Har du läst Googles nya användarvillkor?

Alla ni som nyttjar Google kan ni inte ha undgått att Google inför nya villkor med start den 1/3 2012. Avtal som säger att Google nu kommer att ha rätt att nyttja vår information på en mängd olika sätt allt för att öka deras kännedom om oss som enskilda individer såväl för att fylla på deras servrar med värdefull information som skulle kunna nyttjas för allt vi kan tänka oss och lite till. Bara det att Google får tillgång till min kalender och min geografiska position gör att Google kanske vill påminna mig om ett och annat för den räknar ut att jag inte kan vara på den plats där jag just befinner mig på samtidigt som jag ska vara på ett möte tjugo mil bort.

Danny Aerts på .SE tar upp Googles användarvillkor på ett bra sätt i sin blogpost: Googles nya användaravtal för tankarna till Orwells 1984. Läs också på Computer Sweden hur de nya villkoren försvårar för en del kommuner då de strider mot personuppgiftslagen: Google apps kan stoppas i Narvik.

IT & Lärande i skolan - rapport

Jag ansvarar för något som kallas för NGL-skolcentrum vid högskolan Dalarna. Det är en verksamhet som syftar till att utveckla IT och lärande i skolorna inom den region högskolan Dalarna verkar i. Styrgruppen, som leds av förvaltningschef Jonathan Block i Falu kommun, önskade att innan vi kunde inom gruppen gå vidare för att gemensamt utveckla den pedagogiska agendan för IT i skolan inom regionen så måste vi ta reda på hur läget ser ut i regionen. Utifrån detta direktiv gav jag och min kollega Eva-Lena Embretsen vid PUD oss ut på en roadtrip och besökte de kommunerna som önskade att vi kom. Vi samtalade med olika sammansättningar av ansvariga för skolan i kommunerna och lyssnade till dem förutsättningslöst och har därefter skrivit en rapport som baseras på våra samtal och erfarenheter utifrån våra besök. Rapporten är endast en återgivning av det vi hört och sett samt baseras på informanterna. Vi gör inte anspråk på att ha skrivit en akademisk rapport utan detta är endast en sammanfattning av våra besök. Vi kan dock sluta oss till följande och som också återges i rapporten:

• Allt fler skolor och kommuner satsar nu på att införa IT i förskolan/skolan.
•  Det är många gånger oklart hur arbetet med att införa IT i förskolan/skolan skall genomföras.
•  IT-satsningarna är ojämnt fördelade mellan förskolor/skolor, avdelningar, stadier och barn/elever.
•  Ju bättre sammarbete med den lokala IT-avdelningen desto större chans är det att IT-satsningarna skall lyckas.
•  Lärplattformar (LMS) har vid få tillfällen implementerats med gott resultat.
• ·Kunskapen om att nyttja IT som pedagogiskt verktyg kan bli bättre.

Mycket av det vi kom fram till är egentligen inget nytt och man bör också ha i åtanke på att vi i denna rapport endast skrapat på ytan i denna komplexa fråga.

Rapporten kan laddas ned här: Nästa Generations Lärande-Rapport NGL-skola

Snyggingar får högst betyg ;-)

I går hade Google ett särskilt utbildningsevent vid Florida Educational Technology Conference (FETC)  där de presenterade sin dator Chromebook. Det är en dator som är helt molnbaserad vilket innebär man varken kör några program på datorn eller sparar dokument på enheten. Allt sker i "molnet" inte minst via olika tjänster som Google utvecklar. Datorn ska vara snabbstartad så att man enligt utsaga ska vara igång på mer eller mindre 10 sekunder. Detta tilltalar mig, jag vet att mycket tid går åt på skolor att få igång lektionerna då datorerna av en eller annan anledning inte vill starta. Det som också lyfts fram är att datorerna inte behöver mycket support alls. Om nu det stämmer så är det en viktig faktor...all tid vi kan vinna i det att slippa support kan då gå till pedagogisk utveckling i det att nyttja IT i undervisningen. Nu ska man inte gå på säljarnas eller leverantörernas ord till 100%, jag brukar på sin höjd tro att 50% av det som sägs är korrekt eller åtminstone tillämpbart i ett skarpt läge så innan jag fått testa en Chromebook vill jag inte dra några förhastade slutsatser.

Det finns dock en intressant poäng med en dator i molnet och det är det faktum att nu måste varje lärare som arbetar med IT förstå och lära sig hur nätet fungerar, vilka resurser som finns där och inte begränsas av att ett program inte finns i datorn. Man kan inte ducka på samma sätt utan med en, i detta fall, Chromebook i handen så har man inget val. Man måste ta steget fullt ut och i och med detta så går skolan in i en ny fas inom IT och lärande. Fokus ligger nu alltmer på nyttan och de pedagogiska vinsterna istället för att diskutera det ena datormärket framför det andra. Den debatten måste ta slut och inom några år kanske (det är nog rätt sannolikt) vi kommer att arbeta helt mot molnbaserade tjänster. Jag ser fram mot det...där vi slipper fundera över hårdvara eller hur snygg en dator är. Inte minst det senare argumentet, dvs design mm är något som är totalt irrelevant men som en del företag såväl som användare helt fastnat i. Jag vill åt tjänster, nytta och resultat. Om det var snygghet som avgjorde hur väl man lyckades i skolan så skulle vi har grymt snygga elever/studenter som fick högsta betyg...och så är det väl inte?

