Skapande sker i lusten och gemenskapen med en bra dirigent

Att arbeta tillsammans är  något som sker mycket inom utbildningsvärlden. Elever och studenter får i uppdrag att arbeta tillsammans för att gemensamt åstadkomma något. Dessa uppgifter är mer eller mindre lyckade. Jag antar att många av er som läser detta har genomlidit både en och annan plågsam gruppsammansättning där man mer eller mindre känner att det hade varit lättare att göra uppgiften själv. Det finns poänger med grupparbeten men de består i stor del i en förståelse av dels gruppdynamik (eller avsaknaden av sådan) som olika förutsättningar och bakgrunder som skapar en ny situation. Många av de nätgemenskaper vi idag befinner oss i är också grupparbeten men de är av annorlunda karaktär än de vi lyckas åstadkomma i klassrummen. Problemet med klassrummen är att urvalet av lämpliga gruppmedlemmar för att skapa en god dynamisk miljö är för klent. Det är sällan man lyckas få arbetsgrupper som alla inom gruppen ser ett mervärde av.

Nätet däremot ger oss möjlighet till att finna andra partners som dessutom inte färgas av vare sig kön eller bakgrund, de kollaborativa medarbetarna som man finner på nätet arbetar man med för att de medför något som jag själv inte lyckas åstadkomma. Det är ungefär som i spelvärlden, man hittar sina spelpartners och man vet att är jag tillsammans med de eller de personerna så blir vi oslagbara. Nu kan man anse att mitt resonemang bygger på ett elitistiskt synsätt där de starkaste är de som skapar grupper men så menar jag inte alls. Jag menar att vi i en klass inte har möjlighet att finna de optimala medarbetarna för att dra nytta av varandras resurser. Kanske är just problemet att elever känner varandra för väl och har för mycket med sig i "ryggsäcken" och som lägger hinder för ett gott samarbete.

Det vore intressant att inom en skola och tom en klass skapa digitala arbetsgrupper där eleverna faktiskt inte känner till vem men arbetar tillsammans med för att på så sätt se hur gruppdynamiken utvecklas. Jag tror på gruppen, vi kan inte utvecklas utan den och i lusten att vilja lära och skapa något tillsammans. Jag gick igång i tanken efter det att jag såg en mycket intressant musiklektion med Bobby McFerrin (ni vet, den där Don´t Worry Be Happy mannen) som under World Science Festival 2009 gjorde ett intressant framträdande. Jag fascineras över hur de som deltar försöker (eller "försöker", det sker naturligt) finna mönster i det McFerrin gör när han hoppar omkring. Det får en att gå igång vad gäller lärande i grupp samt den förförståelse som krävs...hur mycket måste man veta om musik för att kunna vara med i detta egentligen, men det handlar om toner och noter. Vi ser också vikten av en god dirigent...här läser jag in pedagogen.