Enbart nöje: Video är kul

Tänkte tipsa om två olika videoappar som gör det lilla extra. denna blogg brukar inte primärt fokusera på appar men gör såhär i juletid ett litet undantag.

Den första appen är ytterligare en innovativ sådan från Smule som tidigt släppte den mycket populära musikappen Ocarina. Nyligen så lanserade Smule appen Strum som är en app för iPhone där man spelar in en kortare musikvideo med både film och musikeffekter. Ett exempel på detta ser ni t.ex. nedan där jag spelat in min dotter:

Appen är oerhört enkel att använda och den har flera filter/effekter som är gratis att använda, just den som ni ser ovan är dock ett filter som jag köpt till. Varför inte göra din personliga julhälsning lite roligare?

Den andra appen är Vyclone (denna är också tyvärr endast för iPhone) som enligt skaparna bakom denna beskriver som en social video plattform. Det som är kul med denna är att flera personer kan filma samma sak samtidigt och sedan klipps dessa filmer ihop automatiskt till en enda film. Se film nedan:

Däremot ser jag stora möjligheter att nyttja Vyclone i skolan i samband med att man ska presentera någonting, vi går raskt från en-kamera produktioner till flerkamera på ett mycket enkelt sätt.

Så...nu finns alla möjligheter till att skapa fantastiska julkreationer som ni kan plåga era nära och kära med.

Att köpa sig uppmärksamhet

Ja, jag är kritisk till mycket men ibland måste man uttrycka sina funderingar. Har just tagit del av ett Facebook-erbjudande som nästan är omöjligt att att inte gilla, men min fråga är om man verkligen skall gilla detta:

Här är det ett företag som vill "köpa" likes till sitt Facebooksida genom ett rätt etiskt diskutabelt sätt, för vem kan väl inte tycka att det är bra att man bidrar till att fler barn skall få möjlighet till rent vatten? Samtidigt blir detta ett tydligt exempel på hur enkelt vi som människor fungerar för det är väl nästan så att om jag inte gillar detta så är jag en dålig människa som inte vill hjälpa utsatta barn. Men för egen del så vägrar jag...dels för att summan är löjligt låg, jag säljer inte mina likes om det är så att det inte är så att det faktiskt verkligen kostar företaget ifråga något (om det hade stått 1000 kronor per likes så hade det blivit intressant, samt gjort skillnad för barnen).

Men det är detta som är så intressant med detta som ibland kallas för Slackeraktivism (se Slacktivism). Vi kan som deltagare i Facebook delta i uppror och gilla sådant som allmänheten i regel ogillar eller gillar men vi behöver själv inte lägga ned ngt större engagemang men vi kan visa vår omvärld att vi faktiskt engagerar oss.

Ett upplägg från ovanstående företag vore väl kanske mer intressant om man från båda sidorna gav till musikhjälpen i ett upplägg typ: Om ni ger 10 kronor så ger vi 20, om ni ger 100 så ger vi 200. För då måste jag aktivera mig och samtidigt fundera över, vill jag knyta mig till detta företag för det är den frågan som är viktig. När jag gillar en sida så lyfter jag ett företag, om det är OK för dig så skall du gilla detta företag ändå. Men poängen med detta är upplägg är klart att man vill ha mer likes och vårt erbjudande är så bra så att vi känner oss oetiska om vi inte gillar företaget. Gör inte det, betala istället direkt till musikhjälpen.

Tekniken kryper nära....mycket nära

 Some rights reserved by ashley rose

Man har talat om det länge men nu börjar vi se resultaten. Linser som är kopplade till nätet (Se inlägg på Mashable om kontaktlinser som kan ta emot SMS)Jag har vid flera tillfällen talat om detta i olika föredrag och denna teknik kommer att utmana skolan i hög omfattning. Åhörare som lyssnat till när jag talat om detta har nog tyckt att detta mer eller mindre är science fiction, men det är det inte, det är nu och här det händer. När tekniken på olika sätt kryper närmre inpå oss kommer utmanas frågan om fusk, plagiat och kritiskt tänkande i hög omfattning. Frågan om fusk inom högre utbildning lyftes i Dagens Nyheter i går där man noterar att fusket breder ut sig och metoderna blir allt mer raffinerade, läs mer om detta i Studentfusket ökar kraftigt.

Det finns också en sorts naivitet i hur vi ser på nätkommunikation och möten offline där man altid lyfter fram att om vi t.ex. sätter elever eller studenter i en sal där vi övervakar dem så har vi koll på om de fuskar. Detta är något som vi inom kort helt måste glömma. Vi kommer inte att kunna kontrollera längre, åtminstone inte på traditionella sätt utan vi måste möta den tekniska utveckling med teknik.

Vi kanske måste börja att totalt omforma och utveckla den gamla formen för hur man examineras till att skapa frågor och uppgifter som man inte kan fuska sig till utan som kräver ett mycket aktivt tänkande, kreativa lösningar och även interaktion/kollaborativt arbete i en digital omvärld?

Skolan utmanas, samhället utmanas samtidigt som vi också får nya möjligheter att utföra jobb på nya sätt. Tänk att få information via en lins i en svår situation där man inte kan nyttja händerna för att navigera på en dator, eller tänk på föreläsaren som behöver information som kommer via linsen. Eller personer med särskilda behov som via denna teknik kan få tillgång till nya möjligheter.

Datorn VS Facebook (måndagstrams)

Måndag morgon, det är urkallt ute (-21), tur att man har en dator och kan sitta inne och fundera över livets väsentligheter. När jag tittar ut på vinterlandskapet sittandes med en god kopp kaffe så blir det så klart:

10 saker som du inte kan göra på Facebook men med en dator.

1. Åka rodel med datorn 
2. Testa tyngdlagen 
3. Arbete offline 
4. Använda datorn som kaffebord 
5. Ha datorn som dörrstopp 
6. Duscha med den 
7. Använda som vetevärmare (OBS-värm INTE i micron) 
8. Ogilla din dator 
9. Slippa vara så positiv 
10. Byta ut den

reCAPTCHA: Något urtråkigt tråkigt blev helt plötsligt kul

Hur många gånger har man inte suttit och svurit över de enormt svårlästa orden i dessa rutor? Ena ordet brukar väl kunna gå att läsa OK men det andra kan ibland vara mer eller mindre hopplöst. Det kallas för reCAPTCHA och är till för att datorer inte skall kunna t.ex. beställa biljetter i mängder och knäcka systemen som är skapade för människor. Ordverifieringen är till för att visa att vi är en människa. Men måste det vara så svårt. Efter att ha sett en föreläsning med en av skaparna bakom systemet, Luis von Ahn så blev det hela så mycket tydligare.

Faktum är att vi genom att försöka tolka orden deltar i ett mycket större projekt som handlar om skanna in böcker digitalt. Däremot så misslyckas OCR-skanningen i rätt många fall vilket innebär att man genom denna metod kan använda människor för att tolka vilket ordet är. Detta innebär att när tillräckligt många tolkat ordet på samma sätt, vilket maskinerna har misslyckats att tolka, så kan vi utgå från att ordet är korrekt tolkat och då blir det ordet tillagt i OCR-programmen så att fler ord kan tolkas. 

Däremot måste man ju kanske fråga sig som en nära kollega till mig nämnde: Om då maskinerna kan tolka så många ord, då kanske de snart uppträda som människor och tolka de ord som bara vi kan tolka just nu. Vem vet? Men i vilket fall, nu blir det hela förståeligt och nu bidrar vi även till olika inskanningsprojekt som ni kan läsa mer om här.

