IT förbubblar

En inte alldeles ovanlig uppfattning är fortfarande att IT fördummar oss och inte minst våra unga. Ett antagande som jag anser är tagit ur luften utan djupare analys. Däremot så finns det en annan problematik med IT och den ligger i paradoxen att trots att vi har ett så stort flöde av information och mer eller mindre finns våra svar och lösningar att finna på nätet så kommer vi som enskilda individer att ändå vara begränsade i vårt sökande. Tanken med nätet är att vi skall kunna ha den frihet som finns tillgänglig men i skolan såväl som privatliv så ringas vi in till att nyttja ett antal resurser som vi bör nyttja. Nationalencyklopedin är ett sådant exempel, skolväsendet är ofta nöjda om eleverna nyttjar NE istället för Wikipedia just med tanke på frågan om källkritik (vilket är en fråga som jag inte går in på i detta inlägg). Frågan är om vi i skolan verkligen skall ringa in vilka lärresurser som skall nyttjas, allt i syfte att skapa kvalitetsfyllda och ändamålsenliga utbildningsmiljöer.  Tidigare var läroboken den ledstång som lärare kunde använda, nu vill många att vi skall ha läromedel som fyller mer eller mindre samma syfte som läroböckerna. Detta är inte poängen med internet eller att införa IT i skolan, om vi tänker på detta sätt så bidrar vi till fördumningen, eller skall man kanske idag istället tala om förbubblingen? Vi skapar en digital lärmiljö som följer samma mönster som den analoga skolan och bidrar till att skapa en bubbla inom vilken skolan skall verka istället för att spräcka denna bubbla som skolan så många gånger tidigare har hamnat i.

Nu händer det tack och lov mycket inom skolan just på grund av att man förstått denna problematik. En problematik som inte bara handlar om skolan utan vi som vuxna är nog många gånger med förbubblade än vad våra unga är. Men poängen är att lösningen på skolans digitalisering ligger inte i att ringa in ett antal läromedel (ofta kommersiella) som skall nyttjas med datorn utan snarare att utifrån den grupp elever man har framför sig skapa en miljö där lärandet sker på olika sätt, med olika medel (digitala såväl som icke digitala) och som inte begränsas av någon bubbla. Vi ska inte tala om att vi kanske blir fördummade, däremot kan vi bli förbubblade och det är en stor skillnad och det senare begreppet är nog mer relevant än det tidigare.

Den innehållslösa debatten

Professor Tomas Kroksmark skriver på din blogg om Sveriges Radios bevakning om skolan den senaste tiden under rubriken "Den innehållslösa debatten om skola i Sveriges Radio". Det är ett mycket läsvärt inlägg som sätter de viktiga frågorna i centrum. Angående en del i inlägg i debatten på Sveriges Radio skriver Kroksmark följande:

Inläggen är påfallande ofta innehållslösa. Lärare säger att ”alla barn ska ha samma chans” men ingen säger riktigt hur det ska kunna gå till. En lärarutbildare från Malmö högskola berättar med oförställd förtjusning: ”Alla eleverna på högstadiet ska ha en dator” men  svarar inte på frågan – varför. Ytterligare en lärare säger att ”det är bra med betyg i sexan” men inte av vilket skäl. 

Han fortsätter med den problematik som vi idag har med en självstyrande kommunal skola men som samtidigt styrs hårt från staten, det blir lite av en paradox alltså. Det jag känner är viktigast i detta inlägg är just detta att Kroksmark vill gå ett steg vidare, inte i det att man skall säga att datorn i skolan är bra utan några belägg annat än känslor eller en liten testgrupp.

9 av 10 av mina Facebookvänner gillar min blogg...

...eller det vet jag inte alls borde jag tillägga. Men faktum är att när man nyttjar såna här "triggers" som bygger på att andra i min omedelbara närhet gillar något så kan det ha en stor inverkan på t.ex. en blogg eller en produkt. Likaså så är detta viktigt även för att t.ex. lyfta fram en skola eller ett läromedel.

Vi ser det överallt, när vi går in på en näthandelssida så ser vi när vi kanske tittat på en produkt att den mest populära produkten inom denna kategori är den ni ser till höger på denna sida etc etc. Eller vänförslagen vi får i Facebook bygger på en modell som kallas för "social proof". Techcrunch har en läsvärd artikel om just social proof i artikeln Social Proof Is The New Marketing. Vad det handlar om är att när vi inser att andra personer i min närhet tycker något så påverkar det mig, inget underligt med det. Men tänk er, om en vän till er säger att denne har köpt en produkt som personen ifråga är mycket nöjd med och du själv har funderat på att köra en liknande pryl, tar du inte då personens utsaga om produkten för en rätt säker källa? Enligt artikeln i Techcrunch så är den absolut viktigaste källan till de ev. beslut jag tar just mina vänners aktiviteter på nätet. Ta t.ex. de spel som det tipsas om på Facebook, många spelar dem just för att en vän har spelat det. Samma sak gäller även t.ex. böcker eller kurser. Om många av mina vänner anser att denna bok är lysande för just mitt ämne så lyssnar jag mer till det budskapet än om förlaget ifråga tipsar om det.

