Big Data - vår nästa naturresurs

Digitaliseringen av allt, inte bara skolan utan allt är nu ett faktum. Det finns knappt en pryl som inte är uppkopplad och detta är trots allt bara början på en digital revolution. Jag har följt den digitala utvecklingen sedan 1993 och mycket har hänt men de senaste två-tre åren är exceptionella. Det finns inga gränser över vad man kan åstadkomma med teknik. Det är här det börjar bli riktigt intressant, inte bara utifrån integritetsfrågan utan även utifrån ett utbildningsperspektiv.

Jag deltog i december på en konferens i Philadelphia, USA där fokus låg på reimagine education inom högre utbildning. Deltagare från över 33 länder fanns representerade och vi alla höll föredrag för varandra vilket var både givande men mest kanske skrämmande. Nyckelorden under denna konferens vad Big Data, MOOCs, Learning Analytics och adaptive learning. Courseras grundare Daphne Koller höll en Keynote och lyfte där fram alla fördelar som finns med Massive Open Online Coursers (MOOC). I stort sett allt handlar om hur vi kan automatisera utbildning och studera varje enskild elev/student och förse dem med relevant information så att de går framåt i lärandet. Det är fullt möjligt att göra detta idag med all data vi får in via .tex. lärplattformar eller andra system som systematiskt kartlägger varje händelse och enskild individ. Systematiskt kartlägger skriver jag och visst känns det olustigt? Att helt och hållet kartlägga elever men även lärare och våra handlingsmönster och vanor för att på så sätt lägga pusslet om vårt lärande. I extramfallet så talade man under konferensen om att på allvar (eller det hände redan nu) nyttja IBMs superdator Watson för att stödja eleverna där läraren kanske inte har tid eller kompetens inom ett område. En skola där datorer alltmer tar över och vet mer om eleven än vad läraren gör.

Vi kan se många fördelar i detta men problemet är att dessa system förutsätter att det finns en på förhand bestämd väg som alla elever skall gå. Någon måste dikterat och föresett datorerna med vad eleverna skall kunna. Problemet med detta anser jag är att vi likriktar våra elever och ger inte utrymme till kreativitet eller innovation.

Jag hörde någon under konferensen säga att Big Data är vår nya naturresurs som bara väntar på att bli förädlad och med det innebär att nyttja våra barn (och vuxnas) data för att skapa nya tjänster och automatisera många av de pedagogiska uppdragen.

Jag saknar denna diskussion i Sverige. Vi är relativt naiva inom skolvärlden vad gäller IT i skolan. Inte minst i takt med att vi nyttjar allt fler molntjänster och sociala medier som avsäger vi oss både vår integritet och därmed en del av oss själva. Vi är delar i ett stort informationshav där vår information är den viktigaste ingrediensen för att företag som Google, Apple, Facebook, Yahoo, Microsoft mfl. skall utvecklas och bli ännu bättre. Där tjänster skapas för mig men egentligen handlar det inte om mig utan om pengar, stora pengar.

Vi behöver lyfta denna fråga på mycket hög nivå inom skolsverige. Alla vi som förordar sociala medier och montjänster inom skolan måste samtidigt med stor tydlighet klargöra vad dessa fantastiska tjänster, som dessutom är gratis, egentligen handlar om. Här tror jag att vi är många som inte förstår detta.

Börja med att sätta er in vad det handlar om genom att se dokumentären Terms and Conditions (som nu är 1.5 år gammal). Den finns på Netflix med svensk undertext för den som har tillgång till Netflix. När ni har sett denna så kan ni lägga till ytterligare 20% vad gäller integritetsproblematik och övervakning.

Kanske hade man inte helt fel i Matrix-filmen där datorerna mjölkade ut resurser ur människorna, men resurserna handlar här om information, vi är den nya naturtillgången/resursen.

Jag kan låta väl kritisk i detta, det vet jag, men med tanke på det som händer just nu så är det varje pedagogs ansvar att vara kritisk och handla därefter.