Se hela Google-eventet nedan

En fråga som många funderar över är hur man ska förhålla sig till att lagra all information i molnet? Den frågan har jag behandlat innan men kommer också att återkomma till den. Vi får ställa frågan i relation till ett liknande scenario, hur kan vi säkerställa att ingen tar den dator som jag lagrar mitt material på?

Sociala medier och lärmiljöer

Det händer mycket inom sociala medier samtidigt som jag ser en total strömlinjeformning vad gäller hur gränssnitten ska se ut. Kanske är det Facebook som lagt ribban och som sedan vidareutvecklats av t.ex. Google i Google+ mfl. Sakta men säkert rullas nu Microsofts sökgemenskap ut i det som kallas för So.cl och som tagits fram av Microsofts utvecklingsavdelning Fuse (se film nedan)

I går fick jag tillträde till So.cl och slås av det gränsnitt som i mångt och mycket påminner om Google+, jämför bara bilderna nedan från Google+ och So.cl, slående likhet vad gäller det mesta. Det som är intressant med So.cl är att man måste ha ett konto på Facebook för att kunna nyttja tjänsten. Kanske är det lite märkligt med tanke på att Microsoft har möjlighet att nyttja alla sina resurser man lagt ned på Hotmail och Windows Live.

Google+

So.cl

Frågan är då...är det såhär det måste se ut för att skapa en lärmiljö, dvs som bygger på samma parametrar och utseende eller är detta något helt annat och som inte är tillämpbart inom utbildningssektorn? Jag har aldrig trott på idén att flytta in utbildning i offentliga miljöer som t.ex. Facebook då vi får en hel del frågor rörande integritet och relation mellan fritid och arbetstid att ta hänsyn till. Däremot tror jag att vi måste nyttja delar inom sociala medier-trenden för att gå i takt inom skolan. Denna balansgång är oerhört avancerad och på måndag åker jag och några kollegor vid högskolan iväg för att diskutera morgondagens lärplattform i några dagar, frågan är delikat men bottnar inte vid snygg layout eller häftiga funktioner såväl som inloggningsstatistik eller skapa slutna digitala rum, här måste vi totalt omvärdera det mesta och sätta in allt i sitt sammanhang. Vi skall inte skapa nya klassrum på nätet, det har aldrig funkat och det funkar inte framgent heller, vi skall heller inte skapa totala kaos utan balansera mellan nytta, nöje, integritet, etik och inte minst..pedagogik. Dock finns det ingen pedagogik i en lärplattform eller annan digital miljö...pedagogiken sker i samspel mellan människor och inte mellan människa och digital lärplattform. Pedagogiken bygger på en klar tanke om var man är på väg och varför samt hur man tar sig dit.

Och föresten...om det är någon som till äventyrs har läst hela mitt inlägg och kommit hit så vill jag bara meddela att jag har tio inbjudningar till so.cl för den som är intresserad. Lägg in ditt förfrågan i kommetarsfältet nedan samt skicka ett mail till mig på svardhagen@gmail.com så sänder jag de jag har..först till kvarn.

It´s all about business...and You´re the product

Under de senaste veckorna har merparten av de som hittat min blogg sökt sig hit för att finna råd hur man får bort Facebook Timeline. Jag har skrivit två inlägg tidigare (Facebook Timeline forever  och Mission Impossible..Ta bort Facebook Timeline) om denna funktion som man kan aktivera men inte ta bort för att återgå till sin gamla profil och jag ser nu i sökstatistiken att fler än 5000 träffar handlar om just detta. Facebook Timeline är diskutabelt då många känner att man blir mycket synlig och offentlig nu då det så tydligt framgår allt man gjort och många vittnar om att det kan vara idé att rensa ordentligt innan man aktiverar tidslinjen. En del har valt att inte aktivera den men den tiden är snart förbi då man idag från Facebook har annonserat att tidslinjen kommer att bli standard och inte ett val längre, läs mer om detta på CNET.

Visserligen så tror jag inte att så många kommer att få problem med tidslinjen men det jag vänder mig mot är att man inte har ett val och Facebook gör klart detta i kölvattnet av den lansering man gjorde i förra veckan där man presenterade ett helt batteri (60 st) nya funktioner som kan nyttjas tillsammans med tidslinjen och som är kopplade till en drös med företag.

Varför blir det såhär när så många inte vill ha det "nya"? Ja, det är en rätt enkel logik som ligger bakom det hela och som kort kan sammanfattas med: It´s all about business...and You´re the product.

The Singularity-Obiter Dictum

Den tekniska utvecklingen går snabbt, datorerna förmår alltmer och de blir allt mer intelligenta. Oavsett om vi gillar det eller ej så går denna utveckling inte att stoppa, inte minst för det är just detta som konstituerar en människa, att alltid vilja förbättra och utveckla. Men vad händer när vi når till det läge där maskinerna blir så pass smarta att de börjar att förbättra sig själva? Vi har beskådat scenariot i filmer som The Terminator och Matrix-trilogoin bara för att nämna några få.

Frågan kan tyckas vara fånig eller direkt löjlig, men är den det egentligen och vad skulle det innebära för mänskligheten om vi når till det tillfälle då maskinerna blir medvetna om sig själva och startar en egen utveckling som en följd av en intelligensexplosion, det som ibland kallas för Singulariteten.