Om ni ska köpa något på nätet, läser ni inte gärna synpunkter eller kommentarer som andra kunder har om företaget ifråga såväl som om produkten, desto närmare kontakt vi har med de som skrivit omdömet desto mer tenderar vi att tro på det. Det behöver inte ens vara så att vi känner personen ifråga men vi kanske identifierar oss med denne just för att vi verkar likasinnade eller har samma bakgrund, t.ex. "trebarnsfar i Dalarna", "NO-lärare med 20 års erfarenhet", "Elitcyklist" osv osv.

Det finns en baksida med detta och det är att informationen kan manipuleras. Eller så kan informationen vara direkt inkorrekt som t.ex. i min rubrik. Jag har ingen aning om hur många som gillar min blogg och vad är gilla för något egentligen. Frågan är också...vad är det som man i så fall gillar? Kanske är det så att ett företag har haft en tävling som medförde att man måste gilla sidan på Facebook för att vara med och tävla. Resultatet blir att många gillar sidan men kanske inte alls produkterna, snarare var det chansen att vinna en smartphone eller något annat som gjorde att jag valde att gilla något.

Social Proof funkar och det fungerar lite väl bra. Tänk er ett annat scenario...vi har en artikel i en tidning som lyfter fram ett lyckat eller kanske mindre lyckat integreringsprojekt. Av kommentarsfältet att döma så har många åsikter om denna satsning och det blir en debatt som blir rätt främlingsfientlig. Jag som läsare kanske tar del av åsikterna i kommentarerna och inser att väldigt många inte gillar att vi tar emot flyktingar och när jag ser att det är en allmän uppfattning så får jag intrycket att såhär tycker man i min stad. Problemet är bara att bara för att det är en lokal artikel som handlar om ett lokalt projekt så betyder det inte att de som skriver insändare kommer från min stad eller bygd. Det kan vara värt att fundera över detta rätt ofta när det handlar om påverkan och lokalt eller regionalt/nationellt/internationellt.

Läs artikeln Social Proof Is The New Marketing i Techcrunch och fundera över frågorna. Detta är en fråga om källkritik men så mycket också.

"Ta ut brödet ur frysen expert"

Det finns många tänkare, tyckare och inte minst experter inom området IT. En del är självutnämnda, andra når guru-nivå för att man har skapat en app eller en webblösning som sålt bra, somliga är duktiga på att manipulera medan vissa faktiskt vet vad de snackar om men gör inte mycket väsen om sig. En del skriver i tidningar och talar om sådant som de aldrig har testat men har "förstått" i teorin. I mina nätverk finns många människor, en del är experter, andra är "doers" och som faktiskt gör annat än bara snackar. När det handlar om sociala medier finns det många experter men att vara expert inom detta område är som att vara expert på att plocka ut bröd ur frysen. Du må vara den bäste ta-ut-bröd-ur-frysen personen av alla i hela världen, men målet är ju att skapa en fantastiskt macka och det är inte möjligt att göra om allt du kan göra är att ta ut bröd ur frysen. Sociala medier i sig kommer inte att hjälpa dig utan du måste ha en god tanke över vad du vill. Jag hörde nyligen en kvalitetskonsult tala på en konferens om kvalitet i utbildning, det var helt uppenbart att han inte kunde ett skvatt om utbildning men försökte att applicera sitt tänk om ISO 9000 (SIS) inom ett område som han inte hade ngn erfarenhet om. Jag och min kollega föreläste efter honom och såg fram mot att möta deltagarna som efter konsultens dragning såg allt annat än upplysta ut. Problemet var att kvalitetstänket som konsulten ville lyfta inte landade rätt hos denna målgrupp, konsulten hade aldrig arbetat med kvalitet i utbildning vilket var den stora problematiken, men han var expert inom sitt område.


Vad min poäng är att vi kan lyssna på hur många experter inom inte minst IT och lärande men det måste landa i din miljö och din situation. Skolan kan t.ex. inte ta in konsult efter konsult som kommer och berättar hur man ska arbeta med Twitter eller Facebook utan lägg istället tid på att själv studera hur andra arbetar just inom ditt område, eller skapa en studiecirkel inom lärarkollegiet för att lära av varandra. Läs forskningsrapporter, var kritisk, formulera för dig själv vad du vill i din lärmiljö, inte förrän då kommer det att ge resultat. Visst finns det experter, men en riktig expert är den som kan med enkla medel skapa en förståelse för min egen situation och göra det tydligt för mig vad det handlar om. Dessa experter finns det inte många av.