Lärplattformens problematik

Alla som arbetar inom utbildningsektorn har idag något sorts digitalt stöd i en sk. lärplattform, de kan heta It´s Learning, Fronter, Blackboard, Vklass såväl som Moodle eller Sakai. Alla dessa går under samlingsbegreppet lärplattform medan vi i engelskan har begreppet LMS-Learning Management System. Jag har vid flera tillfällen skrivit om läplattformar i denna blogg (se tidigare inlägg här) och jag är efter år med arbeta med lärplattformar inte vän med dessa. Jag har varit med och implementerat lärplattformen på den högskolan jag arbetar på såväl bistått andra skolor i detta arbete. Det jag har lärt mig under alla år är att dessa lösningar sällan fungerar. Den norska tidningen Bergens Tidene hade i går en krönika där författaren beskrev hur denne såg på lärplattformen IT´s Learning (Läs artikeln här). Kontentan är denna artikel densamma som jag skrivit om tidigare, det sker mycket lite av lärande i lärplattformen och oftas fungerar dessa som grogrund för det missnöje kring digitaliseringen som många lärare känner. Det som var tänkt som ett stöd blev det motsatta där inte bara lärare tycker att det fungerar dåligt utan även elever och föräldrar.

Det som är intressant i denna krönika är att det finns en passus som är värd att läsa flera gånger och det handlar om de som är satta att arbeta med implementering av lärplattformen:

Lytt til lærarane! Og med «lærarane» meiner eg ikkje den vesle dilettantiske eliten av Itslearning-ressurslærarar, som de har gjeve nedsett undervisningstid og som de sender på Itslearning-brukarkonferansar på luksushotell med god pleie og kulturelle opplevingar, dei som på sett og vis er «kjøpt og betalt» av dykk og Itslearning, men alle dei andre.

Kanske något hårt formulerat men visst händer det att en del mer eller mindre känns "köpta" av företagen (må vara lärplattformsföretag såväl som hårdvaruutrustning).  Bara under senaste veckan har jag talat med tre olika lärare från olika kommuner och skolor som oberoende av varandra känner stor frustration över den digitalisering som skett i lärplattformsfrågan. Där man bytt från en lärplattform till en annan bara för att den första inte funkade. Resultatet blir att lärare inte vill lära om igen och därför kommer den nya lärplattformen att funka ännu sämre.

Kanske är det så att lärplattformens tid så som vi känner dem är över och där vi måste ha något nytt, något som är mycket mer intuitivt och kanske vågar vi också hoppas på att dessa lösningar dessutom grundas på evidensbaserad forskning som visar att lösningen ifråga faktiskt leder till ett bättre lärande och inte som nu, det motsatta.

I ett inlägg från denna blogg januari 2011 skriver jag följande:

Frågan jag ställer mig är ifall våra tankar kring hur vi skapar en fungerande lärmiljö online bygger på fel parametrar. Vi försöker allt som oftast att kopiera vår fysiska lärmiljö i t.ex. olika lärplattformar. Dessa har direkt kopierat metoderna som den fysiska skolan bygger på, klassrumstänk och grupptillhörighet. Dessa är givetvis viktiga men blir ofta problematiska online. I ett klassrum så bygger ofta undervisningen på att hela gruppen gör samma sak samtidigt, detta är sällan fallet online. Vi ska utgå från att arbetar vi online så kommer vi genast att ha elever som inte ligger i fas med varandra, visserligen är detta fallet även i klassrummet offline men online så kommer eleverna att ligga ännu mer i ofas med varandra. Det är också därför att lärmiljöerna som vi vill skapa online misslyckas för de bygger på tanken att gruppen skall gå i takt med varandra.

Och det som vi ser ovan är bara en del i en mycket större problematik som grundar sig i att vi i många skolor har målat in oss i ett hörn med lösningar som inte funkar, bara rent teoretiskt. Frågan är om vi måste vänta på att färgen torkar eller om vi vågar klampa över den nymålade ytan för att göra något bättre?

Facebook vill lyssna på din omgivning

För en tid sedan kunde vi på denna blogg läsa om att Facebook slår sig in på hälsoområdet i samband med uppköpet av appen Moves vilket kan innebära en hel del för användarnas integritet  för de som använder sig av appen.