Den som vill se en intressant föreläsning om detta gör det med fördel nedan i en TED Talk:

Nöj dig inte med en föreläsning

Jag håller på att förbereda mig som bäst inför en föreläsning i nästa vecka som jag har rubricerat: Varför vi är tvungna att överge tanken på traditionella lärplattformar. Bara det är en utmaning i sig då frågan om lärplattformar är något som vi måste granska djupare. Men i förberedelsearbetet så kom jag att tänka på Kaplan Universities film som handlar om en ny värld som definitivt påverkar högre utbildning, se nedan:

Filmen är en sån där film som man kan visa upp under en föreläsning och som många som arbetar med IT och lärande sympatiserar med. Vi är i ett skifte och vi har allt för ofta fastnat i gamla tankar och metoder. Denna film vill visa på att vi måste bryta oss ur detta. Samtidigt är filmen inte särskilt bra för vad man gör är att man ändå cementerar tanken på föreläsningar och dessa endast visas i nya medier. Det är alltså samma sak men bara i en ny förpackning. Det är lite detta som mitt grundläggande antagande kring lärplattformar kommer att ta sin ansats utifrån. LMS eller lärplattformar tillför sällan något mervärde utan cementerar snarare gamla skolstrukturer. Lärande skall ske på en särskild plats och vi fokuserar tyvärr inte alltid på kunskapsutveckling utan närvaro, precis som skolan fungerar.

Jag är inte den enda som tänker på detta sätt utan många med mig.

Vi kanske ska se på filmen ovan med lite nya ögon och det har tpack.org just gjort och skapat en mashup på filmen ovan som ger en nya perspektiv.


Det är så enkelt att vi gör det som vi alltid gjort.  Styrkan ligger inte att förpacka på nytt sätt (vilket jag hört från säljare av LMS "Allt handlar om förpackning") utan det handlar om kommunikation, kunskap om vårt digitala samhälle och innovativt pedagogisk/didaktiskt tänkande.

"Free societies enable the future by limiting this power of the past"

Målning från ca 1350 av Laurentius de Voltolina. Wikimedia Commons

Målningen ovan av Laurentius de Voltolina visar på hur lärmiljön kunde se ut i ett av de tidigare universiteten. Bilden har slående likheter med dagens skola i många hänseenden, inte minst inom högre utbildning. När man studerar bilden ser vi en del som totalt har tappat uppmärksamheten medan den blå mannen i nedre högra hörnet har somnat. Andra sitter och småpratar eller läser i sina böcker. Målningen är oerhört talande och det man funderar över är...hur har man lyckats cementera denna struktur i snart 700-år och hur kan vi fortfarande har utbildningsministrar som någonstans fortfarande förespråkar detta? Det funkade inte för 700 år sedan, det funkar inte heller idag. Katederundevisning var ett hett ord för snart ett år sedan och med denna bild i åtanke så borde ordet inte ens ha kommit upp.

Vad jag vill med detta inlägg är att vi borde i högre grad söka oss bakåt i tiden, förstå vår historia och utifrån den också skapa strategier och lösningar. För att förstå detta lite tydligare så citerar jag Lawrence Lessig:

• Creativity and innovation always builds on the past.
• The past always tries to control the creativity that builds upon it.

• Free societies enable the future by limiting this power of the past.
• Ours is less and less a free society.

Dessa fyra citat är värda att lägga på minnet. Inte minst det att det förflutna alltid försöker att kontrollera och styra vår samtid. Vem har inte hört begreppet "det var bättre förr"?

Är IT-avdelningen skolans största utmaning?

En blivande IT-tekniker cc by Geek and Poke

Det slår aldrig fel. I alla sammanhang då jag föreläser om IT och skola så finns det alltid ett utbrett missnöje med IT-avdelningen som skall stödja skolans verksamhet. Problemen varierar från kommun till kommun men gemensamt för alla är att man känner sig uppgiven och rådlös i hur man skall gå vidare med IT-satsningarna i skolan då IT-avdelningar bromsar och ibland verkar uppfatta sig själva som primärverksamheten (se tidigare inlägg).

Det som är uppenbart är att många kommuner inte ser att skolans verksamhet skiljer sig markant från all annan kommunal verksamhet. När ett problem uppstår med tekniken i skolans värld så räcker det inte att man från IT vill ha in en anmälan utan problemet måste lösas omgående. Det kan stå och falla med att tekniken fungerar för att lektionen skall kunna genomföras. I somliga kommuner har man insett detta och har ett nära samarbete med skolan och ibland också en person som sitter på IT-avdelningen med ett utvecklingsansvar och stöd till rektorerna och lärarna. 

Men problemen kvarstår och i takt med att skolan blir alltmer digitaliserad så kommer dessa frågor att bli än mer aktuella. IT i skolan har nog med utmaningar utifrån ett pedagogiskt/didaktiskt perspektiv och att utöver detta uppdrag så skall man brottas med människor som inte vill förstå eller har förmågan att förstå vad skolan handlar om. Det blir än mer komplicerat om man outsourcar IT-driften och supporten till externa agenter som har än mindre insikt i skolans värld. Faktum är att när man outsourcar ser man ofta till en reell kostnadskalkyl men glömmer att ta med pedagogisk kompetens och kännedom om skolan som en komponent i avtalet.

Hur kan man då lösa detta? I en del fall så har man löst det från skolans håll genom att totalt gå förbi IT-avdelningen och skapa egna lösningar. Detta är en desperat handling som jag kan förstå men som samtidigt är olycklig då skolan får ett stort ansvar om sådan verksamhet som den inte skall behöva befatta sig med. I andra fall så försöker man att utveckla den pedagogiska miljön med stöd av IT men IT-avdelningen har sagt blankt nej till att stödja verksamheten. I dessa fall så blir det mycket trial and error och den tekniska utmaning blir större då inget stöd finns att få. Man fortsätter ändå för att det är viktigt för verksamheten. Det finns flera lösningar eller icke-lösningar på detta men det som är beundransvärt är att så många lärare orkar och vill fortsätta trots ett dåligt stöd från IT-avdelningarna.

En lösning skulle kunna vara att forma en IT-strategiutbildning med fokus på skolan. Alltså inte en IKT-pedagogiskt utbildning utan en utbildning som syftar att kunna identifiera de pedagogiska/didaktiska/tekniska/organisatoriska/ekonomiska/politiska grundstenarna för att kunna skapa en så bra förutsättning för lärarna som möjligt. Denna strateg bör vara pedagogiskt utbildad men också ha en god kännedom om de tekniska förutsättningarna. Denna funktion finns i en del kommuner, men det är en svårfunnen kompetens.

Vidare måste skolchefer och rektorer även besitta en relativt god IT-kompetens vilket gör rektorns uppgift än mer komplicerad. Men det pedagogiska ledarskapet kräver också detta och egentligen borde rektor har en IT-strateg vid sin sida.

Just nu brottas skolorna mot IT-avdelningarna landet över i en match som tyvärr alltför många gånger leder till IT-avdelningarnas fördel. Hur kunde det bli så? Det ironiska sker...en avdelningen som har till syfte att stödja utvecklingen framåt drar hela tiden skolan bakåt.

Vem äger materialet?

För en tid sedan var jag och min kollega Stefan Rodheim och föreläste vid Karlstad Universitet på en konferens om rektorn och lagen (presentation här).Vårt fokus låg på digitaliseringen av skolan och vad det innebär för rektorer utifrån ett juridiskt perspektiv. Det finns här många frågor att lyfta och den fråga som de flesta landar i är den om upphovsrättsskyddat material och Creative Commons som en lösning för att på laglig väg hantera nyttjandet av digitalt material inom skolan. Den berördes givetvis men det finns en mer komplicerad fråga som handlar om äganderätten av digital material som skapats av en anställd inom ramen för sin tjänst. Vem äger detta material?

Låt oss ta ett exempel för att tydliggöra frågan: En lärare som valt att gå till en ny tjänst tar sin pärm och sitt material med sig som står på hyllan och bidrar med detta material i den nya tjänsten som läraren går in i (här tänker jag mig läraren innan den digitaliseringen). En annan lärare avslutar sin tjänst där personen ifråga har arbetat mycket med att ta fram stora mängder digitalt material i form av powerpoints, manualer som ligger på nätet sam en stor mängd föreläsningar då läraren arbetar med Flipped Classrom-metod och där läraren finns med på film där man har genomgångar. Filmerna ligger på en öppen videoplats såsom Youtube eller Vimeo och endast läraren i fråga har tillgång till dem då läraren har lösenordet då denne skapat kontot en gång.

