Bibliotekens framtid

WebGL Bookcase.

Jag ska om några timmar föreläsa på rektorsprogrammet vid högskolan Dalarna. Det är en delikat uppgift där jag tillsammans med de 120 rektorerna skall skapa oss en bild av IT och lärande inom skolan kan omfatta. Bland annat kommer jag att ha en liten avdelning som handlar om skolbiblioteken och där kraven från Skolverket är hårda men samtidigt också lite luddiga och det framgår inte tydligt vad definitionen av ett skolbibliotek är. En del nyttjar digitala resurser medan andra bygger traditionella bibliotek. Högskolan Dalarna skall bygga ett nytt bibliotek under nästa år och när jag var i samtal med Swedish Institute of Computer Science (SICS) så ställdes frågan: Varför då?

Tanken är alltså att idag så är situationen så annorlunda så frågan om bibliotekens vara eller inte vara kan ifrågasättas. Motiveringen är att det behövs inga bibliotek i traditionell mening då allt finns på nätet. Denna fråga kan man diskutera länge och jag vill mena att svaren ofta blir väl triviala. Problemet med många av de digitala biblioteken är att vi inte alltid känner oss hemma i dem, de kan vara textbaserade eller svåra att finna i. Vidare så kan man ibland förlora den spännande effekten att man kanske inte hittar den där spännande boken som står bredvid den man tänkt låna.

Bibliotekens funktion blev mer tydlig när jag såg en intressant visualisering av Google Books. Böckerna blev mer levande i denna visualisering och intresset för att läsa mer blev påtagligt.Några ord om biblioteken blir det alltså under föreläsningen, men mycket annat också.

Se mer på WebGL Bookcase.

Och för den som vill följa min föreläsning så kan ni gå in på denna länk klockan 13. 

Och plötsligt så blev allt så mycket klarare

Some rights reserved by vaXzine

Vi har mycket att lära oss om hjärnforskningen och vi kan förstå våra unga så mycket bättre om vi läser på lite mer om denna forskning. Särskilt oroade är många vuxna för ungas märkliga beteenden på nätet såväl som det som vi uppfattar som kanske omogen mopedåkning eller vansinniga projekt. För att göra en lång historia kort så beror irrationellt beteende eller impulsiva handlingar på att ungas hjärnor helt enkelt inte fungerar på samma sätt våra. Vi bör bland annat komma ihåg att en hjärna inte är fullt utvecklad förrän vid 25-års ålder.

Jag har tagit del av hjärnforskning tidigare men fick än en gång en sådan där "aha"-upplevelse när jag läser National Geographics senaste nummer (nummer 10 2011) och artikeln "Vild Ungdom (De rår inte för det)". Tyvärr finns inte artikeln på svenska på nätet men den engelska kan nås via denna länk: Teenage Brains.

I korthet så skriver författaren David Dobbs att: "förkärleken för "kickar" startar vid 10-års åldern och är som starkast vid 15-års ålder, något annat som når sin kulmen under tonåren är just risktagandet. Den gängse förklaringen till detta är ofta att tonåringar är "korkade", men hjärnforskningen visar att skälen till varför de tar risker är inte det att de inte förstår eller kan inse vilka risker de tar utan snarare att de gör en annan avvägning av risken i förhållande till belöningen. Tonåringar reagerar starkt på sociala belöningar samt i tonåren är hjärnan som mest känslig för dopamin, en signalsubstans som aktiverar belöningssystemen i hjärnan och som bidrar till inlärning av mönster och beslutsfattande. det förklarar varför tonåringar lär sig så snabbt och varför de är mottagliga för belöningar - och deras starka, ibland närmast melodramatiska reaktion på framgångar och misslyckanden."

Nu har jag ovan bara delgett en liten del av den omfattande artikeln men när man läser den blir så mycket klart och allt som sker på nätet som vi som vuxna helt kategoriskt betraktar som "korkat" eller "vansinnigt" är helt enkelt en del i den mognadsprocess och de naturliga steg en människa måste ta för att utvecklas. Skillnaden är nu bara att fler kan ta del av dessa ibland uppseendeväckande aktiviteter som vi från och till tar del av i media.