I USA har Facebook nu släppt en ny funktion som innebär att Facebook kan lyssna på vad du lyssnar på för musik eller ser på för TV-program genom att använda sig av mikrofonen som finns i din telefon. Bortom det faktum att det kan kännas lite otäckt att Facebook nu inte bara vet var du är geografiskt eller har information om dig som person så kan nu också appen lyssna till vad som händer omkring dig.

Detta innebär att Facebook får ännu bättre information över vad du gillar och lyssnar till eller ser på TV. Vad det handlar om är att all information som Facebook får om dig kan nyttjas till att skapa ännu mer exakt riktad reklam till dig. Än värre är kanske om vi får organisationer som NSA som vill lyssna till samtal som Facebook kanske också kan registrera via denna funktion.



Organisationen Sum Of Us som arbetar för den enskildes individens rätt mot stora företag har utifrån ovanstående Facebook-åtgärd skapa en protestlista där man vill förmå Facebook att dra tillbaka denna funktion. Fram till skrivandets stund har lite fler än 560 000 personer skrivit under denna som återfinns på: Facebook: Do not release your new app feature that listens to users’ conversations.

Facebook å andra sidan menar att denna funktion inte är ett måste och går att stänga av, dessa svar återfinns här: Facebooks svar.

Mer information om detta, se nedan:

• Facebook Microphone Update To Store Data: Social Media Giant Confirms New Feature Will Aggregate Information International Business Times,  22 maj, 2014.
• Facebook Wants To Listen In On What You're Doing Forbes, 22 maj 2014.

Mer om Facebook på denna blogg

Öppen data om MOOC

Massive Online Open Courses (MOOC) har under de senaste åren varit ett hett ämne för inte minst högre utbildning (se tidigare inlägg om MOOCs här) Frågorna huruvida dessa kurser har en god kvalitet, kostnaderna för utveckling av dessa, genomströmningsproblematik samt värdet av utbildningarna har ständigt varit aktuella. De största aktörerna ser vi t.ex. i Coursera, HarvardX and MITx.

HarvardX and MITx har nu extraherat data från de kurser som de gav under 2012-2013. Det är mycket information och man har dessutom valt att dela ut all data (det bör här understrykas att all personlig information om studenterna har tagits bort). Vem som helst kan nu ladda hem all data om kurserna men även utforska detta via de visualiseringsverktyg som HarvardX och MITx tillhandahåller. Utöver detta finns en uppsättning arbetsdokument som innehåller analys av kursernas uppgifter samt totaler för varje universitet att ta del av via MITx och HarvardX working papers.

Docent Andrew Ho vid Harvard Graduate School of Education menar att "Learning Data" från öppna onlinekurser är mycket lovande för forskningen över vad som fungerar i lärandet online.

Enligt data så är det förhållandevis unga deltagare på MOOC-kursena från Harvard och MIT. Vi ser en annan situation i norden där fler som läser online är äldre än studenterna som läser på campus.

Se mer om detta på Age Composition - HarvardX

Det som är slående är att det finns deltagare från i stort sett varenda land i världen på kurser som erbjudits via MITx och HarvardX

Se mer om detta på Worldmap

Däremot är det svårt att få fram data över hur många som lämnat kurserna i förtid, sk. dropouts. Denna data verkar inte finnas med vilket i sig är naturligt med tanke på att lärosätena har fokuserat på de som genomfört utbildningarna. 

I en perfekt värld är vi ensamma

Jag har tidigare skrivit om Lifelogging och hur alltfler prylar och appar mäter vår vardag (mer om detta här). I många av de produktfilmer vi ser om detta så är det ofta sterila miljöer som visas upp och människor som ser mer eller mindre perfekta ut. För i en perfekt värld, där har man ordning, där mäter man allt så att man behåller en perfekt kropp och yta, där är man framgångsrik och allt hänger ihop. Eller gör det det? I filmen nedan som visar upp ett framtidsscenario i hur allt vi har omkring oss är integrerat i möbler och träningsredskap så framställs en ensam människa, en individ som aldrig lämnar sin perfekta lägenhet och fokus ligger på sitt själv. Se nedan om Argus:

Även i andra filmer som just lyfter fram produkter som mäter ens fysik ser vi samma sak, ensamma människor som sliter för att optimera sig själv. Den fråga vi kanske måste ställa oss är, varför? Nedan en annan film i produkten PUSH:



I en värld där vi fokuserar på oss själva blir vi mycket ensamma och tekniken som ofta betraktats inte minst som perfekt och "ren" påverkar oss människor på nya sätt.