Ju mer vi tror att vi vet någonting, desto mer tenderar vi till att betrakta oss som experter. Utifrån detta är det mer troligt att vi litar på oss själva och vårt eget omdöme när vi inte borde och kommer därför att inte ha rätt.

Vi gör ett experiment

CC by Geek&Poke

I måndagens vetandets värld diskuterades frågan om IT i skolan där bland andra IT-professor Bo Dahlbom intervjuades och där han och även Stig Roland Rask framförde sina tankar om IT i skolan, programmet är intressant att lyssna till och ger många infallsvinklar.  Om man sedan läser kommentarerna nedan så ser vi stor skepsis till att införa IT i skolan. För egen del så börjar IT i skolan att vara en icke-fråga med tanke på att skolan inte kan utvecklas och bli relevant på annat sätt än att integrera vår värld i skolan. Dock är den klart en viktig fråga men det går inte att ducka längre.

Det finns ett stort problem i denna fråga och det är att det är vi vuxna som skall diskutera villkoren för eleverna, visserligen måste vuxna driva frågan men när det kommer till IT så tar det stopp. Mycket beror nog på att vi hela tiden mäter och värderar dagens skola utifrån vår egen skolgång och lyckas inte förmå oss själva till att inse att den skolan aldrig kommer tillbaka, hur mycket vi än försöker återskapa den. Detta är också orsaken till varför en utbildningspolitik som driver skolan bakåt och som försöker att återskapa 50-talets "ordning och reda skola". Med tanke på att våra arbetsplatser har utvecklats enormt med stora krav på hur en god arbetsmiljö ska se ut så tillåts skolan att även i detta hänseende få vara kvar i en gammal skola. Tydligen så är skitiga toaletter, dålig arbetsmiljö och knappa resurser något som är en del i den fostrande skolan. Ingen vuxen...och jag menar INGEN skulle acceptera att ha datorer som inte startar eller som alltid krånglar, då skulle facket gå igång för det inverkar menligt på arbetsmiljön, men i skolan så är det möjligt. Tänk att göra ett byte, ett experiment, där föräldrarna till en klass under en vecka fick göra precis samma sak som eleverna gör i skolan samtidigt som eleverna fick gå ut i arbetslivet. Jag är säker på att den skolan därefter aldrig mer skulle bli sig lik.

Min son sitter vid iPaden en kväll och stänger av den samtidigt som han tittar på läsplattan och säger..."tänk vad mycket vi skulle kunna göra på lektionerna med iPaden", han drömmer sig bort till en skola som han skulle vilja se men som av vuxna har utdömts innan man ens har testat den. Ett annat barn säger när hon besöker min arbetsplats och står och höjer och sänker skrivbordet och lekar att hon står och jobbar framför datorn: "Vad skönt det skulle vara om man fick stå och arbeta ibland i skolan". Men den skola jag växte upp i fungerade enligt modellen att alla skulle sitta still vid sin plats och inte vicka på stolen.

Det är detta jag menar med att barnen måste få vara en stor del i denna utveckling, inte för att de är tekniker eller gillar prylar (som debatten ibland landar i) utan för att de är tänkande individer som vill lära sig, som vill pröva nya sätt att lära sig på och som vill älska sin skola.

Kanske är det snarare så att IT kan bli hävstången som gör att skolan inom kanske en 10-års period kommer att tvinga sig ur industrisamhällets grepp som inte är baserad utifrån pedagogik utan mer organisation. Kanske är det så att vi måste vänta en generation till innan vi når dit, men jag är rädd för att vi inte kan vänta så länge.

Vår ofullkomliga digitala värld

Jag har idag på högskolan Dalarna fått mottaga ett besök från Palestina och Birzeit University i Ramallah. Palestina är som de flesta känner till en orolig region och som inte är alldeles kontroversiell. Jag har varit själv en del i regionen och när jag googlade upp lite områden på Google Maps så upptäcker jag att det först och främst var svårt att finna Ramallah överhuvudtaget, flera av träffarna gick istället till USA och närmsta träff låg i Jordanien. Det var överhuvudtaget svårt att finna Ramallah via Google Maps (försök själv så får du se). Om man däremot går till sökmotorn Bing och Bing Maps och söker på Ramallah så blir det direktträff, utan tvekan. Faktum är att Google Maps inte alla gånger är så tillförlitlig, ett exempel är om man står på somliga platser i Palestinskt område och nyttjar sin positioneringstjänst i mobilen så blir man ibland istället positionerad på en närliggande bosättning. Det hela är inte några misstag utan här har man ingående diskuterat hur tjänsterna skall uppträda vid olika områden. Ibland finns det skäl till varför Google Maps inte visar ut områden, särskilt då det handlar om militära områden eller kanske kärnkraftsverk, detta kan vara förståeligt, men det finns en stor problematik med detta och den ligger i att vi faktiskt inte kan lita på källorna som våra sökmotorer och tjänster tillhandahåller. Vi måste vara oerhört kritiska i detta och det är lite anmärkningsvärt att i den nyligen släppta rapporten Svenskarna och internet 2011 så framgår det ungefär som att sökning på internet är synonymt med Google, detta är problematiskt. Om vi så ensidigt nyttjar en enda sökmotor till informationssökning och inte har möjlighet eller kunskap till att värdera informationen eller kan ställa den i relation till andra sökverktyg så sitter vi i knäet på t.ex. Google.