Ta gärna och läs artikeln samt läs även SvD artikel från i våras som handlar om hjärnforskning samt hur skolan skulle kunna nyttja den kunskapen för att förändra skolan. Se artikeln: Hjärnforskare vill att skolan tänker om.

Och plötsligt så blev allt så mycket klarare.

Peter Answers-enkel källkritisk övning

För några år sedan snurrade sidan Peter Answers omkring på skolorna och flera elever kände sig ordentlig lurade och ibland också skrämda av att en webbtjänst kunde veta så mycket om en person som bara satt vid datorn. Peter Answers finns fortfarande kvar och jag skrev om tjänsten för några år sedan till glädje för många elever som inte förstod hur det hela gick till. Peter Answers är en Tarotläsning på nätet och bygger som i alla former av Tarotläsning på den person som utför läsningen. I Peters Answers så går till det på så sätt att man bakom en uppmaning som växer fram döljer vad man egentligen skriver. Eller snarare...gå in på sidan och skriv först en s.k. Petition, dvs uppmaning. Innan man börjar att skriva tycker man på punkt (.) tecknet på tangentbordet och sedan skriver man svaret på en fråga som man sedan kommer att ställa. När man börjar med punkt (.)-tecknet så växer texten "Peter, var snäll att svara på den följande frågan:" fram men egentligen skriver man något annat. Därefter så skriver man själva frågan som avslutas med frågetecken (?), då ser det därefter ut som att det är datorn som svarar på frågan. Klassisk avledande magi alltså.

För att lyfta frågan om källkritik kan detta vara ett mycket slående och givande exempel för elever. Att det sedan också är roligt för eleverna när de väl förstår gör inte saken sämre.

Underliga vuxensignaler

En del reklam blir helt enkelt bara för mycket för mitt tycke. Jag tänker inte minst på Telenors reklam som inte bara ger unga en sned bild av vad som är viktigt utan även passerar gränsen för etisk medvetenhet.

Filmen nedan visar på en förälder/vuxen som helt fokuserar på det materiella samt också ljuger både för sig själv och sin omgivning. En rätt så lurig reklam som säger något till de unga; "Om det är OK för vuxna att göra på detta sätt så är det också OK för mig", eller kanske säger reklamen att såhär lever man idag.



Givetvis har reklamen en komisk vinkling men det som jag ser som lite problematiskt är att man bekräftar konsumtionssamhällets karma...fler och nyare prylar ger status. Det är ingen slump att reklamkaraktären kör en AUDI för även det bidrar till att visa på den framgångsrike mannen. En person som nästan inte finns men som man med denna reklamfilm vill skapa...för visst är det spännande att alltid ha det nyaste?

Vi får kanske en bättre bild av vad det innebär att leva i vårt kommersiella samhälle om man besöker sidan Global Rich List, en sida som funnits under lång tid men som blir allt mer aktuell och skapar en förståelse över vår globala värld vilket vi absolut inte får i Telenors reklam.

Jag ser fram mot att se mobilföretag/operatörer som har en tydlig etisk hållning och som kan förena företagsutveckling med ett större ansvar för vår globala värld istället för att fokusera på den enskilde individens strävan att alltid få det bättre. Detta är inget nytt men i somliga fall blir det så tydligt.

För några år sedan hade faktiskt en del stora företag sk. företagsfilosofer som arbetade just med etiska frågeställningar, kanske är det dags att satsa på sådana igen.

Fredagsskoj

Vi har fått ett alltmer komplicerat förhållande till våra smarta telefoner.

CC by geek&poke

Who wants to live forever?

i-tomb, det låter som något som Apple kunnat formulera och kopplingen till Apples "i"-strategi är nog inte helt taget ur intet. Men i-tomb är något helt annat, det är platsen där du digitalt kan vila efter det att du gjort din sista uppdatering på nätet såväl som offline. Det är en virtuell kyrkogård där dina nära och kära kan dödförklara dig och där man kan lägga upp bilder och texter på den som avlidit. Tanken är inte ny, tvärtom, mycket snart då internet kom in i våra liv i början av 90-talet så fanns det virtuella kyrkogårdar (se sökning på virtuella kyrkogårdar här) Skillnaden är bara att i-tomb är en affärsidé som bygger på att när man väl skapat den virtuella minnesplatsen så måste man betala minst 50 US-dollar per år för att platsen inte ska försvinna (det finns dyrare alternativ men minimipriset är 50 US-dollar) och det går att förskottsbetala 20 år framåt i tiden. Eller som i-tomb uttrycker det:

"Kvalitet har ett pris, vårt arv och minnet av våra släktingar förtjänar kvalitet"

Det är kanske ett tecken i tiden...vi vill kanske kunna nå och hedra våra nära på ett enkelt sätt samt även kunna ge möjlighet för fler att besöka platsen där minnena väcks till liv. Inte vet jag, det jag vet är att när jag är död så är jag död, mina spår på nätet kommer att vara otaliga och jag behöver ingen virtuell mötesplats, jag hoppas att jag kanske kan finnas kvar i någons minne. Eller kanske den mycket pessimistiske Schoppenhauer var ngt på spåren då han tillfrågades var han vill bli begravd när han dör, hans svar var: "Det spelar ingen roll, man kommer ändå att hitta mig". Kanske har han rätt idag, det spelar ingen roll var jag begravs, man kan ändå hitta mig och det är på nätet.

Nej...i-tomb är inget för mig och jag vill inte leva för evigt...jag vill nuet.

What the Duck!

Utvecklingen inom användarvänligheten går raskt framåt. Inte minst ser vi det i våra smartphones och läsplattor som är snabba att starta upp och fungerar precis som man tänkt sig...eller åtminstone nästan. Jag brottas varje dag med ett problem och det är iPhones autokorrekt-funktion som ställer till det. Jag blir lite fundersam över hur ett företag som satsar allt på att skapa just enkla och logiska system inte lyckas hitta ett sätt som möjliggör att lägga in ord som telefonen/iPaden inte känner till eller har i sin ordlista. Istället envisas den med att försöka finna helt horibla förslag som ingen känner till, innovativt kanske en del skulle säga...dumt säger jag. För jag förstår inte varför jag inte får lägga in ordet Blåbärsris utan enligt iPhone så ska jag skriva Blänärsris, ett ord som inte ens existerar i svenska vokabulären.

Det kan tyckas vara ett enkelt och litet problem men faktum är att denna funktion kan ställa till det rejält, inte minst i kommunikationen mellan människor som inte känner varandra så väl kanske. Nu finns en rätt utbredd medvetenhet om detta bland unga så det kanske inte är ett problem som är livsavgörande men ett rätt onödigt sådant.

Så snälla Apple...om ni ska utveckla något häftigt...fixa en korrekt ordlista och en funktion som låter oss lägga in nya ord, något som alla andra smartphones idag har och som faktiskt fungerar. Pedagogik före teknik tack!

För den som vill ha lite humor så rekommenderas sajten Damn You Auto Correct!

Plagieringssystemens ineffektivitet

Sveriges Radio P1 tog i fredags upp problematiken med plagieringssystem vars syfte är att detektera ev. plagiat i inlämnade arbeten. Plagieringssystemen infördes på skolor och högskolor för en några år sedan som ett verktyg för att underlätta samt bredda möjligheten till att upptäcka plagiat i uppsatser, allt i syfte att höja kvaliteten samt att ge studenter en signal om att det finns sätt att upptäcka plagiat. Jag har själv varit ansvarig för införandet av ett sådant system vid högskolan Dalarna där jag arbetar och jag fick ansvaret trots att jag kanske var den som var absolut mest skeptiskt till dessa verktyg. Det är jag fortfarande för min erfarenhet är det inte finns några system som är vattentäta. I våra testar av de system som vi testade inför införandet av ett system på högskolan så framgick det rätt klart att samtliga system hade brister. Precis som vi kan höra i P1s reportage så upptäckte inte heller systemen vi testade de plagierade dokument som vi förde in i systemet, visserligen upptäcktes en hel del men i flera fall så lyckades systemen inte finna helt öppna informationskällor på nätet som t.ex. läkemedelsverkets information. Vi kontrollerade dokumenten parallellt mot Google och det framgick vid flera tillfällen att Google lyckades finna våra källor bättre än de kommersiella system som finns på marknaden och som fokuserar just på att detektera plagiat.

