En fråga om ansvar

          Publicerad med tillstånd av Jan Berglin. Stort tack!!

Vad är verkligt och vad är inte verkligt. Debatten om internet har inte sällan fokuserat just på det faktum att en del vill mena att internet är av mindre del av denna värld än de möten vi har utanför. En fråga som är relativt irrelevant för varhelst där människor interagerar och på olika sätt påverkar varandra så är det en del av vår verklighet och verklighetsuppfattning.

Däremot ser jag att det just nu finns en hel del som vill mena att sociala medier idag förändrar vår värld och hur vi kommunicerar med varandra på ett negativt sätt. Katarina Bjärvall hade en debattartikel på DN kultur igår som tog upp detta att för mycket av sociala medier kan hämma empatin samt skapa avstånd mellan människor. Bland annat lyfte hon fram den amerikanske författaren Susan Maushart som skrivit boken "Nedkopplad"som kanske är ett extremfall där en hel familj inte kommunicerar med varandra eller har några naturliga mötesplatser och som utifrån detta valde att vara helt offline i ett halvår. (Bjärvalls artikel är något tveksam i och med att hon hänvisar till forskning rent allmänt utan att hänvisa till källorna). I DNs artikel kan vi läsa det som sker när en familj väljer att koppla ned:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat. 

Vi kan skylla på tekniken och att den har orsakat detta att man inte äter tillsammans eller att man sover för lite. Vi kan också skylla på vår oförmåga att som vuxna helt enkelt ta vårt ansvar som föräldrar och får livet att fungera trots att det finns teknik i hemmen. Än en gång har tekniken få klä skott för ett högst mänskligt problem, oförmågan att ta ansvar samt att inte kunna kommunicera med varandra utan går omvägar för att kommunicera.

I vilket fall finns det alltid diken att hamna i och den Aristoteliska "gyllene medelvägen" är något som än idag fullt ut är anpassningsbart i våra digitala samhälle. För vi kan hamna i situationer där vi blir helt uppslukade av t.ex. ett digitalt medium/spel såväl som vi kan bli totalt förlorade i svampplockning eller motorcyklar. Vi kan också likt Amish-folket hoppa av utvecklingen och stanna i 1800-talet som en protest i den snabba utvecklingen. Det som glöms bort i debatten om internet och sociala medier (mobila enheter) är det faktum att vi har ett behov att på olika sätt kommunicera med vår omvärld, som i de flesta fall ändå är en rätt begränsad omvärld. Det behovet, den önskan, går inte att stoppa och ska inte stoppas. Om jag vill meddela min lilla omvärld om att jag dricker kaffe så är det upp till mig att göra detta. 

Många beklagar sig över att man twittrar ut oväsentligheter men det har vi inte att göra med. Någonstans har vi dessutom valt att ta del av denna information, då ligger även ansvaret på mig oavsett om jag tycker att det som personen ifråga skriver är nonsens. 

Frågan handlar till syvende och sist om ansvar. Vi har alla människor ett ansvar som vi inte kan friskriva oss från och det ansvaret är inte kopplat särskilt till teknik eller sociala medier utan det ansvaret ligger i definitionen "att vara människa". Hur vi sedan förvaltar detta ansvar, det skiljer sig från person till person men skyll inte på tekniken...klandra istället de som förser t.ex. våra unga med denna teknik...den som det då faller tillbaka på slutligen är mig själv.