Här uppstår nu en intressant fråga...vem äger detta material? Material som tagits fram inom ramen för lärarens tjänst men inga avtal är skrivna mellan läraren och arbetsgivaren. Det finns en grundläggande upphovsrättsregel som är obestridlig som säger att en person som skapar något som uppnår verkshöjd också har copyright till detta verk. Men samtidigt kan det från arbetsgivarens perspektiv vara rimligt att sådant som skapas inom tjänsten också bör tillfalla arbetsgivaren?

Varför är detta en viktig fråga och vad är skillnaden nu från läraren med pärmen? Den stora skillnaden är delandet och möjligheten för fler att ta del av ett utbildningsmaterial då det finns tillgängligt för så många fler. När vi övergick från en analog skola till en digital sådan så medför detta också att juridiken utmanas. nu finns det inga prejudikat i denna fråga men vid högskolan Dalarna har denna fråga aktualiserats då det produceras mycket stora mängder digitalt material av lärarna på högskolan. Frågan kompliceras inom högre utbildning av en regel som kallas för lärarundantaget som innebär att en lärare som skapar ett material har full rätt att förfoga över detta som denne önskar (detta är dock inte helt utrett på vilket sätt det gäller, egentligen gällde denna regel endast för patenterbara uppfinningar men har av sedvänjan blivit en allmän regel (detta ska jag inte fördjupa mig i då det i sig är en lång historia)).  Samtidigt så insåg högskolan det omöjliga i att skriva avtal med varje anställd vilket skulle bli oerhört komplicerat och utmynna i långdragna processer, högskolan Dalarna valde då att anta en policy som säger bland annat följande:

Policyn innebär att Högskolan har rätt att nyttja  undervisningsmaterial skapade av lärare inom ramen för anställningen. Nyttjanderätten innebär att Högskolan har rätt att lagra och tillgängliggöra material. Nyttjanderätten gäller under förutsättning att användningen av materialet inte är  förtroendeskadligt vare sig för Högskolan eller för den anställda. Med förtroendeskadlighet menas här att den lärare om har rätten till materialet inte ska dra fördel av Högskolans namn eller använda detta på ett sätt som kan skada Högskolans anseende.  

Högskolans nyttjanderätt inskränker inte i övrigt upphovsrätten, som förblir hos upphovsmannen. Det innebär bland annat att upphovsmannen inte är förhindrad att använda materialet för exempelvis produktion av läroböcker, artiklar eller i andra vetenskapliga verk eller använda det vid  undervisning utanför Högskolan på ett lojalt sätt.

Nyttjanderätt efter anställning  

Vid anställnings upphörande har arbetsgivaren fortsatt nyttjanderätt till material skapat inom ramen för anställningen. Nyttjanderätten gäller under förutsättning att användningen av materialet inte är förtroendeskadligt vare sig för Högskolan eller för den f d anställda 

Läs hela policydokumentet här. Frågan om hur man får nyttja material kan ytterligare kompliceras om vi har filmer som skapats inom ramen för tjänsten och där man kanske lagt in en text i filmen där det t.ex står namn på personen samt skolans namn eller kommunen. Om jag som anställd skulle ta en sådan film och nyttja i min nya tjänst så begår jag ett varumärkesintrång om texten inte är borttagen i min nya tjänst.

Om vi som skola har kanaler i sociala medier så kanske huvudmännen skall ha tillträde till dem för att kunna ta bort material som är olämpligt även om kanalen skapats av en lärare? Eller kanske bör man fundera över huruvida en lärare får öppna en egen Youtube-kanal i skolans namn utan att alla bitar är klargjorda?

Det vi står inför här är en fråga som få skolor och huvudmän har uppmärksammat och som kan bli till stora problem både för anställd såsom arbetsgivare och i vissa fall har jag sett avtal skrivna mellan arbetstagare och arbetsgivare som i sina värsta former innebär att den anställde genom att underteckna avtalet totalt har avskrivit sig alla sina rättigheter, även de grundläggande vilket i sig är mer eller mindre omöjligt.

Vad jag vill säga med detta inlägg är två saker, skolledare, sätt er in i frågan samt, det finns inga prejudikat i frågan så kanske kan det vara klokt att forma avtal för digital produktion i skolan.

Mobiltelefonen i skolan

Så har debatten blossat upp igen, ska (unga) barn få ha mobiltelefonen i skolan eller inte? Frågan har lyftes bland annat i Lilla Aktuellt den 11/10 (klippet är kvar en kort tid ännu) där två skolor lyftes fram där man i den ena fick ha sin mobil medan den andra förbjöd mobilen under skoltid. Frågan är inte alldeles enkel då det är många parametrar inblandade i detta och desto mer man funderar på det så undrar man vad frågan egentligen handlar om.

Det bör klarläggas att denna fråga oftast berör barn från föreskoleålder upp till årskurs 6 även om frågan ibland också är aktuell på högstadiet och gymnasiet.

Vi kan ta olika perspektiv i frågan och enklast är kanske att välja den som säger att mobilen inte får vara påslagen i skolan. I den rapport som jag och min kollega Eva-Lena Embretsén gjorde efter möten med skolor i vår region så framkom det inte ovanliga förfarandet att mobilen fick läggas i en låda och efter dagens sista lektion fick man tillbaka den. Däremot verkar det som om att man inte alla gånger egentligen funderat över varför man inte får nyttja den under lektionstid. Skälen är ofta att telefonen inte skall vara på för att den stör eller drar uppmärksamheten från läraren. Detta kan vara sant men frågan är om man det inte går att fundera i andra banor kring detta?

Men kanske bör man lista argument för och emot att ha mobilen under lektionstid för att få lite överblick:

Orsaker till varför man inte ska ha mobilen i skolan:

• Mobilen stör
• Mobilen gör att barnen blir mer okoncentrerade
• Med mobilen kan man ta kort eller filma i smyg
• Med mobilen kan man mobba andra elever
• Utifrån en tanke om en likvärdig skola skall inte en del elever ha möjlighet till att nyttja en smartphone medan andra kanske inte har den möjligheten (rättviseaspekten)
• Skolan skall fungera som en frizon från de digitala artefakterna

Orsaker till varför man får ha mobilen i skolan:

• Mobilen kan fungera som ett pedagogiskt stöd under lektionen.
• Det är lätt att nå eleverna snabbt och effektivt.
• Mobilerna är en del av samhället och kulturen.
• Vi kan med mobilen hjälp göra nya saker som innan inte var möjliga, eller kan vi det?
• Mobilen kan nyttjas till stöd i elevernas dokumentation.
• Med mobilen kan vi sprida kärlek (Gilla). I motsats till mobbning som alltid lyfts fram.

Listan behöver fyllas på. Kommentarer emotses.

Vill vi ha koll?

Vilken tur att jag vet var min hustru är :-)

Jag har tidigare skrivit om positioneringstjänster i denna blogg (se: När barnen blir business) och frågan är alltid lika aktuell. Särskilt intressant blir det när DN tar upp detta i artikeln: När mamma ringer och frågar brukar jag svara "Du vet var jag är". Det handlar så klart om att nyttja mobiltelefonen för att kunna se var ens barn är någonstans. En tjänst som föräldrar tvingar på sina barn med motiveringen, vi vill ju bara se var du är så att vi inte behöver vara oroliga. Jag undrar om det fungerar omvänt? Om föräldrarna också går att positionera. Vad bra att veta att hustrun  är och handlar eller att maken sitter i bilen på väg till jobbet. Vi kanske kan använda informationen i de fall vi dessutom känner oss osäkra på vad min partner egentligen har för sig.

Var går gränsen vad gäller övervakning av våra nära och kära? Varför nöja oss med mobilen, det vore ju mycket säkrare om vi faktiskt hade sensorer som satt i våra kroppar för att vara helt säker på att mitt barn befinner sig där det ska.