Nu tror jag inte att så många lärare till 100% litar på systemen men i mina utbildningar som jag hållit i gällande plagieringssystem så har jag största fokus på frågan om varför man ev. "fuskar" snarare än att se verktygen som ett sätt att upptäcka plagiat. Fokus ligger allt för ofta på att i efterhand ta itu med problemet för att istället fokusera på vad som ligger till grund för plagiat. Om vi istället kunde fundera på hur vi formulerar frågor för att göra våra prov "unGoogleable/oGooglebara", dvs formulerade på sådant sätt att man inte bara kan Google upp svaret. Om vi arbetar med detta perspektiv kan vi lämna dessa system som inte räcker till.

Jag har fått många frågor som handlar om någon sorts gräns för när man har med plagiat att göra, dvs om vi kan ana att det handlar om plagiat om vi får signaler om att mer än 20% av materialet förefaller vara plagierat. Det bör understrykas i dessa frågor att man kan ha en detektering som visar på 50% likheter med andra källor men som ändå är ett helt korrekt arbete. Vi ska i vetenskapliga arbeten hänvisa till andra källor och så länge vi gör det på rätt sätt så är det korrekt. Om vi däremot kör in ett arbete i våra system som visar på 0% likheter med andra källor...då har vi verkligen problem för det ska inte kunna hända. Jag brukar säga att skillnaden mellan de maskinella systemen och oss människor är att vi kan läsa mellan raderna, detta är en mänsklig funktion som inte kan ersättas av något plagieringssystem i världen.

Det är synd att frågan inte väckts förrän med tanke på att dessa system har funnits i bruk i snart tio år. Elza Dunkels skrev några tänkvärda rader om detta i Umeå Universitets tidning Aktum 2003 i samband med att Umeå skulle införa ett plagieringssystem.

Det är mänskligt att tro att det finns tekniska lösningar på svåra problem liksom att tro att dessa lösningar går att köpa för pengar.  

Dessvärre är tekniska lösningar på etiska problem ofta kontraproduktiva, därför att de invaggar oss i ogrundad trygghet, vilket i sin tur gör att vi inte löser det verkliga problemet. I och med att man skaffar sig en paketlösning är det lätt att luta sig tillbaka och tro att problemet är ur världen. Man har dock bara köpt sig lite tid. Tills de man skyddat sig mot hittar nya motdrag, och man måste skaffa ytterligare en lösning. (Elza Dunkels: Aktum 8: 2003 s.22)

Vi går bakåt i tiden

Jag läser i Norrköpings tidningar om en föreläsning som genomförts av företaget Netscan. Ett företag som funnit med i föreläsningssvängen länge och som fokuserar på barn och internet. Det är bra att vuxna engagerar sig i frågan. Netscan arbetar på ett något annorlunda sätt än för att kunna göra sina föreläsningar kanske något mer kryddade, vi kan läsa från Netscans sida följande:

"Vi föreläser och upplyser om ungdomssajter som en modern plattform för vuxna som vill komma i kontakt med barn och ungdomar i sexuellt syfte. Under flera år har netscan analyserat och på nära håll upplevt förövarnas förförelseteknik genom att besöka sajterna med falsk identitet. Genom detta arbetssätt så finns vi där barnen finns och vi får uppleva deras vardag ur ett vuxet perspektiv. Den kunskap och erfarenhet vi får använder vi sedan i utbildningssyfte. "

Det innebär att man är på nätet och utger sig för att vara annan person än den man egentligen är för att på så sätt se vad som händer vid dessa möten. Eller som vi kan läsa i artikeln från Norrköpings Tidningar:

"Han (föreläsaren) kunde nu berätta hur han i undersökande syfte själv är ute på nätet under olika täckmantel och kunde ge många exempel på hur främst unga flickor kan bli utsatta för vuxna mäns försök att få kontakt i tvivelaktiga syften."

