Föreläsningar online

Det debatteras en hel del om föreläsningar online och vilket mervärde dessa ger. Mitt inlägg för någon vecka sedan om Fröken Matte på Youtube blev rätt så diskuterat där en del uppenbarligen ser nyttan med en sådan möjlighet medan andra anser att detta är ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag läste nyss filosofiprofessor Jonathan Wolff kolumn i The Guardian där rubriken säger: "Will video kill the lecturing star?". En intressant artikel som dels visar på Wolffs nyvunna kunskap men även dåliga erfarenhet av att bli inspelad, något som alla känner de första gånger, mer intressant är att hans självbild kanske naggats lite i kanten då han känner att stjärnglansen över hans föreläsningar försvinner lite online. Läs och gör er en egen uppfattning.

För egen del älskar jag att föreläsa online men särskilt om det finns möjlighet att göra det samtidigt med interaktionsmöjligheter. Vid högskolan Dalarna där jag arbetar ger vi möjlighet att kunna ta del av Live-föreläsningar för de som inte kan komma till campus. Detta gör vi i en egenutvecklad miljö som vi kallar för videochatten. Här kan föreläsaren direkt tala till de som är i salen såväl de som sitter med online, och det märkliga, eller ska jag kanske säga naturliga, är att fler och fler av studenterna väljer att sitta hemma och delta över nätet. Varför kan man fråga sig, den kritiske skulle nog vilja påstå att det är för att studenterna är lata, själv är jag övertygad om att det handlar om något annat, det handlar om att nu får studenterna möjlighet att kunna ställa frågor utan att känna sig dum, anonymiteten gör att de studenter som inte vågar fråga faktiskt gör det online. Frågan kommer till mig som en text på en särskild skärm och jag svarar muntligt. Och ni ska veta vilka spännande frågor jag får, ofta är dessa bättre än de som kommer från de som sitter i salen. Det tror jag beror på att de som sitter i salen också sitter med i socialt sammanhang där vissa regler gäller, dvs. det finns alltid de som tar utrymmet i salen, eller ännu värre, kanske lärarens attityd är sådan att man helt enkelt inte vågar ställa frågor med risk för att bli klassad som dum. Under föreläsningen pågår samtidigt mellan studenterna online ett ständigt samtal som även det är intressant, ett samtal som är kritiskt och undersökande över det som föreläsaren talar om, ett samtal som hämtar fakta, information och inspiration från nätet och som utmanar oss som lärare. Det är dit jag vill komma...att utmanas och får möjlighet att utmana.

Jag var nyligen och föreläste för 100 gymnasielärare och skapade samtidigt möjlighet för de som hade datorerna med sig (de flesta faktiskt) att kunna ställa frågor till via den enkla men mycket uppskattade tjänsten TodaysMeet. Samtalet var i full gång så snart lärarna kommit i i systemet och frågorna kom snabbare än vanligt när man annars föreläser. Även efter mitt åtagande var över så fortsatte man att diskutera på TodaysMeet. Så enkelt men även så kvalitetshöjande för det jag är ute efter nr jag föreläser är de tysta rösterna. De röster som inte vågar komma till uttryck pga att man är rädd för att man inte duger. Om vi kan få dessa elever/studenter att våga träda fram så händer något spännande, personlig utveckling och även utveckling för den stora mängden i de nya frågor som kommer till uttryck.

Det går även att vara levande i produktioner utan interaktion men vi ska samtidigt se dem som ett medel för att nå andra mål, dvs skapa möjlighet till att ge elever som behöver repetera dem denna möjlighet och chans att få göra det i egen takt. Sen kan klart föreläsningar bli hur bra som helst trots att man gör det på skärmen, vem kan inte annat än fascineras av Hans Roslings föreläsningar? Och många av dessa är på nätet. Det hela handlar om att tänka till och fylla dem med dels innehåll men också personlighet.

Vi får aldrig glömma bort kommunikationen och frågan om online-föreläsningar kommer att bli än mer aktuella för detta är bara början.