I artikeln så ringer föräldren till sitt barn som är i skolan för att kolla om hon verkligen är där. Har vi inte nu i skolorna ett system som handlar om närvaro och rapportering till föräldrarna om inte ens barn är på skolan?

Artiklar i denna stil bara fördjupar och ökar gapet mellan vuxna och barn samtidigt som det spär på villfarelserna att vi måste ha stenkoll på våra barn i vår nutid. För koll hade ju våra föräldrar på oss när vi var unga...eller?

Det handlar om att inte ha koll alla gånger, föräldraskap handlar om att ge ansvar, låta släppa kontrollen och låta barnen själva förstå sin omvärld.

Fråga om SAMR

Jag har vid flera tillfällen skrivit om Ruben Puenteduras SAMR-modell och ett omdefinierat lärande. Se  inlägg här. Detta har föranlett att jag fått många reaktioner på detta område vilket jag verkligen har uppskattat. Inte minst för att vi måste få till en diskussion om vad begreppen innebär och här saknar jag fortfarande argument för att SAMR-modellen inte bara är en teoretisk modell utan faktiskt innebär att man kan omdefiniera lärande. Det jag saknar är en djupare analys än de PDF-filer och handouts som cirkulerar på nätet i kölvattnet av Peunteduras föreläsningar. Vad jag känner till finns det inte något paper eller annan text som djupare beskriver det omdefinierade lärandet (om det finns någon som känner till något sådant dokument får gärna höra av sig till mig). Detta till trots så är begreppet populärt. Här behöver vi kanske påminna oss om att en högtalare förstärker rösten men inte argumenten.

Jag har därför en fråga till er som läser denna blogg och som är intresserad av ämnet, den frågan får ni svara på genom att svara på min poll nedan. Den har redan besvarats av en hel del pedagoger men önskar få mer feedback på detta. Undersökningen helt anonym och ni röstar genom att klicka på denna länk: http://vot.rs/5d1a5b

Länk till denna sida ovan här: http://mentimeter.com/public/99693fa7ddf3

Ett predestinerat lärande :-)

Det enda vi vet om framtiden är att vi ingenting vet

Det är många som har djupa veck i pannan när man funderar över skolan och dess framtid. En del letar efter quick-fixes medan andra vill fortsätta som förr. Andra tror att det är fler regleringar, kontroller och resultatanalys som är framtiden medan en del anser att det går att göra lite hursomhelst. En del tittar år Finland medan andra sneglar mot USA allt i ambitionen att finna vägar till att skapa en bättre skola.

Om vi istället sänker blicken lite och ser på våra barn som går i den svenska skolan så är de predestinerade att gå i en föränderlig värld där förutsättningarna ständigt förändras beroende på ekonomi, politiska beslut och ledning (om man vill påstå att skolan inte har förändrats så har man inte hela bilden klar för sig). Ena sekunden så satsas det på skolan och fort ska det gå medan det andra gånger kan ta lång tid innan något händer. Skolan har alltid varit så men det förefaller vara mer förändringar än tidigare både för elev såväl som lärare. Och förändring är väl bra?

Flera talar lyriskt om att vi har en ny generation som växer upp och som kommer ut på en arbetsmarknad där 60% (siffran varierar beroende på vem som talar) av yrkena som de kommer att arbeta med ännu inte finns. Detta låter ju fantastiskt och IT är medlet för att få dem förberedda för detta. Detta är ett intressant resonemang med tanke på att vi aldrig kan förbereda dem för framtiden då denna är höljd i dunkel och resonemanget bygger ofta på att alla i framtiden kommer att arbeta med IT. Men en del menar att vi visst kan veta något om framtiden, åtminstone kan vi lära dem att lära om. Vi kan lära dem att vara föränderliga och snabba...min fråga är: Hur ska vi kunna åstadkomma detta om vi själva inte kan det? När vi har en skola som ständigt förändras men som ändå har mål och resultat baserade på hur man inom den gamla skolan såg på lärande. IT kan nu och i framtiden hjälpa oss med att inte minst arbeta med mätbara mål, däremot blir frågor som handlar om värdegrunden alltid lika svåra att hantera och kan inte skötas maskinellt.


Det enda vi vet om framtiden är att det blir mindre av den


Hur förbereder vi då oss för att möta en oviss framtid? Jag tror att vi måste göra det på samma sätt som tidigare, att låta tiden gå och förstå att vi dels måste se över vår organisation inom skolvärlden men även inse att i framtiden kan det bli precis tvärt om än vad vi tror.

Den amerikanske TV-serien Revolution (se artikel i DN) är intressant utifrån detta perspektiv där kanske de nya jobben i framtiden är de gamla från förr. Se trailer nedan för filmen eller se serien, den är tankvärd även om den har sina brister. Jag är inte apokalyptiskt lagd men vad jag vill säga med detta är att vi inte kan veta mycket om hur vi skall vägleda elever och förbereda dem för framtiden. Däremot kan vi hjälpa dem med att se till att de har en så bred och kunnig grund att stå på som det bara är möjligt. Att tillse att de får fler perspektiv än det vi finner vid sökningar i Google eller i de appar som vi nyttjar, vi måste således sätta in oss i hur tekniken fungerar, hur den påverkar oss och hur den också begränsar oss ibland. Att vi inte accepterar auktoritära svar om vi inte fått pröva dem och att vi tillser att de förstår värdet av demokrati, lika värde och ansvar. Om vi kan få våra elever (och oss själva inte minst) att ha en god värdegrund, respekt för andra samtidigt som man har goda kunskaper inom olika områden, humaniora såväl som naturvetenskap och matematik liksom de så viktiga estetiska ämnena, allt detta varvat med idrott i alla dess former så kan vi förbereda våra elever inför framtiden. Dessa frågor har tyvärr blivit lite åsidosatta under senaste mandatperioden samtidigt som vi vet hur otroligt viktigt det är att arbeta med dem. Vad gäller teknikutveckling så kommer alltid etiken i efterhand som viktig ingrediens inom medicinsk teknik såväl som systemutveckling.

Men ett predestinerat lärande då...vad menar du med det kanske någon undrar. Tja, underligare begrepp än så har vi ju adopterat inom skolvärlden men vad betyder dessa?

Sökandets mysterium

Att leta och söka känns många gånger både jobbigt och tidskrävande, att inte få svar utan när bara fler frågor hopar sig känns övermäktigt. Samtidigt är detta så oerhört viktigt. Det pågår just nu ett sökande hos många pedagoger i landet. Inte minst ser vi det i Twitterflödena där man i torsdagarnas Skolchatt (#skolchatt)kan ta del av nyfikna och kunniga pedagogers tankar om skolan. Sökandets mysterium är något som jag vill uppmuntra fler att vara del i. I dagens informationssamhälle måste vi hela tiden förkovra oss, testa våra tankar och idéer med andra och utanför vår ordinarie kontext. Det är ni i denna miljö får motstånd och uppmuntran som vi inser hur viktigt det är att ständigt ifrågasätta och söka vidare. Annars blir det som i den animerade filmen nedan, vi ställer oss i köer och hoppas på att vi står i rätt kö och väntar på att någon ska leverera ett svar, vi byter för att snabbt bli klar och vi missar till slut målet.

Jag hör också många som säger att man måste få mer tid i sin tjänst för att kunna förkovra sig men frågan är om det måste ligga inom tjänsten? Jag anser att man inom sitt område ständigt måste uppdatera sig, läsa, diskutera och omvärdera. Detta måste ske jämt och inte under fortbildningsdagar, avsatt tid på onsdagseftermiddagen eller på en kurs. Vi har en tendens att vilja få betalt i pengar för varje stund som vi satsar på vår skola eller arbetsplats. Klart att vi ska ha betalt men vi får också betalt när vi i kunskap blir bättre, kunnigare och förhoppningsvis klokare. Detta är en ersättning som gör att vi kan gå vidare och i förlängningen innebär detta också mer betalt när vi med vår kompetens kan byta tjänst eller uppgift.