Ett förfaringssätt som kallas för att Walraffa (dvs att utge sig att vara någon annan än den man är, efter Günter Walraff). Detta förfaringssätt kan ha sina poänger ibland men däremot att arbeta på detta sätt är något som går stick i stäv i det hur jag menar att vi skall förhålla oss på nätet samt att dessutom inte medverka till att späda på den situation som en del unga utsätts för på nätet. Ytterligare anser jag inte att det är särskilt klyftigt att lyfta fram dessa "undercover"-mötet på föräldramöten mm för detta skapar bara oro och ger sken av att detta är något som alla drabbas av. Än värre är det om föräldrar själva vill testa detta på nätet vilket inte kan skapa annat än oreda och problem. Vi har med barn att göra och dessa måste vi dels respektera, dels inte objektifiera men allra minst villseleda.

Det känns som att vi går bakåt i tiden när vi fortfarande är kvar i skrämselpropaganda vilket är den enklaste formen av informationsspridning. Svårare är att nyansera debatten. Jag blir också förvånad över att man från t.ex. Rädda Barnen fortfarande tipsar om att sätta datorn på en offentlig plats så att föräldrarna kan se vad barnen gör på nätet. En idé som Elza Dunkels rejält har visat på hur fel den kan bli.

Jag hoppas att fler anlitar t.ex. Elza Dunkels för hon har nyanserat debatten, hon föreläser utifrån ett gott forskningsperspektiv...men jag förstår att många inte vill anlita henne för hon skapar inte lika mycket uppmärksamhet och skapar definitivt inte skräck i åhörarna utan snarare hopp och tilltro.

En fråga om ansvar

          Publicerad med tillstånd av Jan Berglin. Stort tack!!

Vad är verkligt och vad är inte verkligt. Debatten om internet har inte sällan fokuserat just på det faktum att en del vill mena att internet är av mindre del av denna värld än de möten vi har utanför. En fråga som är relativt irrelevant för varhelst där människor interagerar och på olika sätt påverkar varandra så är det en del av vår verklighet och verklighetsuppfattning.

Däremot ser jag att det just nu finns en hel del som vill mena att sociala medier idag förändrar vår värld och hur vi kommunicerar med varandra på ett negativt sätt. Katarina Bjärvall hade en debattartikel på DN kultur igår som tog upp detta att för mycket av sociala medier kan hämma empatin samt skapa avstånd mellan människor. Bland annat lyfte hon fram den amerikanske författaren Susan Maushart som skrivit boken "Nedkopplad"som kanske är ett extremfall där en hel familj inte kommunicerar med varandra eller har några naturliga mötesplatser och som utifrån detta valde att vara helt offline i ett halvår. (Bjärvalls artikel är något tveksam i och med att hon hänvisar till forskning rent allmänt utan att hänvisa till källorna). I DNs artikel kan vi läsa det som sker när en familj väljer att koppla ned:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat. 

Vi kan skylla på tekniken och att den har orsakat detta att man inte äter tillsammans eller att man sover för lite. Vi kan också skylla på vår oförmåga att som vuxna helt enkelt ta vårt ansvar som föräldrar och får livet att fungera trots att det finns teknik i hemmen. Än en gång har tekniken få klä skott för ett högst mänskligt problem, oförmågan att ta ansvar samt att inte kunna kommunicera med varandra utan går omvägar för att kommunicera.

I vilket fall finns det alltid diken att hamna i och den Aristoteliska "gyllene medelvägen" är något som än idag fullt ut är anpassningsbart i våra digitala samhälle. För vi kan hamna i situationer där vi blir helt uppslukade av t.ex. ett digitalt medium/spel såväl som vi kan bli totalt förlorade i svampplockning eller motorcyklar. Vi kan också likt Amish-folket hoppa av utvecklingen och stanna i 1800-talet som en protest i den snabba utvecklingen. Det som glöms bort i debatten om internet och sociala medier (mobila enheter) är det faktum att vi har ett behov att på olika sätt kommunicera med vår omvärld, som i de flesta fall ändå är en rätt begränsad omvärld. Det behovet, den önskan, går inte att stoppa och ska inte stoppas. Om jag vill meddela min lilla omvärld om att jag dricker kaffe så är det upp till mig att göra detta. 

Många beklagar sig över att man twittrar ut oväsentligheter men det har vi inte att göra med. Någonstans har vi dessutom valt att ta del av denna information, då ligger även ansvaret på mig oavsett om jag tycker att det som personen ifråga skriver är nonsens. 