I skolan så brukar vi ställa Google mot böcker för att kunna vara källkritiska, vi bör också ställa Google mot andra sökmotorer för att även där finna likheter såväl som skillnader i hur man hanterat t.ex. politiska konflikter. Vi tror också att sökmotorerna som t.ex. Google mpas har relevant information men ett exempel på att Google maps är sent ute att uppdateras är t.ex. tidigare i år då Sydsudan erkändes av FN i juli men kom inte att bli en självständig stat på Google maps förrän i september (se IDG).

Det finns fler ställen i världen som inte är tillgängliga via Google Maps och en lista på exempel återfinns här. Läs också artikeln: Why Google Earth Can´t Show You Israel.

Jag kommer nog att använda en hel del andra sökmotorer framgent...Google är bra, men inte perfekt.

Hej Matematik

Jag har föreläst en hel del under den senaste tiden, för rektorer inom rektorsprogrammet såväl som på en konferens i går för Yrkeshögskolor och jag talar, som vanligt, om hur allt förändras, vilket allt alltid har gjort. Men det är ofta lätt att man sätter fokus på allt det nya utan att förankra de som lyssnar till den tradition och kontext som åhörarna har med sig. För oavsett om vi verkar i en ny tidsålder så präglas vi ändå så tydligt av vårt arv.

När jag då i bakgrunden visar bilden från 70-talets matematikböcker samtidigt som jag talar om vår skola som vi känner till så brukar det gå ett sus genom auditoriet, de flesta känner igen sig, de flesta minns plötsligt sin skola och skolgång och de flesta känner samtidigt både positiva och negativa känslor. Detta är inget unikt som jag gör men jag vill arbeta mer med att förstå sin egen skolgång, sin egen tidsålder och sitt eget kämpande med skolan för att skapa förståelse för dagens unga i vår skola brottas med exakt samma problem, motgångar och framgångar som vi också hade att hantera.

I anslutning till resonemanget ovan så har jag också funderat på den retorik som ofta nyttjas i samband med skolutveckling, inte minst begreppet "verktyg" är problematiskt anser jag. Vi talar om IT-verktyg på olika sätt men begreppet är belastande. Vi har tidigare inte talat om matematikboken eller annat kursmaterial som "verktyg"men bara för att det handlar om teknik som vill man reducera de pedagogiska hjälpmedlen till "verktyg". Jag har själv använt begreppet men väljer nu att tala om dessa "verktyg" som läromedel eller lärresurser just med tanken på att det inte handlar om verktyg enligt min mening, jag förstår att jag med ovanstående vänder mig mot en hel yrkeskår som dagligen nyttjar begreppet men jag är rädd för att vi fokuserar på fel frågor om vi har ett språkbruk som bygger på att vi förminskar det vi håller på med när vi nyttjar informationstekniken i pedagogiskt syfte. Det är inte verktyg (även om man nyttjar begreppet även inom engelskan "tools") utan det är, oavsett om programmet egentligen inte skapats utifrån ett pedagogiskt syfte, en del av lärmiljön då en lärare infört det just pga att man vill skapa förståelse  för t.ex. ett problem. Vi har tidigare inte talat om svarta tavlan som ett verktyg eller kartan som rullades ned från taket som ett verktyg. När vi för in nya (gamla) begrepp som dessutom har sin bakgrund i ett industrisamhälle men ger begreppet en ny mening så blir det problematiskt, inte minst för de som tror att IT i skolan är något fundamentalt annat än vad vi tidigare arbetat med.

Bara en tanke såhär i slutet av veckan.

Minimera bruset-Evernote Clearly

Jag borde kanske kommentera dagens rapport Svenskarna och Internet 2011 som släpptes idag men den har fått så stor uppmärksamhet så jag tror att jag återkommer till den när jag funderat färdigt över den. Däremot så visar rapporten ännu en gång att internet och teknik nyttjas överallt och jämt och inte minst i ung ålder. Min reflektion kring detta är att idag utsätts vi så enormt mycket av information och inte minst reklam. Jag brukar ibland besöka IDGs sida men den går snart inte att läsa längre inte minst på grund av all reklam som nu tar uppmärksamheten. Jag har också noterat att DN allt mer lägger in reklam och ibland är det helt enkelt svårt att avgöra om det är en redaktionell artikel notisen hänvisar till eller ifall det är reklam. Detta brus blir bara mer omfattande och jag tror att vi så småningom, förutsatt utvecklingen får fortgå, får svårt att kunna hantera medieflödet samt urskilja vad som är vad. Vi kommer att behöva få nya expertområden som kommer att behöva hjälpa oss att helt enkelt hitta rätt.