Vi blir aldrig färdiga och ofta tänker jag på Sokrates kända ord: "Den vise vet att han ingenting vet". Med det menar jag inte att jag är vis, på intet sätt, men desto mer jag läser och tar del av desto mer inser jag att jag inte vet någonting. 

Kanske slår jag in öppna dörrar för ni som läser denna blogg, ni är sådana som vill veta mer och tar tid till detta...för att det är viktigt. Vi ses på Twitter och andra ställen :-)

20 anledningar till varför IT i skolan misslyckas

IT införs överallt och inte minst inom skolan. Detta sker på olika sätt och tyvärr hör man oftare om vilka problem som har uppstått snarare än alla fördelar som kan uppstå med IT i skolan. Orsakerna är många och jag har tillsammans med Marie Linder författat en lista över vanliga problem som ligger till grund för att man misslyckas eller får problem med införandet av IT i skolan. Denna lista är inte heltäckande och det finns en del som kanske inte känner igen sig alls. Detta är vi medvetna om men utifrån de möten vi har haft i olika sammanhang med skolledare, skolchefer, lärare, elever, föräldrar och politiker så ser vi att det finns mycket som går att göra bättre.

En del av punkterna anknyter till varandra och listan rankar inte värst till bäst eller tvärt om utan punkterna är listade utan inbördes ordning.

Marie och jag kommer att följa upp detta med en ny lista där vi kommer att visa på goda exempel samt lista vad som kan vara viktigt att tänka på för att lyckas med satsningen av IT i skolan.

Marie publicerar exakt samma presentation på hennes blogg i samma stund som jag publicerat detta och lista gärna fler orsaker till varför IT misslyckas i skolan i i våra kommentarer.

Jag tar mig friheten att utmana tanken på ett omdefinerat lärande

R Puentedura föreläser i Katrineholm

I Sverige har skolan fått möta en ny tanke i Ruben Puenteduras SAMR-modell som handlar om att vi inom skolan måste nyttja våra IT-artefakter till sin fulla potential och komma till en nivå som handlar om att omdefiniera lärandet. Det är en fräsch tanke och landar synnerligen väl hos många pedagoger, jag har själv bländats av idén.  Det finns en hel del skrivet om SAMR-modellen (Substitue, Augmentation, Modification, Redefinition) i Sverige och de som driver denna fråga starkast är utbildningskonsulten TÄNK OM som förefaller vara en del i Apples marknadsföringsstrategi i att få ut fler Apple-datorer i skolan. Puenteduras SAMR-modell kan du ta del av i en av hans handouts (se t.ex. denna).

I korthet handlar SAMR-modellen om att vi med stöd av datorer kan åstadkomma lärsituationer där vi kan åstadkomma sådant som vi inte annars skulle kunnat göra om vi inte hade en dator (här läser jag in Mac och iPad i detta resonemang och det är dessutom endast Apples fabrikat som nämns i Puenteduras föreläsningar). Många gånger nyttjas datorer i skolan mer eller mindre som skrivmaskiner och då blir datorn endast en ersättning för andra modeller (å andra sidan är detta oerhört viktigt för många elever som arbetar med att skriva till sig läsning). Detta är steg ett i Puenteduras SAMR-modell och således den lägsta nivån. Sedan kan man klättra upp i nivåerna och nå till ett omdefinierat lärande. TÄNK OM skriver följande under rubriken Kunskapssyn, pedagogik och omdefinierat lärande

Med hjälp av modern teknik och internet har skolan möjlighet att ge eleverna uppgifter som tidigare var omöjliga, det vi kallar omdefinierade uppgifter. Omdefinieringen handlar om att utnyttja alla de möjligheter tekniken ger – att inte låta datorn bara bli en skrivmaskin utan att också våga använda nya digitala tjänster för att ge lärandet nya dimensioner. Det kan handla om att koppla skoluppgifter till verkligheten och låta elever publicera material på webben eller om att använda simulatorer och kommunikationsplattformar.

Det hela låter bra men frågan är egentligen vad ett omdefinierat lärande innebär? Alla talar om det men jag ser inga goda exempel på vad det innebär i praktiken (jag kanske inte tittar på rätt ställen eller på rätt sätt)? Jag besöker många skolor och flera talar om ett omdefinierat lärande men när jag frågar dem vad detta omdefinierade lärande i praktiken innebär får jag få svar.  Puentedura ger några exempel inom flera ämnen vad ett re/omdefinerat kan innebära men frågan är om det egentligen handlar om ett omdefinierat lärande eller bara ny teknik?

Vi måste fråga oss hur vi kan definiera lärande. Om vi inte kan definiera något så blir det bra mycket svårare att omdefiniera något. Det finns en mängd olika definitioner av vad lärande är där vi t.ex. kan ta del av Vygotskij där lärandet ingår i en sociokulturell historisk process, eller pedagogikprofessor Roger Säljö som talar om ett situerat lärande där det framgår att allt lärande, liksom våra tankar och handlingar ”ingår i, skapar och återskapar kontexter”. Per-Erik Ellström definierar lärande enligt följande: relativt varaktiga förändringar hos en individ som ett resultat av individens samspel med omgivningen”.

Forskare har inte slutit sig till en gemensam definition över vad lärande är. Gemensamt har dock de att lärande verkar ske i samspel med sin omgivning. Om nu detta stämmer så är frågan vad det skulle innebära om vi omdefinierar själva lärandet? Innebär det att lärandet inte sker i samspel med vår omgivning? Det tror jag få skulle hålla med om då det är i samspelet mellan andra samt även våra digitala verktyg (som oftast bygger på ngn social interaktion) som lärandet sker. Även om vi gör en film i datorn så gör vi den för att visa upp den för andra och i den processen lär vi oss i samspelet mellan den som skapat filmen och den som ser den. Eller om vi sätter upp en pjäs och spelar den i en virtuell värld som Second Life (Puenteduras exempel) så sker detta i samspel med andra på samma sätt som vi sätter upp en skolpjäs på den lokala skolan. Det är inte ett omdefinierat lärande utan det är samma lärprocesser om och om igen och vi har kunnat göra samma saker förut men på annorlunda sätt. Lärandets grundmekanismer kan antas fortfarande vara giltiga, d.v.s. det rör individens tänkande i relation till omgivningen. För att omdefiniera ett lärande så kanske vi bör rådfråga hjärnforskningen för att de skall kunna mäta vilka processer som sätts i gång i nya lärmiljöer. SAMR-modellen framstår som tämligen oprecis, men lätt "förförande"

Vi bör också fundera över om ett omdefinierat lärande innebär att eleverna förstår bättre eller lär sig bättre om man når upp till den hösta nivån (omdefinierat lärande). Det finns ännu inget som visar på detta och det kunde inte heller Puentedura bekräfta i det samtal jag hade med honom i augusti.