Frågan handlar till syvende och sist om ansvar. Vi har alla människor ett ansvar som vi inte kan friskriva oss från och det ansvaret är inte kopplat särskilt till teknik eller sociala medier utan det ansvaret ligger i definitionen "att vara människa". Hur vi sedan förvaltar detta ansvar, det skiljer sig från person till person men skyll inte på tekniken...klandra istället de som förser t.ex. våra unga med denna teknik...den som det då faller tillbaka på slutligen är mig själv.

"Tidsenlig utbildning" - Skollagen kap 10 §10

Vad är något som är tidsenligt? Enligt Svenska Akademins Ordlista så beskrivs begreppet tidsenlig med följande:

TIDS-ENLIG . som överensstämmer med l. ger uttryck för det under viss tidsperiod l. i visst tidssammanhang brukliga l. vanligt förekommande l. typiska; äv.: som uppfyller l. överensstämmer med samtidens krav, modern (se saol). 

För egen del så är något som är tidsenligt just det som formar oss i detta nu, i vår tid. Utifrån detta så hajar man lite till när man läser i skollagen om att skolan skall vara tidsenlig (det står under rubriken avgifter vilket i sig är en helt annan fråga), men där står följande: 

10 § Utbildningen ska vara avgiftsfri. Eleverna ska utan kostnad ha tillgång till böcker och andra lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning samt erbjudas näringsriktiga skolmåltider (...). (se SFS 2010:800. (kursiveringen "tidsenlig utbildning" ovan är mitt tillägg)

Om vi då funderar på vad det kan innebära för skolan så ser jag givetvis kopplingar till att skolan skall vara knuten till befintlig forskning, aktuell pedagogik, samhälleliga och politiska förändringar och skeenden. Däri ligger också att skolans verksamhet ska också integrera IT som en del i lärandets vardag. Om det är något som är tidsenligt så är det hur IT förändrar vår vardag på gott och ont och hur den påverkar samhällets strukturer fundamentalt. IT förändrar varenda arbetsplats i Sverige men det är tydligen inte tidsenligt nog för att vara ett tvingande och obligatoriskt verktyg för varje lärare och elev i skolan. Att varje barn och många vuxna finns i sociala medier och får inblickar i hela världen gång på gång är en del av vår tid.

Jag ser gärna att vi tar skollagen på allvar och ser till att vi ger möjlighet för alla barn att gå i en tidsenlig skola, inte med fokus på att det tidsenliga ligger i att varje elev har en dator (det får de gärna ha men det är inte en förutsättning) utan att lärare och elever tar sitt avstamp i det tidsenliga...och där IT är en natrulig och omistlig del av skolan.

När barnen blir business

Tjänsten Lociloci har funnits under några år och är en sk. positioneringstjänst där det är möjligt att se var ens vänner eller anhöriga finns genom att spåra den telefon som personen ifråga bär med sig. Lociloci är en en bland flera positioneringstjänster och Facebook har en sådan (dock av annan karaktär och funktionalitet) såväl som t.e.x Google Latitude. Lociloci lanserade sin tjänst inledningsvis som ett verktyg att hålla koll på sina vänner men har nu flyttat fokus till en annan kundgrupp och den mest spekulativa av alla...oroliga föräldrar. Denna grupp är den mest känsliga grupp som man kan spela på då det i detta fall handlar om det viktigaste en vuxen människa innehar...sina barn. Jag förstår att det har varit svårt att överleva för Lociloci om fokus inte flyttades till denna målgrupp då det finns så många fria positioneringstjänster. Nu ligger ett starkt fokus just på möjligheten att kunna ta reda på var ens barn är genom att sitta hemma framför datorn och följa mitt barns aktiviteter. Aktuellt har uppmärksammat detta och gjort ett reportage om en förälder som nyttjar tjänsten oh på Locilocis blogg kan vi i samband med detta reportage läsa:
 "Emmas mamma sa att hon känner sig säkrare att ge sina barn frihet när man vet var dem är."