Internet i realtid!

Vi vill gärna få aktuell data och kanske blir vi än mer benägna att tro på det vi läser bara för att saker och ting uppdateras i realtid? Eller åtminstone tror vi att det är realtid. I det vi ser nedan så ser det ut som att det händer nu men vad jag förstår beräknas detta på siffror som var aktuella 2012 och 2013.  Men det är ändå intressant att se hur fårt det går. Mer info på http://pennystocks.la/internet-in-real-time/

Framtid istället för livstid. Rätten att bli glömd.

Vem har väl inte både sagt men också hört uttrycket att det man gör på nätet är som en tatuering, omöjlig att ta bort, eller att allt finns kvar på nätet. Digital material får livstid och när du väl lagt upp t.ex. en bild på nätet så försvinner den aldrig. Det är hårda ord allt i syfte att förhindra att VI (läs INTE barn och ungdomar) lägger upp sådant på nätet som vi kommer att få ångra. En sorts preventiv varning som egentligen inte har funkat annat än för att skrämma upp föräldrar. (Nu behöver det inte heller vara så att det är den enskilda individen som lägger upp material om sig själv utan det kan lika gärna vara andra som lägger upp information om mig.)

Men tänk om det skulle vara möjligt att digitalt material inte får livstid? Det att vi någonstans kapitulerat inför tanken om att vi aldrig kan ångra något är egentligen märkligt. Det hela bygger på att vi har stora företag som Google, Yahoo och Facebook som sparar information om oss. Det är informationen deras verksamhet bygger på, utan oss...ingen verksamhet. Om det nu är så borde det vara rätt enkelt för dessa företag att faktiskt radera spåren efter oss...eller?

Kanske får vi ett banbrytande fall i det att EU och Europas högsta domstol i förra veckan meddelade att en enskild individ har rätt att kunna påverka vilken information som det länkas till på Google. En sökmotor som Google bör låta internetanvändare bli "bortglömda" efter en viss tid genom att radera länkar till webbsidor om det inte finns "särskilda skäl" att inte göra detta menar EU-domstolen i Luxemburg (läs utslaget här). Det hela har sin början i en spansk medborgare som ville få bort en länkning till en artikel i en spansk tidning som beskrev personen ifråga på ett inaktuellt och ofördelaktigt sätt (läs mer på DN, SvD eller IDG om detta).

Google har ännu inte kommenterat detta utfall men domen skulle kunna innebära att människor kan kräva att sökmotorer tar bort resultat som de anser är kränkande. Mycket är oklart ännu och Google lär säkert bestrida denna dom. Det bör tilläggas att Google har en sida där man kan ansöka om att få material borttaget (Removing Contect from Google) men huruvida det sker och på vilka grunder är oklart. Det förefaller som att man inte kan ansöka om att få bort en länk som är knuten till mig som privatperson (företag kan dock göra detta).

Mycket är som sagt oklart men kanske kan detta vara ett första steg till att komma vidare i ett samhälle där vi som användare är fast i kommersiella aktörers godtyckliga beslut och iver att tjäna mer pengar. Orsaken till varför Mark Zuckerberg (Facebooks grundare) är mångmiljardär är helt enkelt den att Facebook nyttjar vår information och säljer den. Givetvis kommer bilder som jag kanske inte vill ha på nätet att finnas kvar på enskilda datorer (lokalt) och på servrar men det är på intet sätt omöjligt för IT-företag att hög grad radera information om en enskild individ...det är bara det att IT-företagen inte vill det då vi är deras inkomstkälla. Jag hoppas att vi kan slippa diskussionen om livstid på nätet framöver och istället tala om en framtid på nätet.

För den som är intresserad av lag och rätt kopplat till Internet kan läsa mycket intressant här: Chilling Effects.