Om vi igen ser på de exempel som Puentedura ger i sin handout som jag länkade till ovan (och även här) utfirån resonemanget ovan så blir det mer komplicerat. Eller om vi ser på begreppet omdefiniera utifrån att t.ex. transportera sig. När bilen kom så skulle man kanske säga att vi har omdefinierat resandet, eller? Kanske inte, det är samma sorts förflyttning vi talar om men bara med ett nytt fordon. Om vi däremot kunde transportera oss genom att “beama/teleportera” oss såsom man gör i Science Fiction serien Star Trek så skulle vi kunna omdefiniera resandet. Eller om vi leker med tanken om att omdefiniera tänkandet, vad skulle det innebära (det ligger dessutom mycket nära lärande)? Jag har inget svar på vad ett omdefinierat tänkande skulle kunna innebära och på samma sätt är det med lärandet tror jag. Vi kan skapa nya miljöer som stimulerar lärandet, jag tror definitivt att Vittraskolan Telefonplan har lyckats åstadkomma något spännande med den arkitektur som inte längre handlar om traditionell skolbyggnad. Vi kan skapa förutsättningar för ett individuellt lärande med små klasser där läraren får tid till att bidra till den enskilde individens kunskapsresa och där vi idag vet att det som är synnerligen viktigt för en elevs framgång är läraren.
Docent Jonas Linderoth har i inlägget diskussionen om en digitaliserad skola är meningslös på ett intressant sätt angripit frågan om vad det innebär att tala om digitaliseringen i skolan och skriver:

"Frågan är nämligen om ”digitalt” och ”digitalisering” kommer vara meningsfulla begrepp i framtiden? Jag skulle inte sätta mina krediter på det. Vi nämner inte idag elektricitet som en aspekt av det samhälle vi lever i. Ändå kan man utan större fantasi föreställa sig vilka enorma förändringar el har inneburit för människors levnadsvillkor på en rad olika sätt. Trots att el varit en förutsättning för utbyggnaden av gatubelysning och telegrafen är dessa båda innovationers sätt att förändra våra villkor ytterst olika. Det vill säga det finns ingen meningsfull kunskap i att relatera den elektriska belysningens förändringar av stadslivet till de nya kommunikationsmöjligheter telegrafen innebär på grundval av att dessa båda uppfinningar förutsätter el. 

På samma sätt finns det inte mycket som är gemensamt mellan alla de olika innovationer som använder digital teknik. Ändå är det precis så som digitalisering i skolan diskuterats sedan slutet av nittiotalet. Därigenom lever vi också med en pedagogisk diskussion som rör sig på en så abstrakt och hypotetisk nivå att den också är meningslös."

Digitalisering, informationskompetens och omdefinierat lärande, begrepp som kanske mer förvirrar än skapar klarhet.

Eller som en kollega till mig uttrycker det: Omdefinierat lärande tenderar nästan bli en slags klyscha för att märkvärdiggöra, skapa osäkerhet och få människor att "haka på" för att tro att de inte är up to date. Det kan förstås driva på försäljningen, men nog mer tveksamt vad gäller att utveckla lärandet (didaktiken/pedagogiken). Att definiera lärande är ett komplext problem som nog inte låter sig omdefinieras på grund av att nya artefakter tillkommer.

Jag säger inte att jag har rätt men jag tar mig friheten att utmana tanken på ett omdefinerat lärande. 

Följ din värld

Google maps har förändrat vår syn på världen, när jag om några veckor åker till USA så har jag redan i förväg tagit reda på exakt var jag ska bo och hur jag enklast tar mig från punkt A till B. Att man nu också kan via Googles street view funktion nu också kan besöka olika områden i vattnet är fantastiskt, se film nedan.

Följ din värld via Google

Men jag har ofta funderat över hur ofta Googles kartor uppdateras och nu finns det en tjänst som gör det möjligt att få veta detta och dessutom få veta hur ofta ett särskilt område eller plats uppdateras. Google har lanserat tjänsten Follow Your World vilket innebär att jag kan välja ut vilken plats som helst i världen via Google maps  och sedan få ett mail varje gång just denna plats uppdateras antingen i Google maps eller Google Earth. Detta är spännande med tanke på att man då kan få en bild av hur aktuell information egentligen är på nätet samt om man dessutom lägger några markörer över delar av världen som är "heta" av olika anledningar så kan man nog få mycket att diskutera om. Eller varför inte låta varje elev i en klass markera ett särskilt område som man sedan får rapportera om när en uppdatering har skett. Vi har globala barn numera...utmana dem att följa sin värld.

Sökandet efter den heliga Graalen

Den heliga graal i en illustration av Arthur Rackham. 

Vi känner till historien om den heliga Graalen, eller snarare myten om Graalen som handlar om det kärl som Jesus och lärljungarna drack ur vid den sista måltiden. Samma Graal menar man är den som man samlade upp Jesus blod i när man stod under korset där Jesus korsfästes. Berättelser som inte nämns i Biblen utan har uppkommit under 600-talet. I vilket fall har flera försökt att finna denna bägare då man trott att den kan omfatta gudomlig kraft.

Ibland känns det som att vi idag på nytt jagar efter dessa bägare men nu i form av IT-lösningar eller artefakter. Ungefär med en tanke om att bara jag har rätt teknik så kommer mycket att bli enklare. Jag kom att påminnas om Graalen när jag läste ett inlägg på sidan PC Pro där en skola i USA som gått över till att nyttja iPads i undervisningen nu önskade gå tillbaka till att använda traditionella datorer istället (se artikeln: The school that swapped its laptops for iPads...and wants to switch back again).

Artikeln är en sorglig läsning då man mellan raderna kan läsa att här har man inte tänkt till ordentligt utan valt att byta verktyg utan att fundera över vad man vill göra med dessa. Graalen ansågs innehålla stor kraft vilket skulle kunna innebära att Graalens ägare kunde vinna krig med dess hjälp, lite av samma känsla får jag när jag läser om detta exempel. Bara för att det blev något nytt (det kunde lika gärna vara en Androidplatta som en iPad). Jag upplevde för en tid sedan en liknande sak då jag fick ett mail från en lärare på ett gymnasium som ville att jag skulle ge min bild av att nyttja iPad i undervisningen. Läraren skrev också att man arbetat med en-till-en men det fungerar inte så bra med de datorer man har nu samt att satsningen har blivit så dyr att man inte längre hade råd att köpa miniräknare till eleverna.

I detta brev är det många underligheter. För det första löser inte iPaden problemen man har, de ligger snarare i den pedagogiska ansatsen som inte verkar genomtänkt. Att inför iPad i detta läge lär snarare komplicera det hela ytterligare än att göra någon nytta. Att man sedan inte har råd med miniräknare är en intressant passus med tanke på att de redan har avancerade miniräknare...i datorn.

Nya artefakter kommer hela tiden, en ny smartphone fick enorm uppmärksamhet för någon vecka sedan och snart kommer det kanske en ny lite mindre iPad. Kommer detta att lösa problemen man har i skolan...givetvis inte, de kan i och för sig vara goda komplement till skolan men de har i sig ingen inneboende kraft. Den kraften finns hos varje lärare...ibland latent, andra gånger så oerhört tydligt.

Didaktikens verktyg igen

I måndags var jag på Utbildningsradion för att diskutera rektorsutbildning men samtidigt fick vi ett samtal om didaktikens verktyg som tagit fram av UR (jag har tidigare skrivit om detta). Didaktikens verktyg är ett lovvärt initiativ med många goda och kloka synvinklar samt rätt brett perspektiv på vad IT i skolan kan innebär utifrån många olika synviklar. Didaktikens verktyg är bra som en inledning.

Men det finns ett problem med didaktikens verktyg och det är att den inte lever. Inget nytt tillkommer och det finns inga möjligheter till att vare sig bidra med innehåll eller möta andra som har funderingar inom området. Mediet försöker att vara levande i och med att det finns rörliga media men det som vi har framför oss är på intet sätt levande. Givetvis beror detta på att man kanske inte har möjlighet att sätta folk på att utveckla sidan för att sköta kommunikation mm med de som vill engagera sig i frågorna. Men med tanke på den erfarenhet och de resurser som finns på UR så skulle man kunna göra så mycket mer med sidan. Inte minst det faktum att skapa möjlighet för andra att bidra med sina erfarenheter OM IT i skolan och på så sätt skapa en mycket intressant databas med alla möjliga perspektiv.

Det finns kanske en övergripande orsak till varför man inte valt att göra detta vilket kan handla om upphovsrätt och avtal som är mycket noggrant reglerade och därför vill man inte ha in externt material som man inte har kontroll över (min egen reflektion).

Men en liten uppmaning till UR är att våga gå ett steg längre så att vi inte får ännu en sida som sakta dör och som får allt fler döda länkar. UR måste inse att detta inte handlar om att skapa ett läromedel i traditionell mening med en början och ett slut för då har man misslyckats med didaktikens verktyg. Förvaltarskap är svårt men oerhört viktigt.