Jag förstår att man som förälder är orolig för sina barn men jag känner mig tveksam till att sammankoppla begreppet frihet med övervakning. Jag har vid flera tillfällen diskuterat denna fråga med många och jag brukar påstå att det är en mycket stor skillnad mellan att delta i kommunikationen och att studera den. I detta fall handlar det om att studera vad som sker men det vi inte vet är vad som egentligen sker. Vi ser bara rörelser och var mobilen befinner sig...inget annat. Vi måste istället fråga oss varför vi vill nyttja tjänster som övervakar våra barn...är det för att vi litar på dem? Troligtvis inte för då skulle övervakning vara onödig. Är det för att vi vill ge dem frihet? Troligtvis inte för vi har ingen frihet om vi är övervakade.

Men detta ovan är troligtvis inget som föräldrarna primärt tänker på utan snarare handlar det om ett behov som man lyckats skapa hos föräldrarna. Föräldras oro (som jag tycker i sig är en viktig del av föräldraskapet) har här blivit business. oro säljer bra. På Locilocis blogg finns en mängd olika vittnesmål som förklarar hur bra tjänsten är och hur väl tjänsten går ihop med frihet. Vi kan läsa följande:

"Min dotter har kommit till den åldern att hon gärna vill cykla iväg själv. Jag och min fru är däremot tveksamma till detta och känner att hon fortfarande är lite för ung.  Jag skapade ett Lociloci konto och kände mig trygg nog till att släppa iväg min dotter. Hon är lycklig över den nyvunna friheten att få cykla iväg själv, samtidigt som min fru och jag känner oss trygga över att kunna se var hon är." (Se Locilocis blogg)

Citatet handlar egentligen bara om föräldrarnas frihet i att ha kontroll över sina barn men man nyttjar argumentet för att visa på att det är barnet nu som blir fritt i och med att vi kan övervaka dem.

Nej, frihet bygger på förtroende och riktig frihet..inte övervakad sådan. Frihet bygger på respekt och att ge våra barn ett ansvar. Jag undrar hur många föräldrar som egentligen vill att alla ens förehavanden skall loggas...för loggas görs det och utan att gå in på den frågan så kan man undra var all denna information lagras.

Vad är din tanke...går det att förena frihet och övervakning/positionering?

Barnen, BRIS och it 2011

BRIS har just släppt rapporten Barnen, BRIS och it 2011 vilken är en intressant läsning som baseras på de mail och frågor som inkommit till BRIS 2010. Rapporten ger ögonblicksbilder av hur barn och unga upplever sin relation gentemot sin föräldrar såväl som hur internet fungerar som en kanal för att testa sin sexualitet. Utifrån de citat som det refereras till i rapporten får vi en bild som jag tror kan vara viktig för många att ta del av. Det handlar här om dels den konflikt som inte sällan uppstår mellan vuxna och barn ifråga om nyttjandet av datorer.

Värt att läsa då det är dagsaktuellt.

Vi står på jättars axlar

Metaforen från 1100-tals filosofen Bernard de Chartres blir bara alltmer viktig i vår förståelse av samtiden. I begreppet "Vi är dvärgar som står på jättars axlar" var de antika skrifterna jättarna och tanken i begreppet är att man kunde utvecklas bortom antikens axlar. Jag har ofta den metaforen med mig i mina resonemang om skolutveckling och IT. I den bilden får IT-företagen med deras pedagogiska "quick-fixes" representera jättarna och pedagogerna som skall nyttja tekniken i den riktiga miljön dvärgarna. I dag har vi verkligen stora jättar som med sina enormt snygga presentationer får oss att tro att detta är grejen, detta är lösningen eller precis det jag behöver för att lösa min roll som pedagog.

Sällan blir det som man tänkt sig, kanske just för att vi snarare tror att vi själva gör fel istället för att inse att jättarna har blivit lite väl stora och att de, trots sin enorma framgång, inte har möjlighet till att förstå hur IT och skola hänger ihop. Kanske blir bilden klarare om vi utvidgar kännedomen om bilden ovan. Det är jätten Orion som bär sin tjänare Cedalion efter det att Orion blivit blind. Cedalion berättar för jätten hur han ska gå för att komma österut. Vi behöver bli bättre på att berätta hur den pedagogiska utvecklingen måste gå till och inte låta oss ledas av (halv)blinda jättar. Men förhållandet är komplicerat, inte minst pga att många saknar beställarkompetens och inte kan beskriva de behov som finns och vilka stöd som krävs för att täcka dessa.

