lägger upp selfies eller jagar likes. 

Kulturantropolog Michael Wesh säger följande:

“Och det är därför jag ville föreslå att vi tänker om över alla dessa saker: Identitet, Copyright, författarskap, etik, estetik, retorik, förvaltning, personlig integritet, handel, kärlek, familj, utbildning och ... oss själva”

Jag tror att Wesh är helt rätt ute i sin formulering ovan. Selfies, gillanden och retweetanden är en del av vår mänskliga utveckling...och oss själva.

Att inte sätta sig in i informationstekniken är ett tjänstefel

Har du någongång försökt få ett paper accepterat på em konferens, då vet du också hur mycket tid det går åt samt väntan på att få sitt paper eller konferensbidrag accepterat av nämnden som beslutar om kvalitet och relevans för konferensen.

Men nu väcks frågor över hur en del av dessa papers produceras och två förlag som publicerar papers har nu varit tvungna att rensa bland alla de papers som finns i deras databaser. Orsaken är enkel, idag är det lätt att skapa ett datorgenererat paper baserat på information som finns inom ämnet.

I en artikel på Nature kan vi läsa om hur datavetaren Cyril Labbé vid Joseph Fourier universitet i Grenoble i Frankrike har katalogiserat datorgenererade papers som publicerats i över 30 konferenser mellan 2008och 2013. Sexton av dessa dök upp i förlaget Springers arkiv.

Hur går då det hela till? Det finns en tjänst som heter SciGen som togs fram av två MIT-studenter i Cambridge redan år 2005. Tjänsten skapade man just för att kunna bevisa att det går att automatgenerera papers som kommer att accepteras av konferenser (läs mer om detta här ) Om du själv går in på tjänsten så kan du mycket enkelt skapa ett paper som dessutom innehåller modeller och kanske grafer samt en referenslista (det bör understrykas att de dokument som skapas är utifrån informationsteknik som ämnesområde).

 Skärmdump av ett eget datorgenererat paper

Tekniken för att skapa dessa bygger på att papers skapas utifrån en karaktäristisk vokabulär som genereras av SciGen. Med samma vokabulär har Cyril Labbé skapat en annan tjänst som upptäcker om dokumentet har skapats med SciGen. Denna når ni via Labbés webbplats. Labbé såg att många av dessa papers som datorgenererats har accepterats på Kinesiska konferenser.

Utifrån detta resonemang och teknikutveckling så kan vi utgå från att vi framöver kommer att få flera tjänster som skapar falska nonsensdokument men som ändå ser korrekta ut. Detta blir en stor utmaning för högre utbildning men även skolan i allmänhet. Våra plagieringsverktyg kommer inte att räcka till för att detektera dessa falska dokument då de inte bygger på andras utan skapas av datorer och blir alltså helt unika. Mer intressant är att vi framöver också kommer att kunna nyttja all data som vi nu laddar upp i molnet och med denna data så kommer vi att kunna med enkla sätt skapa nya sammanhang och ny information som baseras på big data. 

En sak som blir väldigt tydlig är att de som har informationskompetens också kommer att kunna hantera den digitala världen (och med det också världen i stort) överlägset mycket bättre än de som aldrig tar sin i dessa domäner. Att inte kunna hantera digitala verktyg och förstå dess mekanismer kommer att leda till att man inte längre kan hantera många av jobben i framtiden. Att lärare väljer bort att sätta sig i detta är ett tjänstefel. CVn, resuméer,  intyg mm kan idag lätt skapas på annat sätt än tidigare och idag är det nödvändigt att Googla upp som söker en tjänst. Utmaningarna radar upp sig...och det är ju skojigt :-)

Informationssamhället väcker frågor om etik och integritet

Informationssamhället ger oss möjligheter och tillfällen att nå ut till helt nya grupper och individer. Det är fantastiska möjligheter som öppnas i och med denna teknik men samtidigt så går utvecklingen så snabbt att det är svårt för enskilda individer att förstå vad tekniken egentligen innebär. Risken för misstag och den personliga integritetens urholkning är stor, kanske för stor. I kölvattnet av NSA-affären borde vi lära oss att hantera informationsflödena både klokare och något mer sparsamt, dock tenderar vi att hellre lockas av alla möjligheter framför att värna om integritet. Två aktuella nedslag i dagens samhälle visar på etiska frågeställningar som bör lyftas i debatten:

Det ena fallet handlar det om kommuner som inom skolan nyttjar IT i undervisningen, detta är något som allt fler lärare arbetar med men problemet för många pedagoger är att befintliga kommunala IT-system eller upphandlade lösningar inte är tillräckliga för att kunna nyttjas pedagogiskt. Det som sker då är att lärare på egna bevåg väljer tjänster på nätet som eleverna får nyttja för t.ex. glosinlärning eller presentation. Det hela bottnar i ett pedagogiskt driv hos läraren men samtidigt så byggs skolornas lösningar på digitala tjänster där vi inte vet vare sig var informationen lagras, hur den hanteras eller hur länge den kommer att finnas kvar. 

Vid en genomlysning av sju kommuner i mellansverige så visade det sig att kommunernas IT-strateger kände till fler än 15 olika tjänster, i varje enskild kommun, som nyttjades i skolan och där det inte fanns något avtal som reglerade hur information och lagring skulle hanteras.

Information i form av lektionsmaterial, undersökningar, rapporter, inspelningar, mötesanteckningar mm ligger lagrade i molntjänster såsom Google Drive, Dropbox eller Box.net. Här kan vi utgå från att en hel del information om eleverna såväl som lärarna ligger på molntjänster som har sina huvudkontor i USA, Kina och Ryssland. Vi kan också sluta oss till att flertalet lärare och skolledare inte förstår vidden av detta. I vår iver att vilja så mycket inom skolan kan även så mycket bli fel. Molntjänster skulle kunna vara skolans räddning från svåra IT-system…men det kan lika gärna bli dess fall.

Det andra exemplet är allvarligare. Polisväsendet har under flera år haft stora problem med sina kommunikationssystem och när tekniken krånglar väljer givetvis anställda att nyttja andra kommunikationskanaler för att kunna utföra sitt arbete med effektivt. Detta sker inom alla områden, även inom hälsovården och detta är fullständigt naturligt, om än kanske inte tillrådligt. Men när en enskild polisstyrka väljer att nyttja en kommersiell smartphone-app för kommunikation som bygger på att man bjuder in varandra så kan problem uppstå. För egen del finns jag just nu med i ett gruppsamtal som pågår hos en polisstyrka där man av misstag lagt till mig som medlem i appen WhatsApp. Jag får där information om vilken spaning som pågår samt även uppgifter över var poliserna är utplacerade genom positionsinformation som sprids mellan kollegorna i styrkan. Poliserna i denna grupp är inte medvetna över att jag får informationen. Jag förstår varför man valt att kommunicera på detta sätt, det är enkelt, effektivt och också intuitivt men problemen uppstår när misstag sker...som i detta fall. Det andra problemet är också att information av denna karaktär ska inte ligga kommersiella företags servrar. Efter att jag tagit kontakt med polisen i Stockholm angående detta så fick jag inget svar. Inte någonting alls och jag tror inte att man förstår allvaret i detta, inte förrän jag kom i kontakt med media om detta. Mer om fallet i Computer Sweden.

Sverige önskar gärna vara ledande inom IT-utvecklingen, samtidigt måste vi också vara ledande i vad IT innebär när det handlar om integritet, säkerhet och etik. Det kräver ett helt nytt sätt att hantera vardagen, det kräver också att man ständigt uppdaterar sig i vad denna IT-utveckling handlar om, det handlar om nästa generations lärande som pågår hela tiden, alltjämt och nu. Misstag av karaktären ovan sker dagligen inom kommunal, statlig och offentlig sektor och det finns idag en naiv inställning till hanteringen av informationen. Problemet är att teknik ändrar sig fort och med den också kommunikationsvägarna och därför behövs primärt inte utbildning om appar eller olika tjänster utan en djupare förståelse över vad det digitala samhället medför för befolkningen. Myndigheter som polisen bör också tydligt peka på vilka kommunikationsverktyg som skall nyttjas inom tjänsten men samtidigt bygga lösningar som medför snabb och enkel kommunikation inom organisationen. Det vi ser ovan är inte en teknikiver utan istället en kapitulering över icke fungerande system. Alternativen finns lätt att tillgå, men är det dessa vi skall nyttja?