Därför var det befriande att se att företaget som har tagit fram den strålande produkten Evernote nu har skapat ett tillägg till Google Chrome-webbläsaren, Evernote Clearly. Men denna är det möjligt att med en knapptryckning nu skala bort allt som inte hör till det man vill läsa, IDGs sida blev helt plötsligt läsbar igen (någon enstaka reklambanner slank igenom men i stort blev det toppen). Det går även att ändra på bakgrundsfärger och textstorlek för den som önskar, samt givetvis en koppling till Evernote.

Jag tror att om skolan vill arbeta mycket med internet så kan en sådan här möjlighet vara viktig i att minimera bruset och all distraktion för att kunna få sidor läsbara helt enkelt. IDGs sida är en total katastrof och med tanke på deras fokus så borde de kunna bättre, men troligtvis är det ekonomin som styr snarare än användarvänligheten.

Mer om Evernote Clearly nedan.

Digitalt vuxen vid 10-års ålder?

Enligt antivirusföretaget AVGs nya undersökning i deras serie Den Digitala Dagboken så har man vaskat fram mer statistik (jag skrev om en tidigare undersökning våren 2011) som visar på att 10-åringar idag har lika stor teknikkunskap som vuxna med avseende på sociala medier såsom Facebook och Twitter. Detta har man kommit fram till efter att genomfört en studie omfattande 4 000 föräldrar i tio länder (USA, Kanada, Tyskland, Japan, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Italien, Spanien och Frankrike) Vidare visar det sig att hälften av barnen mellan 10-13 år kommer åt sociala medier via mobiltelefoner. AVG vill mena att barnen tidigt uppnår något som kan betraktas som ett vuxet beteende när det handlar om nyttjandet av sociala medier långt innan de betraktas som vuxna utifrån traditionell mening. (Frågan är kanske vad ett vuxet beteende är och hur man definierar det. Sociala medier är så nya så några normer eller definitioner finns ännu inte)

AVG tillhandahåller programvaror för att kunna övervaka det som sker på en dator så det finns rätt stort utrymme i rapporten som syftar till att skapa en viss oro hos föräldrar angående barnens aktiviteter på nätet. Vi ser det inte minst i detta citat:

So what are they doing to monitor their children’s behavior on there?

• 60% are looking at their PCs.

• Two-thirds of parents claim to know their kids’ passwords.

• 6/10 access their children’s computers while they are not on them.

However, this still leaves 40% of parents who are not checking their kids’ behavior at all and how effective is monitoring activity on a PC anyway. Our fourth Digital Diaries study also shows that kids are increasingly able to circumvent parental supervision.

Det vi ska oroa oss för är de 40% av föräldrarna som inte kontrollerar vad våra unga gör samt också bekymra oss över det faktum att unga idag kringgår våra övervakningar (även om de till viss del öppnar för en viss tveksamhet över vilken nytta övervakningar medför). Det visar sig i rapporten att nordamerikanska föräldrar (USA och Kanada) i störst omfattning kontrollerar vad barnen gör på nätet.

Det som jag anser är mest oroande är den stora del av föräldrar som enligt rapporten faktiskt går in på sina barns sociala nätverk för att kontrollera vad de gör och talar om. Det hade varit intressant om Sverige hade varit med i denna undersökning, jag tror faktiskt att resultat hade förändrats en del då jag inte tror att svenska föräldrar i lika stor omfattning går in på barnens konton, eller så har jag helt fel i detta antagande.

Varför blir det så intressant med läs/surf/skrivplattor?

Flodvågen av läs/surf/skrivplattor ("lss-plattor", min förkortning) sköljer nu över oss, Apples iPad ledde oss in i ett IT-skifte som innebär att fler och fler allt mer nyttjar sina lss-plattor i alla möjliga sammanhang. Det är en mer tydlig övergång än den vi såg mellan stationära datorer och bärbara, den skedde successivt och tog lite längre tid. Vi har fortfarande kvar både stationära datorer såväl som bärbara men någonting håller på att att hända. Skolor funderar över om man kanske skall skippa bärbara datorer (om man nu funderar över IT i skolan överhuvudtaget). Frågan är varför lss-plattor på sådant sätt fascinerar oss och gör oss villiga att fundera över hur man skalla använda dem i olika sammanhang. Några punkter nedan är funderingar som jag har:

• Kanske är det så att traditionella datorer är mer förknippade just med jobb och även krångel. De tar lång tid att starta upp och i en dator skall det finnas Word och Excell mm för att där skall man arbeta helt enkelt.
• Det finns fortfarande en viss nyhetens behag vad gäller lss-plattor och med den kommer också innovation, dvs att här kan man göra något annat än vad man kunde tidigare.
• Det faktum att en lss-plattor är både lätt och snabbstartad gör att den är lämplig att ta med sig på resor och kan också vara praktiskt att nyttja om man t.ex. skall hålla en föredragning. Om man ser till skolan så är den också mer ergonomisk än vad tyngre bärbara datorer är. Att ofta batteritiden är bättre än i en bärbar dator spelar också in.
• Lss-plattor är extremt enkla att hantera, det går inte att göra fel på samma sätt som med en dator. Detta är en av lss-plattor största fördelar framför traditionella datorer.
• Kanske är det också det att det är mer naturligt att använda sina fingrar på skärmen istället för att styra med en mus. Det händer ofta idag att barn som är vana med smartphones eller lss-plattor också försöker att styra saker på datorskärmen genom att trycka på skärmen. Enkelheten igen kanske?

Jag skulle kunna fortsätta såhär länge men fler skillnader men poängen är inte att lss-plattor är bättre än bärbara datorer, men kanske är det så att dessa tillhör olika domäner där man gör olika saker? Om så är fallet så skulle det kunna bli än mer intressant om man dessutom frågade sig inom skolans värld...var det den bärbara datorn som var stickspåret och lss-plattor som fick pedagogiken på rätt spår igen?

Skapande sker i lusten och gemenskapen med en bra dirigent

Att arbeta tillsammans är  något som sker mycket inom utbildningsvärlden. Elever och studenter får i uppdrag att arbeta tillsammans för att gemensamt åstadkomma något. Dessa uppgifter är mer eller mindre lyckade. Jag antar att många av er som läser detta har genomlidit både en och annan plågsam gruppsammansättning där man mer eller mindre känner att det hade varit lättare att göra uppgiften själv. Det finns poänger med grupparbeten men de består i stor del i en förståelse av dels gruppdynamik (eller avsaknaden av sådan) som olika förutsättningar och bakgrunder som skapar en ny situation. Många av de nätgemenskaper vi idag befinner oss i är också grupparbeten men de är av annorlunda karaktär än de vi lyckas åstadkomma i klassrummen. Problemet med klassrummen är att urvalet av lämpliga gruppmedlemmar för att skapa en god dynamisk miljö är för klent. Det är sällan man lyckas få arbetsgrupper som alla inom gruppen ser ett mervärde av.

Nätet däremot ger oss möjlighet till att finna andra partners som dessutom inte färgas av vare sig kön eller bakgrund, de kollaborativa medarbetarna som man finner på nätet arbetar man med för att de medför något som jag själv inte lyckas åstadkomma. Det är ungefär som i spelvärlden, man hittar sina spelpartners och man vet att är jag tillsammans med de eller de personerna så blir vi oslagbara. Nu kan man anse att mitt resonemang bygger på ett elitistiskt synsätt där de starkaste är de som skapar grupper men så menar jag inte alls. Jag menar att vi i en klass inte har möjlighet att finna de optimala medarbetarna för att dra nytta av varandras resurser. Kanske är just problemet att elever känner varandra för väl och har för mycket med sig i "ryggsäcken" och som lägger hinder för ett gott samarbete.

Det vore intressant att inom en skola och tom en klass skapa digitala arbetsgrupper där eleverna faktiskt inte känner till vem men arbetar tillsammans med för att på så sätt se hur gruppdynamiken utvecklas. Jag tror på gruppen, vi kan inte utvecklas utan den och i lusten att vilja lära och skapa något tillsammans. Jag gick igång i tanken efter det att jag såg en mycket intressant musiklektion med Bobby McFerrin (ni vet, den där Don´t Worry Be Happy mannen) som under World Science Festival 2009 gjorde ett intressant framträdande. Jag fascineras över hur de som deltar försöker (eller "försöker", det sker naturligt) finna mönster i det McFerrin gör när han hoppar omkring. Det får en att gå igång vad gäller lärande i grupp samt den förförståelse som krävs...hur mycket måste man veta om musik för att kunna vara med i detta egentligen, men det handlar om toner och noter. Vi ser också vikten av en god dirigent...här läser jag in pedagogen.

De virtuella medborgargardena

Ur Wikipedia: Ett medborgargarde är en sammanslutning av personer som ägnar sig åt polisiär verksamhet, för att skydda samhället från brottslighet. Medborgargarden har uppstått främst på platser där den av myndigheter styrda rättvisan varit korrupt eller ringa.


Något håller på att ske nu. Den senaste veckan har det debatterats frågan huruvida dömda pedofiler eller de som har dömts för barnpornografibrott skall offentliggöras på nätet. Detta har sin grund i de sidor på Facebook och karttjänster som nu finns och som syftar till att lägga ut information om de som dömts, informationen är ingående och med hänvisningar direkt till de adresser som personerna ifråga är skrivna på.