Facebook och Google är osociala

Det är något paradoxalt att våra stora jättar inom de sociala medierna i det att man inte kan nå dem via e-post eller telefon. Företag som lever på att vi skall kommunicera med varandra gör allt vad de kan för att INTE ha kontakt med deras kunder/användare. Vad är det som har gått snett i detta? Är det just för att Googles såväl som Facebooks tjänster är "gratis" som gör att man känner att man inte har anledning till att svara på frågor som rör deras tjänster? Facebook är mer eller mindre helt omöjliga att nå (finns på Eniro men utan att ange telefonnummer), däremot har Google på senare tid lagt upp ett telefonnummer som man kan nå dem på. Det är flera osm vittnat om svårigheterna att få kontakt med Facebook som t.ex. artikeln nedan från DN.

• DN-Gick inte att få kontakt med Facebook

Det som alltså händer är att vi ser till att Facebook och Google (m.fl) ständigt har kontakt med oss  samtidigt som vi inte har en enda möjlighet till att kontakta dem. Ärenden som är akuta får vänta flera veckor innan åtgärd och det är upp till företagen att välja hur de vill agera i olika situationer. 

Med tanke på detta har jag skapat en grupp på Facebook där alla som vill får vara med och skriva om sina erfarenheter om kontakter med Facebook. Frågan är om denna grupp får finnas kvar särskilt länge då Facebook upptäcker den ;-) ?

Gruppen: Varför ska det vara så svårt att få kontakt med Facebook?

Åldersgränser i sociala medier-Arrestera mig någon!

Det är bra med regler och gränser. Åtminstone för oss vuxna för då kan vi alltid säga att du får inte göra det ena eller det andra just för att du inte har åldern inne. Detta hör jag ofta när det handlar om t.ex. Facebook eller Googles tjänster. I och med att det står i avtalet som du tackar ja till att du måste vara minst 13-år så är det en lag som alla barn ska följa. Nu är inte läget så att alla är 13 år utan många barn under 13 är definitivt med på Facebook. Frågan är om vi överhuvudtaget skall bry oss om regler som är stiftade i annat land och som egentligen gäller där men som sedan adopterats över till Sverige? Vi har många regler som baseras på åldrar, se t.ex. barnombudsmannens lista av åldersgränser men samtidigt har vi otroligt mycket som vi får göra som barn och som inte är reglerat som t.ex. att gå över gatan själv, hantera en kniv (finns ingen åldergräns för detta), cykla, simma, prata, ta kort. Det är då det blir så intressant att fundera över hur vuxna så enkelt avfärdar barns önskan att få vara på Facebook med argument som:

Jag stör mig också på att barn skaffar ett FB konto.. Finns det en gräns ska den följas. Det är både föräldrarnas uppgift att se efter sina barn och FB att regelbundet kolla att användarna följer reglerna.. (Min åsikt iaf)

Det som är slående i citatet ovan är att vi kan lägga ned tid på att ta reda på att barnen inte är på Facebook men kanske borde de lägga ned tid på att istället vara med sina barn på internet och visa lite intresse.

Skolan har definitivt lagt ned frågan om sociala medier för unga med hänvisning till åldersgränser. Det har liksom blivit en lag att om det finns en åldersgräns som ett företag har satt upp så är det något som skall följas till punkt och pricka. Varför frågar jag mig? Varför kapitulerar vi inför ettföretag som beslutat något istället för att fråga oss...varför då? Och när de stora företagen går igång med att det måste finnas åldersgränser i sociala medier så ska vi fråga återigen...varför?

Det borde kanske finnas en övre gräns också i så fall där de som är för gamla helt enkelt inte får skriva något för det kan ju bli helt fel (ironi). Eller kanske skall vi inte tillåta sådan som mig i min ålder att få vara på Facebook för vi borde ju kanske syssla med annat? Ni hör ju hur det låter, det håller inte och Facebooks regler faller inte svensk jurisdiktion. Nu uppmanar jag inte till att alla barn skall vara på olika sociala medier utan min poäng är, varför kapitulerar vi totalt för att det finns åldersgränser som många gånger är rätt godtyckliga? Är det för att vi inte tycker att det känns helt OK att de som är under 13-år måste "ljuga" om sin ålder för att gå med eller kan det vara så att vi är rädda för repressalier från företagen som tillhandahåller tjänsterna?

Om så är fallet så ligger jag illa till med tanke på att jag är 107 år på Facebook, se reportage i DT. Arrestera mig någon!

Enkla svar levereras i Vetenskapens Värld

CC by Gaetan Lee

Det är något symptomatiskt att när vetenskapen skall yttra sig om skolan så tar man in hjärnforskare för att berätta hur lärande går till. Jag talar givetvis om det senaste avsnittet i vetenskapens värld där fokus egentligen låg på Sydkorea och deras otroliga kunskapsutveckling under 60 år. Det reportaget är väl balanserat och stället viktiga frågor. Men det som oroar mig är just detta att när vi ska tala om lärande så tar man inte en erfaren pedagogo som finns på "golvet" nära verksamheten utan istället får hjärnforskaren Torkel Klingberg berätta om hur man lär optimalt. Det bör kanske understrykas att den skola och skolmiljö som finns i de flesta svenska skolor skiljer sig fundamentalt från laboratoriemiljöerna. Det som är intressant är att man ser skolans lärmiljö primärt som något som hjärnforskarna kan svara på då det egentligen handlar om en organisatorisk, ekonomisk och inte minst pedagogisk fråga. Våra lärare vet till stor del hur man kan skapa optimala lärmiljöer bara om de fick chansen.

Det går inte att bortse från att det finns en hel del tråkiga tendenser i detta program där de som får komma till uttryck (i viss mån) beskriver skolan som medicinen var på 1800-talet (i viss mån anser jag att denna formulering mer eller mindre pressades fram genom reporterns frågor). Att sedan pedagogikforskaren Trevor Dolan understryker att i viss mån så kanske skolan är kvar denna tidsålder så blir inte saken bättre. Detta är nog utbildningssveriges största problem just nu, dvs det att fel krafter får sätta agendan understödd här av Public Service.

Tack och lov visade reportaget från Sydkorea på ett skräckscenario där unga mår dåligt av den stress skolan och inte minst föräldrar sätter på sina barn.

Nej, det var lite väl enkla svar i vetenskapens värld och att på slutet spä på med en historisk återblick som i viss mån nyanserades av Sven-Eric Liedman kändes bara som utfyllnad.

Men det är väl såhär med vetenskap, om vi skall tala om vetenskap så ska det vara sådant som är mätbart och då hamnar vi i hjärnforskning. Nej, ta in en bunt pedagoger, låt dem visa det som sker i skolorna och inte minst med fokus på demokrati, lika värde och individuellt lärande så blir det intressant. Detta är värden som kommer att vara viktiga idag såväl som i framtiden.

Rädsla som försäljningsidé

Säkerhetsföretaget McAfee som bland annat säljer antivirusprogram har släppt en gratisapp för Facebook som syftar till att skydda dina bilder. Appen heter McAfee Social Protection och skall tydligen fungera som ett komplement till rättighetsinställningarna i Facebook. Genom att ge tillgång till vilka som skall kunna se dina bilder och vilka som inte får det så blir bilderna suddiga för de som inte har tillåtelse. I McAfees pressmeddelande så skriver man följande om appen:

McAfee Social Protection gives users a safe platform to share photos without having to worry about them going viral or being uploaded onto the Internet by someone else. Only friends who have been granted access can view photos, but even they are unable to share, copy, print, or take screenshots of them. Those that have not been granted access will not be able to view the photos at all.

Det innebär alltså att man vill med denna app förhindra att bilder sprids på nätet utom kontroll. Jag installerade appen men den funkar just inte på mina webbläsare och är fortfarande i ett beta-stadium vad jag förstår. Däremot känns det inte inte roligt att när man installerar denna app så kommer McAffe åt min information samt mina foton (givetvis är det en förutsättning för tjänsten men det känns som att man överlåter bilderna nu till ännu en part utöver Facebook).