Sakernas internet 2025

PewResearch Internet Project släppte den 14/5 en rapport om vad de tror internet och främst internet of things kommer att byta år 2025. Det är kanske inte så mycket uppseendeväckande som framkommer, snarare kanske de är väl försiktiga i sin titt i spåkulan. I studien som baseras på 1600 svar så framkommer bl.a. att många år 2025 kommer att ha tekniken på sina kroppar är inget jag betvivlar, vi har det redan i kameror och glasögon, skillnaden är att 2025 kommer det inte vara en mycket dyr teknik som bara en del har råd med utan kommer att finnas som standardutrustning i t.ex. skor eller jackor.

Vidare tror respindenterna att våra hem kommer att vara mycket uppkopplade, där är många redan idag med möjlighet att fjärrstyra sin värmepanna eller kanske lampor i huset. Nästa steg blir givetvis att inte bara det mest uppenbara går att styra utan även sådant vi inte förväntar oss. I och med detta kan vi styra det mesta på avstånd. Respondenterna tror även att vi kommer att vara mer effektiva när det gäller att förflytta oss från en punkt till en annan, dvs att vi gör av med mindre energi och är mer miljömässiga.

Mer intressant i rapporten är att läsa om att de affärsmodeller som baseras på 1900-talets förutsättningar helt kommer att utmanas, särskilt vad gäller finansmarknaden (ser vi t.ex. i Bitcoin), underhållning (t.ex. Netflix och Spotify), bok/tidningspublicering (döden för gammelmedia?) och utbildning (se tidigare inlägg om MOOCs).

Vidare lyfter rapporten fram att taggning, big data och intelligent digital kartläggning av fysiska och sociala data kommer att bli stort (vilket det redan är).

Rapporten bekräftar snarare den nuvarande utvecklingen mer än siktar mot 2025. Problemet med att fundera över framtiden är att vi alltid tar vår egen vardag som utgångspunkt och vi kan inte tänka utanför den verklighet vi befinner oss i just nu. Alla de förslag ovan bygger på det vi vet nu men om vi t.ex. backar tio år i tiden så ser vi att vi har haft en enorm utveckling senaste decinniet. Om vi blickar framåt tio år så tror jag inte att vi har armband som mäter saker och ting, dessa verktyg kommer att vara så mycket mindre och kanske hellre sitta i skorna där de inte syns eller i våra kläder (denna utveckling ser vi redan nu, läs om detta i inlägget om Digital Humanism).

Frågan är...vad tror du om 2025? Hur kommer det att utveckla utbildning och hälsa. Kommer IT att utveckla lärandet eller handlar det om ett annat lärande än tidigare. Vi vet att vi inte utnyttjar vår hjärna maximalt, kan IT förändra detta faktum?

MOOC - utbildning för alla eller stora pengar för få?

Debatten kring MOOC (Massive Online Open Courses) fortsätter. Det som för något år sedan lyftes fram som framtiden inom högre utbildning kritiseras nu från flera håll. Att ha en kurs med 100 000 deltagare låter fantastiskt, samtidigt som lider dessa utbildningar av mycket låg genomströmning, varierande kvalitet, dålig eller obefintlig kommunikation mellan lärare och deltagare. Utöver detta så är produktionskostnaderna oerhört höga för att producera MOOC-kurserna.  CFHE som står för "The Campaign for the Future of Higher Education" arbetar för att höja kvaliteten inom högre utbildning samt ge möjlighet till fler i USA att kunna utbilda sig har just nu en kampanj där MOOCs ifrågasätts. Deras grundtanke är följande:

"Fakulteten och dess personal har utvecklat och implementerat onlineverktyg för lärande i många år och vi uppskattar värdet av dessa verktyg," säger Susan Meisenhelder, CFHEs talesperson. "Men guldrushen som vi nu ser för att integrera online-utbildning i läroplanerna inom högre utbildning utan tillräcklig analys av vad som fungerar för studenterna och vad som inte gör det, är mycket oroande".

 CFHE menar att onlineutbildning är en miljarddollarverksamhet där satsningar motiveras mer av vinsten än kvaliteten på utbildningarna. CFHE vill arbeta för att kvaliteten skall höjas samt att blivande studenter skall kunna välja rätt i utbildningsfloran.