Detta diskuteras på ett skönt och målande sätt i Obiter Dictums podcast The Singularity. Personerna bakom Obiter Dictum är Tobias Norström och Billy Rimgard som lite smånördigt men också initierat diskuterar olika frågor och i detta fall teknikutveckling med fokus på framtiden. Det märks att de båda har roligt under samtalet vilket ger detta en annan dimension än ett (alltför) allvarligt och sakligt program som vi är van vid i t.ex. Filosofiska Rummet. Jag rekommenderar verkligen att ladda ned denna Podcast antingen från iTunes eller som mp3 och lägga 80 minuter på att fundera över teknikutvecklingen. Podcasten kan fungera som utmärkt material inom filosofi-undervisningen på gymnasiet.

Mer om digitala böcker

I flödet av Mikael Hanssons (som skriver om hur internet berör våra liv på olika sätt) alla goda uppslag och inlägg så snappade jag upp bokförlagens nya strategi för att få lönsamhet och som tas upp på Svensk Bokhandel. Förlagen har uppmärksammat att allt fler väljer att låna e-böcker från biblioteken och i och med att den digitala upplagen släppts samma dag som den fysiska motsvarigheten i bokhandeln så väljer man att skjuta på den digitala releasen med tre månader. Allt för att vi skall köpa böckerna i första hand. Det är ett ganska klassiskt sätt att hantera den nya tekniken genom att begränsa möjligheterna och missgynna de som vill nyttja tekniken till att göra det man alltid har gjort. Detsamma har musikindustrin gjort och det var väl kanske den illegala fildelningen av musik som faktiskt skapade nya sätt att distribuera musik (som t.ex. Wimp eller Spotify). Filmindustrin börjar alltmer finna liknande lösningar men förlagsindustrin verkar inte helt förstått detta.

Jag har tidigare varit i samtal med ett utbildningsförlag om just detta och föreslagit dem att ge oss möjlighet att köpa loss kapitel ur böckerna istället för att köpa hela böcker. Så fungerar mycket av vår utbildning inom högre utbildning i alla fall, dvs att ta delar ur en bok. Argumentet mot detta är att förlagen menar att författarna gärna vill att man läser hela boken då man annars förlorar helheten som författaren vill lyfta fram. Det spelar ingen roll vad författaren tycker och tänker om sin bok anser jag, vi gör ändå som vi vill. Vi väljer på samma sätt att lyssna på låtar jag vill istället för att måsta lyssna på ett helt album.

Förlagen kommer att få det tufft om de inte tänker om fundamentalt...de måste inte bara finna nya former för distribution, de måste förstå att böcker inte är vad böcker har varit längre. Och att begränsa möjligheten till att låna en bok på biblioteken och straffa dem som vill läsa digital är en helt felaktigt beslut även om förlagen kortsiktigt tjänar på detta.

Apple och makten över läromedlen.

Skärmdump-Widgets
iBooks author

Då var det dags igen, Apple höll event idag med start klockan 16 och fokus låg på utbildning. Förväntningarna var som vanligt högt ställda och som brukligt är så sänder man aldrig live utan rapporteringen sker genom chattar av journalister som sitter på plats. Givetvis sänder man inte live för risken finns att något går snett och det bör inte dokumenteras, åtminstone inte live. Men i vilket fall, nyheterna var inte så många, det handlade om en uppdaterad iBook, en app för att lättare komma åt material från iTunes University samt kanske det mest intressanta, ett nytt program som heter iBooks author som är ett gratisprogram för att kunna skapa sina egna böcker. Det har sedan tidigare funnits program som gör detta men inget kommer i närheten av iBooks author. Detta är en utveckling som jag väntat på och som jag välkomnar, särskilt i skolsammanhang. Att det nu blir enklare att skapa böcker där det dessutom går att integrera olika former av media, skapa interaktiva frågeformulär, lägga in bild-gallerier samt 3D-modeller gör att nu kan den kreative läraren skapa sitt eget material, på egen hand eller kanske ännu bättre, med sina elever. Jag vill verkligen se en utveckling där läraren eller lärarkollegiet eller dess nätverk tar över makten över läromedlen. Detta kommer att innebära att läromedelproducenterna måste tänka om rejält vilket är bra, de kan göra affärer även framgent men man måste tänka om och det är relativt enkelt att göra detta om man bara vågar. Jag har redan sett i bruset av dagens event att en mängd lärare nu bara vill komma igång med att producera böcker...varför? Jo för att det helt plötsligt blev enkelt och dessutom snyggt.

Det finns egentligen bara en sak jag retar mig på när jag ser på strukturen i iBooks author i funktionen där man lägger till sidor...där finns ett antal mallar där man på en sida lagt in möjligheten att lägga in copyright information. Om man nu från Apples sida så driver att man skall lägga ut öppet material på iTunesU och vill att man ska skapa, varför kan man då inte i andan av iTunesU också lägga in en sida som INTE talar om Copyright utan om Creative Commons istället, det rimmar så illa Apple.

En osäker dator...

...har vi väl alla stått inför någon gång? Du vet den där känslan av att vågar jag verkligen logga in på t.ex. mitt Google-konto då det finns risk för att det kanske finns en Key-logger (ett program som registrerar allt man gör med tangentbordet för att kunna "sno" lösenord). Vi bör tänka så i alla fall när vi nyttjar datorer på offentliga platser. Frågan är då om man vågar skriva in sitt användarnamn och lösenord. Google har funderat lite på detta och utgått från att ens egen mobiltelefon ändå måste betraktas som något säkrare än en offentlig dator och har därför  genom att skapa en särskild inloggningssida till gmail eller Google IG genom att att nyttja QR-kod.