Frågan jag ställer mig är: Är detta verkligen nödvändigt och spelar inte företaget totalt på vår rädsla för att lägga upp information på nätet som har präglat den svenska folksjälen i samma stund som Lunarstorm dök upp vid millennieskiftet? Vi har under flera år fostrats i att vi skall vara ordentligt oroliga över det vi lägger upp på nätet för dessa bilder och texter kommer att förstöra vår liv framöver om vi inte tänker till ("tänker till" innebär att vi inte skall lägga upp något alls, helst hålla oss ifrån datorerna/mobilerna totalt och inte heller bli fotat av en digitalkamera med risk för att jag som person kommer att komprometteras så snart jag avbildas digitalt). 

McAfee med flera andra arbetar med skrämselpropaganda och menar att om vi nyttjar deras produkter så kan du sova lugnt om nätterna för då händer inget. Detta är totalt nonsens och bygger på att vi kan lita på tekniken för att slippa problem, den gamla devisen om filter i datorer eller i huvudet dyker upp omgående. Om vi har bilder som vi inte vill att andra ska se så kanske vi helt enkelt inte lägga upp dem på Facebook utan kanske sända dem till mina vänner på annat sätt.

Perspektiv på Google översätt

Fick ett tips för någon dag sedan om en tjänst som översättningsbyrån Copypanthers har skapat för att visa hur fel det blir när man översätter en text fram och tillbaka mellan olika språk. Lost in Översättningsbyrå heter tjänsten som är en sorts digital visklek där vi ser hur ett meddelande förvrängs och förändras ju fler som är inblandade. Några ungdomar som testat den uppskattade verkligen detta då man insåg hur fel det kan bli och de triggades till att testa egna formuleringar för att se hur fel det blir. Ett perfekt sätt att inleda diskussionen om hur vi bör hantera översättningar och nyttja våra egna kunskaper i språk. 16 översättningar senare såg min översättning ut enligt följande.

Omdefinierat lärande, andra inlägget

Jag har tidigare skrivit om det omdefinierade lärandet och i går hade jag förmånen att få lyssna till Ruben R. Puentadera i Katrineholm samtidigt som jag på eftermiddagen själv föreläste under rubriken Nästa Generations Lärande (NGL). Jag hade sett fram mot att lyssna till Puentadera som är fader till idén om att man med teknikens hjälp kan nå till en nivå som innebär att man totalt omdefinierar lärandet (SAMR-modellen). Detta innebär alltså att man kan skapa lärandemiljöer som annars aldrig varit möjliga att åstadkomma om man inte nyttjade tekniken. Jag sympatiserar med tanken om ett omdefinierat lärande men jag tror inte att det primärt handlar om teknik utan snarare om hur skolan som institution måste förändras, att lärande idag sker i olika sammanhang och under nya former (som ständigt förändras) och att tekniken i detta kan göra stor skillnad. Se bild nedan:

Jag har vänt på stegen och den nivå man skall uppnå är den nedre enligt denna bild 

Jag fick möjlighet att samtala med Puentadera under lunchen och försökte räta ut några av de frågetecken jag fick under förmiddagen. Den fråga som jag ställer mig är vem som kan definiera vad ett omdefinierat lärande egentligen är, dvs vilka kriterier skall vara uppfyllda för att man skall nå till denna nivå? Detta är oklart enligt Puentadera men klart är att tekniken måste finnas med. Ett exempel han angav var att sätta upp en pjäs eller ett drama i t.ex. Second Life för att nå en bredare publik istället för att endast göra det på en skola, tanken är alltså att ju fler som ser det desto bättre är det. Jag frågade om det inte är så att man får testa sina idéer lika mycket i en pjäs som förs upp i skolan men argumentet mot detta var att det skulle vara svårt att få till lika goda autentiska miljöer som i en virtuell värld och att man dessutom i Second Life kan gå utanför normala fysiska begränsningar som finns i vår analoga värld. Jag kan själv anse att en pjäs där jag agerar inför en folksamling är en stor utmaning och kanske större än att göra det i en digital värld. Det kan vara så att vi inte förstod varandra men för mig handlar detta inte om ett omdefinierat lärande bara för att man gör det i en virtuell värld.

Den brännande frågan är dock...om man når till ett omdefinierat lärande, innebär detta per automatik att eleverna lär sig mer, alltså vilket blir resultatet. Det är säkert ingen tvekan om att man har roligt i det man gör men hur kan vi mäta att kunskapen och insikten i det man studerar ökar? Motiviationen kan öka men om det är så att tekniken är en förutsättning för att kunna nå ett omdefinierat lärande så kan detta också exkludera en hel del elever. Dessutom måste man också ta i beaktande att vi inte kan begära att alla elever skall lägga ut sina alster i form av videoproduktioner, bloggar eller i andra sociala medier, vilket det kan finnas flera skäl till varför man inte kan eller vill använda.

Däremot finns det möjligheter idag att nyttja olika program för att göra sådant som man annars aldrig tidigare kunnat göra, detta är jag övertygad om men frågan kvarstår, vad lär vi oss i detta, hur lär vi oss och när? Kanske är frågan om ett omdefinierat lärande en fråga om skolstrukturer och lärares relation till elever och tvärt om. Det som var intressant i Puentaderas föreläsning är att det lät som att han utgick från dels skolmiljön (dvs att vara i en skola under bestämd tid) samt lärarens uppfattning om vad ett omdefinierat lärande är. En viktig faktor som nu teknik innebär är att vi kan göra saker snabbare och enklare...detta är viktigt ibland men det måste inte alltid vara en fördel. Det finns i somliga sammanhang en stor poäng med att lyfta fram långsamhetens lov. Björn Bengtsson som är för mig en ny bekantskap på nätet bloggar också om Puentaderas tankar och skriver bland annat följande:

Men oftast handlar det alltså i stället om teknikanvändning som självändamål. Till och med när det blir svårare, snarare än smidigare, att realisera någon diaktisk idé envisas man med ny teknik, för sakens skull.

Läs mer om detta på Björns blogginlägg: Hur jag instrueras i att begagna mig av Peunteduras taxonomi.

Jag blir alltid lite orolig när man nyttjar begrepp som ett redefinierat/omdefinierat lärande då det är så många oklara parametrar i detta och vad det egentligen innebär i praktiken för eleven. Jag såg exempel på förmiddagen som jag i vissa fall kan betrakta (för egen del) som kanske ett omdefinierat arbetssätt (lärande är för tidigt att avgöra)men i en del exempel som lyftas fram så var det definitivt inte

Sedan fanns det en annan passus i föreläsningen som kändes totalt meningslös när Puentadera försökte visa på att allt det vi gör i våra digitala världar har en historisk återanknytning tusentals år bakåt i tiden i form av socialt samspel, gamification mm vilket var att slå in helt öppna dörrar. Detta är ingen nyhet utan den gamla devisen "creativity always relies on the past" kom här till uttryck i en märklig framställning.

Samtidigt så är det intressant att en föreläsare som förordar ett nytt tänk och ett omdefinierat lärande inte kan visa på hur det kan se ut i en föreläsning, tvärt om så var det en klassisk föreläsning där åhöraren fick sitta som passiv åhörare och på intet sätt involveras aktivt i det han ville förmedla.

Vad min poäng är med detta inlägg är att jag är övertygad om att vi måste förändra mycket i hur vi undervisar på alla nivåer och hur vi på bästa sätt skapar förutsättningar för våra elever att kunna lära på olika, variationsrika sätt och som ofta sker med stöd av teknik. Men jag kan inte köpa denna modell rakt av utan jag vill att vi ingående diskuterar och funderar över vad dessa nivåer innebär för mig, för mitt ämne, för mina elever och för framtiden. Jag vill att varje lärare inte bara gå in i ett TÄNK OM utan även hamnar i TÄNK SJÄLV som bygger på det viktiga i att djupt begrunda, analysera, förkast, bygga upp och meningsskapande för egen del.