Åter till bilden igen...Vi står på jättars axlar och ser lite längre och det gäller såväl som vår tidigare kunskap som finns inom det pedagogiska området såväl som just det faktum att dagens jättar består av stora IT-företag. Men poängen är just...vi ser lite längre. Vi måste komma vidare och inte se datorn eller läsplattan som ännu ett verktyg utan se till att vi kan omdefiniera lärmiljön och genom via datorn kunna skapa nya förklaringsmodeller eller ge en helt annan bild av ett komplext fenomen som aldrig annars skulle kunna vara möjlig (Puentedura).

Detta är utmaningen...att utvärdera befintliga lärmiljöer och se bortom den konkreta datorn, mobilen eller läsplattan och fundera över...hur kan lärande ske på sådant sätt att eleven lever, äter och sover med lärandet? Inte som en belastning utan som en möjlighet. Ett exempel skulle kunna vara att en elev mäter sträckan mellan skolan och hemmet när man cyklar i backar mm och i efterhand kan se hur dels kroppen påverkas av denna övning, vilka höjdskillnader som påverkade mig och min cykling, vilka nödvändiga stopp jag var tvungen att göra mm mm. Detta skulle vil aldrig kunna göra tidigare på ett så enkelt sätt. Vi skulle klara av det men alla mätningar mm skulle ta lång tid att göra och sammanställningen av fakta skulle bli omfattande. Nu kan det ske på ett ögonblick...men analysen av fakta, det är den som blir det intressanta.

Hur omdefinierar du din lärarmiljö och på vilka axlar står du? 1400-talsbilden är allt mer tilltalande i sitt bildspråk. 

Watson skapar förståelse för hur vi själva skapar kunskap

I februari 2011 skrev jag ett inlägg om hur IBM försöker skapa en superdator som ska slå mästarna i Jeopardy i USA, en inte alldeles enkel uppgift skulle det visa sig (se inlägg här). I går visade SVTs Vetenskapens Värld en mycket sevärd dokumentär om resan som datorn Watson gjorde för att kunna förstå och tolka ord och meningar och utifrån dessa kunna sluta sig till vilket rätt svar är. Varför är då denna fråga så intressant, för egen del så fick jag många tankar kring inte minst hur man själv skapar mening och förståelse och hur oerhört komplext det blir när man försöker göra detsamma i datorer. Vidare så ser vi att utvecklingen går så fort framåt och att alla våra sökresultat så småningom kommer att baseras på datorers "intelligens". Nu handlar inte programmet om detta utan ger snarare en mycket förståelig bild av hur vi människor tänker och kommunicerar och hur komplicerat detta blir i datorvärldarna. Utifrån detta reportage kan vi också förstå hur svårt det är för sökmotorer att leverera rätt resultat, kanske just för att vi matar in "fel" information.

Jag hade min dotter som är 11 år med mig då jag såg på programmet och när hon insåg hur komplext detta med att förstå saker och ting är så tyckte hon att programmet var riktigt intressant. Jag tror att många unga skulle kunna uppskatta detta program.

Passa på att se dokumentären innan den 10/10 då den tas bort från SVT-play.

PressPausePlay

Köp den på iTunes eller Amazon, alternativt ladda ned den gratis, gör vad du vill men se gärna filmen PressPausePlay. Den sändes på SVT i våras men ligger nu öppen för vem som helst att ladda ned, allt i "dela"-anda. Dokumentären PressPausePlay handlar om den digitala revolutionen och frågan om den stora mängd av information, musik, konst mm verkligen utvecklar och "förbättrar" dessa konstarter eller ifall vi går mot ett alltmer mediokert utbud?

Dokumentären bygger på intervjuer med en mängd kända (och för mig mindre kända) artister som ger sin bild av den snabba utvecklingen. Kanske är det just därför man väljer att såväl kunna ladda ned den gratis som att köpa den allt med tanken...tycker du att detta är bra, får du gärna betala.