Det hela går till på så sätt att man går in på adressen accounts.google.com/sesame och får då upp en QR-kod. Denna skannar man in med sin smartphone och loggar in på sin mobil på sitt konto, när sedan Google får signalen om att man loggat in via sin mobil så öppnas sidan på datorn utan att man för den delen har skrivit in ett lösenord eller användarnamn på den "osäkra" datorn.

Kanske låter detta krångligt och varför kan man då inte lika gärna använda sin mobil kanske en del säger...för egen del så tänker jag att en del saker är helt enkelt enklare att sköta på den dator som t.ex. ordbehandling. Det bästa är klart att låta bli datorn om man är osäker...men ibland så finns kanske behovet ändå.

Frågan är om man inte skulle kunna nytta QR-koder för andra inloggningsändamål? Jag antar att många pedagoger kan finna nya användningsområden.

Spel och nya digitala miljöer

I mitt tidigare inlägg skrev jag om att spel och arbetsliv/skola troligtvis kommer att flyta samman där vi kan nyttja en snabb teknikutveckling till att utveckla förmågor och områden som tidigare var svåra att nå i en analog värld. Med tanke på att många av de spel som finns idag är oerhört avancerade med en fantastisk grafik så blir mycket av det vi gör online påminna om våra liv offline. Det hela är inget nytt, under de senaste åren har konsoller som till exempel Nintendos Wii förändrat våra sätt att spela där vi alltmer nyttjar kroppen och som dessutom nyttjats i t.ex. äldreboenden.

Detta fascinerar mig, hur vi kan nyttja vår kropp och gester till att skapa en liknande miljö som påminner om den vi känner till sedan urminnes tider. Microsofts Kinectteknik medför möjligheten till att ha möten mm online i virtuella världar där vi ikläder oss avatarer. Där vi kan föreläsa och interagera med varandra. Detta kommer troligtvis inte vara den primära nyttan med Kinect då vi t.ex. sett att Second Life som gjorde samma sak ändå blev till nytta för ett fåtal, den breda massan nåddes aldrig. Däremot kan tekniken nyttjas till att skapa ny mening i det som vi annars fick ta del av i böcker, filmen nedan visar hur man kan använda Kinect inom t.ex. anatomin:



Vi har sett liknande innovationer tidigare men det som är skillnaden nu är att det är möjligt att med billig och enkel teknik göra sådant som endast kunde göras i miljonstinna projekt.

Att föreläsa i nya miljöer är något som jag nu funderar över en hel del och jag var bara tvungen att testa att spela in en liten föreläsning i Kinect. Jag borde inte lägga ut det då det är riktigt kasst, men det finns en poäng med detta och det är att det är enkelt samtidigt som det är utmanande och rätt kul.

Spel, våld och elände...eller?

Det pågår en strid just nu, inte i datorspelens shoot-em-up spel utan mellan forskare. Hjärnforskare mot Medierådets forskningsgrupp, frågan är den brännande frågan om huruvida datorspel är skadliga på sådant sätt att de kan kan skapa aggressiva beteenden för de som spelar. Debatten går vild på inte minst DN (läs artiklar i ämnet här) men för gemene man blir det förvirrat. I gårdagens reportage i aktuellt (21) så intervjuade man en 16-åring som hade förbjudits att nyttja sin xbox-konsoll då han spelade för mycket och det inverkade menligt på hans studier. Det märkliga i det reportaget var att man sedan kopplade denna fråga till våldsamma datorspel då det egentligen handlade om två helt olika frågor. Den ena handlade om suget efter att spela medan den andra handlade om våldsamt beteende. Jag blir förvånad om det är så att journalisten själv inte såg den vaga kopplingen eller om storyn inte blev levande om man inte tog in en ungdom i reportaget.

Nu kan inte jag svara på huruvida våldsamma spel påverkar datorspelare menligt men det vi först ska komma ihåg är att detta inte är en ungdomsfråga längre. Det var det tidigare kanske men ungdomarna av i går är idag vuxna.

Aktuellts reportage (går att se via denna länk fram till den 19/1) tar in en säkerligen mycket kunnig forskare från USA för att få ett internationellt perspektiv på frågan men problematiserar inte frågan särskilt då man bara subtilt tar in frågan om andra triggers som kan påverka våldsamma beteenden. Den ifrågasätts att man spelar datorspel med våldsinslag i USA men däremot så är det helt legitimt att man sätter ett automatvapen i händerna på ett litet barn och tränar skjutning under hela uppväxten till vuxen ålder.

Frågan är viktig, svår och komplicerad men vi kanske måste se frågan i ljuset av vår historia. Vi är produkter av vår uppväxt och min uppväxt skiljer sig från mina barns uppväxt på samma sätt som jag inte kan identifiera mig med mina föräldrars uppväxt.

Bilden till vänster tycker jag sätter fingret på just detta och talar sitt tydliga språk...de äldre är produkter av sin samtid...det lär vi också vara.

Google förändras med search plus

Google har under sensate 8-9 månaderna utvecklats enormt snabbt. Google+ lanserades i somras och sedan dess arbetar Google intensivt på att se till att allt vi gör mer eller mindre kopplas mot Google+ och det senaste steget mot detta är search plus. Det går ut på att jag i mina sökningar kan antingen söka så att jag får träffar på vanligt sätt eller söka på sådant sätt att jag jag får träffar som i första hand baseras på vad mina vänner i mina kretsar skrivit/nämnt om ämnet. Det kan bli mycket intressanta träffar när man ser på de sociala sökningarna. Tjänsten har inte kommit till Sverige ännu (om man inte går över och söker på google.com samt ställer om sitt språk till engelska, det funkar för mig i alla fall).