Nu är läget annorlunda i Sverige, vi har en annan finansiering och alla har möjlighet att studera och då blir frågan om kommersialism inte lika aktuell, däremot finns det ett intresse i frågan och man funderar vid flera lärosäten huruvida vi bör arbeta med MOOCs även i Sverige. Den 28/4 2014 hölls en interpellationsdebatt mellan Thomas Strand (S) och Jan Björklund (FP) och där rubriken för debatten var: En nationell strategi för MOOC (länken tar dig som läsare till debatten). Vi ligger lite efter USA i utvecklingen och vi har inte samma finansiella stöd från den kommersiella marknaden som i USA, och kanske ska vi inte heller ha det, det finns en poäng i att drivas av utbildningspolitiska och ideologiska krafter snarare än ekonomiska. 

CFHE har släppt en film över hur de ser på denna fråga och klart är att det finns många frågetecken även om jag inte till fullo instämmer i filmens alla budskap.



Jag tror med på riktade insatser som gör skillnad. Ett sådant ser vi i ett projekt som högskolan Dalarna i norra Somalia där de tillsammans med två universitet i Somaliland (Hargesia University och Amoud University) arbetar när för att utbilda barnmorskeutbildare i en region med en av världens högsta spädbarnsdödlighet. Satsningen finansieras av SIDA. Se inslag nedan:

Den mest spännande frågan är, är MOOCs här för att stanna eller kanske bara en fas i en övergång till något annat? Diskussionen lär fortsätta men viktigt är att komma ihåg att det handlar om mycket olika lägen om vi ser till USA och Sverige. I en population om 9 miljoner medborgare så är MOOC-underlaget rätt skralt om man inte hoppas på en internationell marknad. Vad gäller MOOCs i Europa så finns det idag 570 MOOCs enligt Open Education Europe.

Digitalism: När allting är internet

Pelle Snickars är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå Universitet och idag släpptes hans senaste bok: Digitalism: När allting är internet (den släppts i digitalt format medan den analoga versionen kommer ut den 15/5. Den finns redan nu att låna på biblioteken i digital format och så snart den kom ut så kastade jag mig över den och sträckläste. Det är en lättläst bok men för det inte en ointressant, tvärtom. Snickars gör t.ex. upp med frågan om kvalitet på nätet på ett vasst och tankeväckande sätt och beskriver delningskulturen utifrån både historiska som direkt samhällskritiska perspektiv. Bransch efter bransch påverkas av den digitala utvecklingen och Snickars är insatt. Han har läst på och kan utifrån många års erfarenhet och forskning sätta fingret på vad den digitala utvecklingen innebär.

Det jag gillar är just att han är balanserat kritisk samtidigt som han är positiv till den digitala utvecklingen utan att för den delen hamna i en digital determinism, dvs att detta med digitaliseringen inte är något att ens ifrågasätta.

För er som arbetar med IT i skolan eller bara är allmänt intresserade av vad vår digitala kultur innebär så är den läsvärd. Jag fastnar för många citat i boken och ett bland flera är följande när han talar om 2012 års litteraturutredning Läsandets kultur:

För att utveckla en mer "avancerad läsförståelse krävs...ett läsande av texter som är mer komplicerade än korta inlägg i forum på nätet". Det är som att webben inte innehöll några längre texter, eller att brist på utrymme kännetecknade internet. Det är ett enfaldigt argument. Enligt litteraturutredningen är det dessutom bara boken som kan åstadkomma en djup läsart, detta eftersom "de texter som internetanvändarna kommer i kontakt med oftast är korta och inte kräver så mycket av läsarna". Den här typen av resonemang bör kallas vid sitt rätta namn: nonsens.

Boken omfattar åtta områden och jag tror att flera som läser denna bok kan få en aha-upplevelse när man får en förklaring till hur t.ex. förslag på ny musik i Spotify levereras till mig via algoritmer eller varför Netflix kan träffa så rätt i vilka filmer jag kan vara intresserad av att se på. De åtta delarna består av:

1. Digitalism
2. Överflöd
3. Kvalitet
4. Delande
5. Öppenhet
6. Information
7. Lagring
8. Digitalisering 

För egen del läste jag nog boken väl snabbt så det blir till att börja om igen.