Frågan om barnpornografi är solklar, det är vidrigt när vuxna förgriper sig på barn och unga, barn som är utsatta och rädda och som inte får ärr för resten av livet, barn som definitivt tappar tilltro till vuxenvärlden och som vuxna har svikit. Den frågan är är en fråga som ingen kan ifrågasätta. Däremot känner jag mig mycket oroad över utvecklingen på nätet där vem som helst kan agera polis och lägga ut information om vem som helst och motivera detta utifrån tanken att alla måste få veta vilket brott min granne har begått. Jag förstår idén men jag sympatiserar inte med den och jag räknar med att många blir irriterade över att jag har en annan uppfattning. Det bör dock samtidigt understrykas att de som skapat tjänsten Stoppa Pedofili vill skapa debatt i frågan för att rättssamhället skall ta ett hårdare grepp i frågan, debatt är bra och detta inlägg är en del i debatten.


Syftet med denna exponering som t.ex. Stoppa Pedofili vill åstadkomma är dels att omgivningen skall kunna identifiera en person som i närheten har begått ett brott och på så sätt vidta åtgärder för att skydda sina barn. Frågan är vilka åtgärder som det kan innebära? Det är här medborgargardetanken kommer in. Vi som inte är dömda och känner en oro för att vi ev. har en granne som är dömd till pedofilibrott kan i värsta fall vidta åtgärder för att straffa denne person ännu mer alternativt väljer vi att flytta från området. En helt naturlig reaktion men kan bli falig om personer i omgivningen agerar fysiskt


Det finns dock en hel del problematik med denna exponering av pedofiler och jag har skrivit om dessa för många år sedan då USA införde såna här register (skillnaden här var dock att det var en myndighet som skapade tjänsten, dock är problematiken lika stor även i detta fall, se Sex offender registry).


Vilka är då problemen, jag listar några punkter nedan:

• När man lägger ut en person på nätet så är det inte bara denne person som drabbas, även deras anhöriga och inte minst barn om det finns sådana med i bilden. Detta innebär att det kommer att bli tufft för de barn som har en pappa eller mamma som är dömd till pedofilibrott. Detta innebär att skammen sprider sig till drabbade anhöriga.
• En dom kan vara under överklagande pga att man i en del fall anser att man är oskyldig (och kanske tom är oskyldig i egentlig mening) men har redan av allmänheten stämplats som skyldig, dvs. den rättsliga processen föregås av den allmänna moralen hos gemene man.
• När skall man betrakta ett brott som sonat, dvs. om man läggs ut på detta sätt så blir man aldrig friad från det brott som man begått i allmänhetens ögon.
• Risken finns att man börjar lägga ut personer som inte ens kommit in för utredning men det finns en allmän uppfattning om att den eller den personen har begått ett övergrepp.
• Var går gränsen för vad man skall lägga ut? Om jag får besök av en person som har begått ett brott kan även jag då klassa som en risk?

Jag kan lista fler argument för att detta är komplicerat och i viss mån riktigt oroväckande. Frågan är huruvida vi inte kommer att få andra register som skapas av privatpersoner allt i syfte att skapa en säkrare omgivning men som kan få motsatt effekt. Jag skulle kunna tänka mig register för de som är dömda för drogbrott, misshandel, mord, hastighetsöverträdelse, langning, snatteri, ekonomiska oegentligheter mm mm.

Medborgargarden är alltid tveksamma då de övertar en funktion som skall drivas av vårt rättssamhälle. Vän av ordningen säger då att rättssamhället inte funkar och därför måste vi ta lagen i egna händer. Jag tror inte att det är så enkelt.

Pedofili är än en gång bland det vidrigaste som finns och det finns inga förmildrande omständigheter i detta brott, men vi måste passa oss för att skapa en situation där så många andra också drabbas av att en person totalt saknar etiska spärrar. Frågan är svår och mycket känslig och jag förstår varje person som har en anhörig som någon har förgripit sig på att smärtan måste vara djup och svår (eller jag förstår inte alls hur det känns) men jag vill ändå ta upp detta som ett exempel på de ev. konsekvenser detta kan medföra.

IT i Skolan väcker många frågor

Kairos Future har släppt sin rapport IT och digital kompetens i skolan som i mångt och mycket består av sådant som vi redan kände till. En rätt mager rapport skulle jag vilja påstå men det finns några intressanta spår att fundera över. Det visar sig att enkätundersökningen som omfattar 4000 respondenter samt de intervjuer som också gjorts visar på att skolledare och rektorer är mycket entusiastiska vad gäller att nyttja IT i skolan medan lärare, elever och föräldrar inte är lika entusiastiska (se graf nedan)

Slutsatsen som dras av detta är: "Det är en intressant paradox att eleverna tycks ha en så sval inställning till IT i undervisningen, medan ledningen är eld och lågor. Detta tyder på att ledningen kan ha ett omoget förhållningssätt till IT i skolan, att de tror frälsningen kommer bara man stoppar in tillräckligt mycket ny utrustning."

Jag tror att denna slutsats inte är alldeles fel. Vi har sett alldeles för många satsningar på teknik i en sorts naiv förhoppning att tekniken skall i sig själv åstadkomma stordåd och om det är så att våra unga inser detta medan de som skall driva den pedagogiska utvecklingen är av en helt annan uppfattning så är det kanske inte ett problem utan snarare en möjlighet att nyttja den kunskapen till att bygga en optimal pedagogisk miljö.

Sedan finns kompetensbehoven att täcka. Det framgår av rapporten att 42% av lärarna inte anser att de har tillräcklig IT-kompetens för det pedagogiska arbetet och här finns mycket att göra. Jag håller själv på med en undersökning i den region jag verkar i och jag ser samma behov här och den intressanta frågan är då...hur ska man täcka detta utbildningsbehov? Många väljer att köpa in tjänster för detta men jag tror att det är en stor risk med detta. Pedagogisk utveckling och utbildning måste komma inifrån organisation. Jag tror inte på att "outsourca" detta utan det måste växa fram och utvecklas internt. Inte förrän då blir det en långvarig och hållbar lösning. Däremot måste lärare ges tid för denna utveckling och det är snarare ett större problem än det att man anser att kompetensen inte finns inom organisationen. Kompetensen finns, det är jag övertygad om, och den måste få blomma i varje kommun och på varje skola. Jag säger detta för jag har själv varit ute och föreläst på skolor mot ersättning men har slutat med detta av den enkla anledningen att min medverkan inte kan skapa ett djup av förståelse då jag saknar kunskap om skolans alltid lika unika utgångsläge och målgrupp. Föreläsare och inspiratörer bygger ofta sitt upplägg på en sorts "one size fits all"-pedagogik vilket är helt fel. Det låter bra, men landar inte väl. Varje enskild lärare och skolledare måste istället ta itu med frågan...kan IT höja nivån i mitt ämne och på vilket sätt skulle det kunna ske i så fall? Detta innebär i sin tur att varje lärare måste fundera över sitt eget lärande samt sätta sig in i vad som forskning och beprövad erfarenhet visar. Visst kan man gå kurser för att komma vidare men även dessa måste baseras på varje lärares unika förutsättningar och inte på några allmänna "framgångsfaktorer". 

IT i skolan får inte bli business utan måste bli en angelägen fråga för varje lärare och där hjälper inte alltid smartboards, lärplattformar, läsplattor eller powerpoint, men de kan vara en del i en viktig utveckling av pedagogiken.

Spel och lärande...eller kanske handlar det om något annat?

Jag råkade under min förmiddag då jag går igenom forskningsläget inom IT och lärande av någon anledning ta del av en kort film som handlar om datorspel och skola. Det finns mycket skrivet om detta ämne forskningen är oense om huruvida spel kan vara ett gott verktyg för att skapa förståelse eller kunskaputveckling i skolmiljön. Men när jag tar del av James Paul Gee tankar om spel som t.ex. Halo och hur de relaterar till t.ex. olika tester som man har i skolan så blir det intressant. Jag anser inte att frågan egentligen handlar om huruvida man ska arbeta med videospel i skolan utan snarare hur vi kanske fastnat i ett system som bygger på traditionella tester och prov som inte alla gånger kanske fungerar. Jag säger inte att Gee har rätt, men jag anser att det är bra att frågorna ställs och att vi konfronterar våra system som präglar skolan. Se James Paul Gee tala om Video Games, Learning and Litteracy nedan:

En vecka offline-The Quite Place

Höstlovet är alltid min totala offlinevecka. Jag väljer då att stänga av allt samtidigt som jag är med familjen på semester. Många undrar om jag verkligen klarara av det men faktum är att detta är den mest vilsamma vecka jag har på året. Det kan låta tragiskt i det att man måste stänga av medvetet och aktivt...men jag tror att det är det enda sättet idag. Vi kan inte stänga av annars och visst är det ofta så att vi ändå...trots att vi inte behöver...går in och kollar ett mail eller kanske Facebook? En del känner kanske stress över att man missar något...och frågan är...har jag missat något? Visst har jag missat en hel del men samtidigt måste man ställa sig frågan...vad har jag vunnit. Allt är relativt och det jag eventuellt inte var först i att upptäcka eller som jag läser om en vecka senare än alla andra är ingen förlust, kanske är det faktiskt en vinst för då har ni andra kloka läsare och individer skrivit om detta.


Faktum är att en vecka offline får en att samla tankarna, möjlighet till att fundera över mitt eget lärande och vad jag kan göra bättre. Nu finns det ingen universallösning för hur man skall koppla från, för en del kanske det inte ens är önskvärt. Men några minuters vila kan göra mycket bara det.

För er som vill starta veckan lite ovanligt rekommenderar jag sidan The Quiet Place.