Jag kan alltså nu få träffar som helt baseras på mina vänner, det innebär att jag som i filmen nedan söker på ordet IKT och får en mängd människor i mina kretsar som omfattas av detta begrepp. Vår integritet urholkas alltmer och vi måste fråga oss hur långt vi kan acceptera att låta oss vara så transparenta. Eller så måste vi fråga oss en helt annan fråga...spelar det någon roll? För många gör det kanske inte det men när man börjar att samköra olika system så vet vi att man kan få fram en hel del information som egentligen inte handlar om vad vi säger och gör utan snarare var vi säger det, när vi säger det och till vilka vi säger något. Dessa handlingar kan uppenbara mönster som kan berätta mycket om oss själva och det är inte berättelser som handlar om vad jag sagt utan snarare vad jag gjort, gör och kommer att göra och detta kommer att ske utan ord. Google search plus är kul, smidigt och en fiffig funktion...men vi måste även se bakom dessa yttre attribut.

Lärande och spel

Jag ingår i en liten Facebook-grupp som diskuterar och delger varandra information om spelifierat lärande. Givande och intressant och det finns så mycket att lära inom detta område. Inte minst så kommer nu Microsoft att flytta in Kinnect-tekniken (se mer om Kinnect och lärande i KinectEDucation) i Windows 8 som kommer i februari. Det innebär att man i kommande datorer ska kunna interagera med datorn utifrån gester och ljud istället för att trycka på tangenterna. Vi kommer att se en exploderande utveckling inom detta område då vi kommer att ta ännu ett steg från datorn (vi har redan fjärmat oss datorn genom våra Smartphones).

Med IT är det möjligt att egentligen göra vad som helst men utmaningen är den alltid lika brännande frågan, vad bidrar till ökad förståelse och hur kan spel bidra till detta? Har vi fått en ökad förståelse av världen med hjälp av Google Maps t.ex.? Hur mäter vi kunskapen eller förståelsen och vad är bara brus och vad tillför något? Detta är mer eller mindre omöjligt att svara på då ett spel kan tillföra så mycket för en person medan en andra så är det bara ett tidsödande och kanske också tråkigt moment. Det hela bottnar i att vi har olika preferenser och intressen och där ligger pedagogens stora utmaning att dels kunna finna vägar som leder till ökad förståelse men också att kunna välja bort dessa. Jag tänker på ett kommande spel som Google kommer att lansera i februari där man ska kunna spela med världen och Google Maps. Jag tror att detta mest är en rolig grej men mer intressant är...hur påverkar t.ex. ett sådant spel förståelsen av geografiska avstånd...eller är det överhuvudtaget inget som har något med lärande att göra?

Just nu händer så mycket och om ni tyckte att 2011 var ett år som innehöll mycket så tror jag att 2012 verkligen kommer att bli händelsernas år. det är dock lite problematiskt med förutsägelser...särskilt när de handlar om framtiden.

Spel har sällan tagits särskilt mycket på allvar inom skolvärlden, just för att de är spel. Det kommande skiftet inom spelutvecklingen tror jag kommer att bli att vi inte längre talar om spel utan spelen kommer att förändras till att bli sådant som är en del av vardagen, i skola såväl som i arbetet och som en del i problemformuleringar och lösningar. Det märkliga med spel är att förströelse, som spel ofta har kategoriserats som, är ett negativt laddat ord för många. Skulle man däremot ta en bok och läsa som förströelse så är det ingen som har något att invända (så länge som boken är någorlunda akademisk eller accepterad) men spel..."ja, då vet man ju vad det handlar om".

Jag ser fram mot övergången från dikotomin mellan spel och "det viktiga" till att inse att detta är två storheter som tidigare varit vitt skilda åt men som nu kommer att smälta samman. Ge det några år men ett tydligt tecken på att något håller på att hända är t.ex. Kinnect-utvecklingen. Apples motdrag lär vi se inom kort skulle jag tro...eller så ser vi snart en helt ny aktör inom området?

Didaktikens verktyg-URs satsning om IT & lärande

I går fick jag ett samtal med de som ligger bakom Utbildningsradions satsning på IT och lärande i skolan i Didaktikens verktyg. Jag fick en dragning över hur man tänkt kring projektet samt hur UR hoppas kunna stödja lärarutbildare såväl som skolan i allmänhet för att komma igång med IT i skolan. Didaktikens verktyg är idag helt öppet och det är möjligt att nyttja materialet i andra sammanhang som kanske del i en kurs. En del avsnitt är länkade till UR-samtiden vilket gör att man kan få en fördjupning i en del ämnen/områden.

Det finns en gedigen historisk exposé formulerad av Ulf P Lundgren och som också visualiseras snyggt i den tidslinje som tar oss dryga 2500 år bakåt i tiden. Detta gillar jag, vi måste förstå vår bakgrund för att kunna utveckla och driva pedagogisk utveckling i dag och i morgon. Genom att nyttja tidslinjen och de integrerade filmklippen så blir historien mer än bara ord. Man försöker på UR att nyttja fler funktioner än endast rörlig bild/ljud och text även om man även i högre grad kunde utnyttjat detta mer. Vidare är inte sidorna uppbyggda enligt Creative Commons licens vilket innebär att man får nyttja materialet så länge man inte kopierar texter och publicerar dem någon annanstans. Detta är URs dilemma som jag ser det, att man arbetar med public service men nyttjar inte detta fullt ut utan låser in sig i gamla upphovsrättsliga spår. Om jag skulle skapat denna sida så hade jag krävt av samtliga medverkande att detta skulle vara fritt att nyttja fullt ut enligt CC och det rimmar illa med den utveckling vi annars ser inom utbildningsvärlden kopplat till IT och lärande.

Nu har jag inte satt mig in i didaktikens verktyg men hoppas att det utvecklas samt även tar med andra områden som idag lämnat utanför. Jag har en del att läsa in mig på särskilt inom den didaktiska designen vilket å andra sidan är ett begrepp som jag för egen del har svårt för men det finns kanske en poäng med att nyttja begrepp som känns fräscha och nya. Design är ett begrepp som jag ser skrämmer många pedagoger snarare än hjälper dem i sina tankar.

Det Missionerande Kopimistsamfundet

Veckans snackis lär väl bli det nya religiösa samfundet Det Missionerande Kopimistsamfundet som just erkänts av kammarkollegiet som en nu religion. Vi kan läsa från deras webbsida (som är allt annat än något som man vill kopiera vilket i sig är en paradox) följande:

Det Missionerande Kopimistsamfundet är ett religiöst trossamfund som bildades 2010. Kopimistsamfundet formaliserar en gemenskap som idag är väl spritt i samhället. Den kopimistiska gemenskapen kräver inget medlemskap. Det räcker att man känner ett kall att tillbedja det heligaste av allt; information. För detta ändamål ges gudstjänster regelbundet inom samfundets ramar, där de troende delar information med varandra och även förädlar denna information.


Tillbedjan sker alltså till "information" vilket i sig är ett luddigt begrepp och överhängande risk finns för att man kan tillbe både det ena och det andra inom informationen. Visserligen sker detta också inom traditionellt religiösa kretsar men det som är intressant i deras formulering är att man ska ha "gudstjänster" regelbundet vilket blir lite fel med tanke på att det är information som man tillber och inte en gud. Det borde alltså vara mer korrekt att ha "informationstjänster" vilket å andra sidan internet precis handlar om. Detsamma gäller deras tankar om sakrament (helig handling) vilket är ett språkbruk från kristna kretsar och härstammar från den katolska kyrkan.


Kopiering är sakrament skriver man alltså vilket kan bli intressant om man tillämpar detta under religiösa former, det innebär alltså att man kan berättiga kopiering utifrån religiösa påbud...utan tvekan kan detta om det praktiseras inom illegala områden bli rätt intressant. 


Enligt en artikel på IDG så är kopismens tro grundad på följande principer:

• Kopiering av information är etiskt rätt
• Spridande av information är etiskt rätt
• Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information
• Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro
• Internät är heliga
• Kod är lag

Givetvis så måste detta betraktas mer som ett skämt än en reell kyrka, Isak Gerson som är missionsföreståndare inom kopismen studerar filosofi vid Uppsala Universitet och är engagerad inom Kristna Studentrörelsen och om jag läser mellan raderna rätt här så kan detta vara ett sätt att dels lyfta frågan om dels piratkopiering (även inom detta område är Gerson engagerad rent ideologiskt) samt att utmana det svenska etablissemanget vad gäller frågor om religiositet och tro.


När vi ändå är igång och diskuterar kyrkor eller sammanslutningar med fokus på teknik så vill jag passa på att tipsa om följande rörelser/tankar:

• The Church of Apple
• Is Google God?
• Church of Facebook

Tala alltid sanning

Jag har vid några tillfällen diskuterat Google+ som är ett intressant initiativ och som växer snabbt nu (Google räknar med att ha omkring 400 miljoner användare vid årets slut 2012), se länk). Jag ser möjligheter att inom skolan nyttja Google+ och inte minst möjligheten till att styra flöden på ett nytt sätt samt kunna ha möten online via deras hangout (se tidigare inlägg). Samtidigt så har jag funderat över åldersgränser för olika sociala tjänster som Google+ och det visar sig ibland vara en riktig djungel att ta sig igenom för att få klarhet i. Google+ har t.ex. 18-års gräns.

De flesta känner till att Facebook har en åldersgräns på 13 år men faktum är att det är det inte många som bryr sig om. Överhuvudtaget så är det intressant att ta del av olika regler för de sociala tjänsterna och nedan kommer några nedslag:




Facebook

• Du får inte uppge några falska personuppgifter till Facebook eller skapa ett konto för någon annan än dig själv utan deras tillstånd.
• Du får inte skapa fler än en personlig profil.
• Om vi inaktiverar ditt konto får du inte skapa ett nytt konto utan vårt tillstånd.
• Du får inte använda din personliga profil för din egen kommersiella vinning (t.ex. genom att sälja din statusuppdatering till en annonsör).
• Du får inte använda Facebook om du är under 13 år.
• Du får inte använda Facebook om du är en dömd sexualförbrytare.
• Du ska hålla dina kontaktuppgifter aktuella och korrekta.
• Du får inte dela ut ditt lösenord (eller för utvecklare, din hemliga nyckel), ge någon annan åtkomst till ditt konto eller göra något annat som kan hota ditt kontos säkerhet.

Angående bilder mm på Facebbok kan det vara bra att känna till följande, se deras användarvillkor:

Vårt mål är att leverera annonser som är värdefulla både för dig och för annonsörerna. Därför ger du ditt medgivande till följande:

• Du kan använda dina sekretessinställningar om du vill begränsa möjligheterna för ditt namn och din profilbild att kopplas till kommersiellt, sponsrat eller relaterat innehåll (t.ex. ett varumärke du gillar) som vi levererar eller aktiverar. Du ger oss ditt tillstånd att använda ditt namn och din profilbild i anslutning till sådant innehåll i enlighet med de begränsningar som du anger.
• Vi ger inte ditt innehåll eller dina uppgifter till annonsörer utan ditt medgivande.

Google

Följande åldersbegränsningar gäller för ägare av ett konto i Google (med undantag för konton i appar för utbildningsdomäner):

• Spanien: 14 år eller äldre
• Sydkorea: 14 år eller äldre
• Nederländerna: 16 år eller äldre
• Alla övriga länder (inklusive USA): 13 år eller äldre

Tänk på att specifika åldersbegränsningar kan gälla för vissa produkter. Exempelvis gäller åldersgränsen 18 år för användning av Google+.

Min kommentar: Observera att åldersgränserna inte gäller för utbildningsdomäner, dvs i de fall där man slutit avtal med Google att nyttja Google inom skolan eller kommunen.



Bambuser

Bambuser har en åldersgräns på 13 år.

Innehållet får användas för privat bruk och i undervisningen. Rättigheterna stannar hos användaren.

Se användarvillkor





Flickr och Yahoos tjänster

Flickr har en åldersgräns på 13 år. Yahoo skriver följande (se användarvillkor)

Yahoo! värnar om säkerhet och integritet för alla sina användare, i synnerhet barn. Föräldrar som tillåter sina barn att använda Yahoo!-tjänsterna bör därför hjälpa sina barn vid registrering och ansökan om konto och övervaka sina barns användning av Yahoo!-tjänsterna. Genom att tillåta sitt barn att få tillgång till Yahoo!-tjänsterna kommer det att kunna använda samtliga delar av Yahoo!-tjänsterna som tillhandahålls, inklusive e-post, communities och sociala nätverkssajter. Enligt vår policy tillåter vi inte barn som är registrerade som under 13 år att använda de sociala nätverkssajterna som Yahoo! tillhandahåller.

Det av stor vikt att förstå följande: Bolaget får använda allt material på det sätt det önskar tills materialet raderas/tjänsten avslutas. Dock Yahoo!, om det är fråga om annat än bilder, grafik, ljud och videor. Förbehåller sig fortlöpande rätt att använda och även sälja material. Viktigt för läraren: texter.



Detta ovan var bara några sociala sidor på nätet som jag lyfte fram, det finns alltid anledning till att läsa villkoren och fundera över hur man skall förhålla sig till dessa åldersgränser. Många gånger vill vi i skolan införa olika sociala medier och det finns goda skäl till detta, däremot så kan vi inte tvinga in dem i detta om det är så att villkoren strider mot hur vi ser på barns ansvar och integritet. Nu är det så att många väljer att skapa ett Facebook-konto även om man är yngre än 13 år och vi kanske måste leva med detta, däremot får vi aldrig släppa barnen i denna värld utan finnas med där i alla åldrar. Problemet blir bara att kunna förklara varför man ibland måste följa åldersgränserna medan man andra gånger kan frångå dem. Kanske måste vi lära dem att inte tala sanning utan däremot sannolikt, Tage Danielsson sätter ord på detta så suveränt i den gamla klassikern om sannolikhet. Lyssna till honom eller läs texten nedan:


  "Alltså, sannolikhet, va, det betyder väl nå't som är likt sanning. Och då är det synd, tycker jag, att man tydligen från och med i år - på grund av de rådande konjunkturerna - inte har råd med några riktiga sanningar längre, utan att man måste nöja sig med sannolikhetskalkyler. För dom är inte riktigt lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar till exempel, före Harrisburg... och då var det ju ytterst osannolikt, att det som hände i Harrisburg skulle hända, men se'n så fort det hade hänt, då raka sannolikheten upp till inte mindre än hundra procent, så att det blev... det blev nästan sant att det hade hänt.

Ja, men bara NÄSTAN sant. Det är det som är det konstiga. För det är fortfarande som om dom går omkring och tycker, att det där som hände i Harrisburg, det var så otroligt osannolikt, så att egentligen så har det nog inte hänt. Hela socialdemokratiska partiet går ju sedan mer än ett halvår tillbaka å väntar på besked om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte. Innan dom kan bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle va om det som hände i Harrisburg har hänt. Ja, å man förstår ju att dom tvekar för jag har läst att enligt alla sannolikhetsberäkningar, så inträffar ju en sån där olycka kanske bara nå'n enstaka gång på flera tusen år. Och det är ju i varje fall inte troligt, att den skulle ha hänt redan nu, va? Utan det är i så fall betydligt mera sannolikt, att den har inträffat längre fram. Å då kommer ju saken i ett annat läge.


 Se'n är det det också, att OM nu det här som hände i Harrisburg verkligen hände mot förmodan, då är ju risken att det ska hända en gång till, den är ju så löjligt liten, så att... på sätt och vis, så kan man säga, att det som hände i Harrisburg, ja... det var tur att det hände, va. För då vet vi ju nu, att det är nästan säkert, att det inte händer en gång till. I varje fall inte i Harrisburg. Och i varje fall inte samtidigt som förra gången. Risken för det, den är så fabulöst liten, så att... så att den är försumbar. Med det menas, att den finns inte. Fast bara lite.


Nu är ju det här ganska komplicerade saker för gemene man, alltså. Så att... å ha folkomröstning om sån't här, det är väl egentligen ingen idé för att jag menar, folk i allmänhet dom resonerar väl på sitt grovhuggna vis så att, det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning.Dom förstår inte att en sak, som inte ens är sannolik, den kan ännu mindre vara sann. Jag menar, dom har inte hängt med i utvecklingen, och... alltså dom fick säkert lära sig av sina föräldrar att alltid tala sanning. 


Tala alltid sanning, barn, sa nog deras föräldrar till dom. Det får vi inte säga till våra barn. Vi måste lära våra barn, att alltid tala sannolikt, så att dom förstår, att det som hände i Harrisburg inte kan hända här. Eftersom det inte ens kunde hända där, vilket hade varit mycket mera sannolikt med tanke på att det var där det hände."

Home is where the internet is

Kanske en rätt så klyschig rubrik men ju mer jag tänker på begreppet så är det en rätt så intressant hur vi har förändrat vårt sätt och kommunicera och interagera med varandra. Där mobilen har blivit livlinan mellan vänner och familj och där vi idag kan hålla kontakt med varandra över Skype eller motsvarande när man är ute och reser. Vi har kommit närmre varandra istället för längre från varandra som många vill påstå. Tidigare var vi tvugna att skicka brev eller vykort och vi visste inte om eller när meddelandet kom fram...idag vet vi det nästan omedelbart. Vi har flyttat ut mycket av kommunikationen som sker i hemmet till de digitala artefakterna, på gott och ont. En intressant tanke är kanske att vi inte bara flyttat ut vårt arbete i molnet utan även våra hem är en del i molnet idag.

Samtidigt så får vi signaler om att sociala medier också bidrar till att splittra hem, Brittiska The Daily skrev i slutet av förra året en artikel som menar att Facebook står för en betydande del av orsakerna till seperationer mellan par, inte minst för att man som vuxen nu lätt kan få kontakt med vänner från ung ålder vilket kan leda till problem i ett förhållande. Även efter det att en skilsmässa är genomförd så kan sociala medier vara orsak till frågor om vårdnad mm.

Vi kanske måste betrakta internet som en del i vårt hem. Inte minst när vi dessutom inom kort tid kommer att ha en mängd olika enheter kopplade till internet på ett helt nytt sätt. Vår hem kommer att vara en del av internet och internet kommer att vara en stor del av våra hem. Märklig utveckling men samtidigt en logisk sådan.

Oavsett vi vill eller inte vill att våra hem kommer att bli alltmer knutna till internet, både på ett tekniskt plan men även emotionellt, socialt sådant, vi lär inte komma från detta.

Frågan är om det är önskvärt för vi kommer också att alltmer att urholka vår integritet och är det värt det? För många år sedan föreläste jag på Telia-researchs forskningsavdelning och jag fick då höra en intressant historia. Telia hade skapat ett showroom med morgondagens hem enligt deras tankar. Ett hem där kylskåpet höll koll på hur mycket som förbrukades i hemmet såväl som möjlighet att kunna delta vid middagsbordet via webbkamera (om den "ansvarsfulle" fadern fortfarande var kvar på jobbet men ville delta vid middagen) samt en mängd andra uppkopplade lösningar för hemmet och för att förenkla vardagen. En Polsk delegation var på besök för att se på morgondagens hem men reaktionen från denna delegation var oväntad. De sa: "Aldrig att vi går in i detta, vi har redan haft denna övervakning (dvs gamla Sovjetregimen) och vi vill aldrig gå tillbaka till detta".

Tankvärt.

Böckernas problematik

Lärande är en resa och lärande bygger på stimuli, utmaning och att lyckas. Sällan fungerar läroböcker på detta vis då eleverna bara ser en massa sidor som de känner att de måste ta sig igenom. Detta är böckernas problematik, åtminstone de som bygger på övningar (här räknar jag inte in skönlitteratur). Det är ungefär samma sak som att få en bunt med handouts inför en föreläsning, man bläddrar igenom dem på en gång bara för att inse att jag nu har några timmars powerpointande framför mig kommande 100 slides.

I min blogg om appar skrev jag tidigare idag om en matte-app som stimulerade till att komma vidare utan att känna att det handlade om att "måsta" ta sig igenom ett antal sidor.

Jag testar många av mina idéer på mina barn och genomförde idag en liten läsövning tillsammans med dottern på sex år där jag nyttjade QR-koder (se inlägg om QR-koder). Den enda information hon fick var hur en 10 sekunders introduktion i hur man skannar in QR-koder med telefonen. Sen var hon igång, hon skannade och läste mina meddelanden och tog sig vidare till slutmålet, nedan så kan ni som har en smartphone skanna er igenom dotterns uppdrag.

Min dotter är nybörjare i läsning men tyckte att detta var så intressant så hon gav sig inte förrän hon verkligen lyckades läsa igenom orden, jag kan i efterhand tycka att jag la nivån väl högt i det att läsa vissa ord, men det fungerade.

Min son (10 år) följde med under resan och spontant säger han efteråt...tänk om vi kunde göra såhär på engelskan...vad kul det vore.

Böcker i all ära...men böcker kan sällan skapa denna form av interaktion eller nyfikenhet för det finns inget slut som de kan se, de ser bara en början men de vet inte var denna början kommer att ta dem. Genom att nyttja QR-koder kan man arbeta med olika ord och för de som är lite yngre så kan man istället arbeta med ord (se inlägg om bl.a. QR-voice)

OK...så var det den där resan med QR-koder, se nedan: